Efterordet, Bibliotekstjänsten, press, rekommendationer och annat:

Tv4klipp
TV4 intervju om Utbrytarkungens knep

Efterord – gårdagen möter morgondagen

”Varifrån kommer du?” undrar den nya svenska bekantskapen.

”Menar du just nu? Jag var på bio.”

”Nej, jag menar, varifrån kommer du?” upprepar den nya svenska bekantskapen, fast nu cirka två aningar ljudligare, eftersom det står bortom allt tvivel att ju skrikigare man tilltalar någon, desto lättare har denna eller denne att uppfatta frågan. Det funkade även nu.

”Undrar du vilket land jag är född i? Tjeckoslovakien.”

”Det trodde jag faktiskt. Känner du en som heter Zelko Zlapic? Jag träffade honom på tåget där nere för fem, sex år sedan. En mycket trevlig man, fast han talade dålig engelska, så jag förstod knappt vad han sa.”

”Zelko Zlapic, nej det säger mig ingenting.”

”Sa du inte att du är från Tjeckoslovakien?”

”Visserligen. Men bara i den tjeckiska delen lever över tio miljoner människor … Och även om namnet Zelko Zlapic onekligen låter som ett slaviskt namn, så härstammar det snarare från Jugoslavien än Tjeckoslovakien. Polacker är slaver, så även kasjuber, sorber, bulgarer, bosnier, kroater, makedoner, serber, slovener, ryssar, ukrainare och vitryssar, förutom sådana som jag verkar representera: tjecker och slovaker. Och alla har sitt eget språk och kan således tala polska, högsorbiska, lågsorbiska, rusinska, polabiska, kasjubiska, karpatorusinska, bulgariska, makedonska, kyrkslaviska, slovenska, bosniska, kroatiska, serbiska, romanoserbiska, serbokroatiska, ryska, ukrainska och vitryska, förutom då de språken som jag talar: tjeckiska och slovakiska.”

”Du känner alltså inte Zelko Zlapic?”

”Nej.”

”Det kunde du ha sagt från början … Du talar utmärkt svenska”, säger den nya svenska bekantskapen, ”hur länge har du varit här?”

”Gulp”, hör jag henne svälja. Jag märker att jag borde ha svarat ”jag kom med förmiddagståget direkt från Obegåvstad, men innan jag mötte dig hann jag ta en snabbkurs i 'Svenska för er, svenska för invandrare del 1 och 2' ”.

Den som har svenska som sitt modersmål och är äkta blond kan när som helst, när andan faller på, demonstrera sin medfödda överlägsenhet i förhållande till en invandrare av första eller efterföljande generationer, och till höger och vänster dela ut intet förpliktande betyg till henne.

I USA, ett land som verkligen inte är något paradis på jorden, känner man aldrig omgivningens främlingskap som grundar sig i ens bristande behärskning av engelskan. Där stöter man så gott som aldrig på någon som frågar ”varifrån kommer du?”, för att i samma andetag, som om det handlade om ett fast uttryck eller en sammanställd preposition, ”berömma” densamma för hur bra hon talar amerikanska. Att inte kunna perfekt engelska eller att inte alls kunna det, är nämligen en rättighet där, en direkt förlängning av det konstitutionellt lagstadgade Freedom Of Speech.

Endast Sverige svenska plommon har och plommon är vanligtvis laxativa

…

Förslag: Sälj pins med franskättlingen kung Carl XVI Gustaf och vår tysk-brasilianska drottning Silvia Sommerlath. Inte som en hyllning till monarkin utan som ett kampanjmärke mot diskriminering av dem som stavar dåligt och som talar med säregen ordföljd och kraftig brytning.

Det sanna talesättet ”No chain is stronger than its weakest link” är känt inte bara på engelska utan på så gott som samtliga språk med vars hjälp jag kan köpa en bit bröd på utan att behöva peka. Det var den självklara anledningen till varför jag uteslöt flera inkomna bidrag till denna bok, även om de innehållsmässigt både var relevanta och gripande. I likhet med andra redaktörer kom jag med råd och ännu flera råd, och om dessa inte hjälpte sållade jag ut de bidrag bort som enligt mig språkligt inte höll måttet. Trots denna gallring finner du att vittnesmålen som du bekantat dig med i denna publikation är behäftade med både trettiofyra och fyrtiotre språkliga, däribland grammatiska felaktigheter. Bokens texter har naturligtvis lagts under lupp men förläggaren Johan Hammarström och jag kom överens om att även denna bok, liksom alla andra ”mina” övriga böcker, får behålla ett antal bristfälligheter utan att dess trovärdighet och läsvärde därmed sätts ifråga. Det finns åtminstone tvenne anledningar till detta förhållande: det är obra att skryta med lånta fjädrar. Dessutom har det ett pedagogiskt syfte: om vi ”tjeckoslovaker” – med all vår utbildning, våra titlar, vårt starka självförtroende och förunnade ynnesten att vara födda endast cirka 80 mil söder om Malmö – inte har lärt oss felfri svenska på 40 år, vad förväntar sig i så fall Jan Björklund- och Lars Leijonborgsvenskarna av invandrare med annan social bakgrund och från mera avlägsna delar av världen efter bara tre år?

Boken ”Utbrytarkungens knep – Eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige” vore ett tämligen meningslöst fritidssysselsättningsprojekt om dess avsikt bara var att beskriva några ”tjeckoslovakiska” utvandrares öden i Sverige. Mitt uppsåt är av mer pedagogisk art, något som du som följt mitt författarskap och läst mina böcker om och med flyktingar säkerligen redan luskat ut. En mycket stor del av oss ”tjeckoslovaker” har blivit något som Sverige och svenskarna har behov och nytta av. Vi är läkare, journalister, meteorologer, flygledare, forskare, förskolelärare, bagare, psykologer, vd:ar, översättare, innovatörer, och i åtminstone två fall datamiljonärer. Vi är bloddonatorer och vi har betalat skatt. Inte så sällan högt över den kommunala på cirka 30 procent.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att denna vår framgång, som också Sverige kan profitera på, inte bara är vår förtjänst. Att det också är Sveriges och svenskarnas som tog emot oss ”tjeckoslovaker” med öppna armar åren 1968 och 1969. Vi kände oss välkomna, vi var varandras bröder och systrar. En vinn-vinn situation förlorar ingen på. Är det en truism kanske? Om så är fallet så undrar jag: varför kan inte dagens flyktingar känna sig lika välkomna som vi gjorde?
* * * *

”'UTBRYTARKUNGENS KNEP
eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige'
Vladimir Oravsky, Tomas Kramar (red)
h:ström - Text & Kultur
ISBN 978-91-7327-060-I
362 sidor
LEKTÖRSOMDÖME:
Lagom till 40-årsminnet av den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien får läsaren här möta ett antal svenskar med slovakisk eller tjeckisk bakgrund som flydde till Sverige och här skapade sig en framtid och en dubbel etnisk identitet. Trots många svårigheter i början var de framgångsrika och arbetar idag som läkare, tandläkare, forskare eller företagsledare. Boken inleds med ett mycket långt förord av en av redaktörerna, ett förord som stundom bjuder på en hejdlöst rolig läsning och som innehåller både ros och kritik av Sverige som mottagare av invandrare. Boken är mycket trevlig skriven, med många roande exempel på de kulturkrockar som mötte slovaker och tjecker som kom till Sverige 1968 som flyktingar efter Pragvårens krossande, och borde kunna attrahera olika kategorier av läsare med intresse för bl.a. invandrarfrågor. Den är sparsamt illustrerad med svartvita fotografier, i uvudsak porträtt av bokens skribenter.” / Ulf Pauli Bibliotekstjänsten

* * * *

” En ny bild av Sverige
Vladimir Oravsky & Tomas Kramar (red)
'Utbrytarkungens knep eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige'
Bokförlaget h:ström

I Utbrytarkungens knep eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Sverige, har redaktörerna Vladimir Oravsky och Tomas Kramar samlat elva flyktingar från det 1968 av Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien och låtit dem berätta om sin väg till Sverige och hur deras liv kom att utvecklas i det nya landet.

Varje enskilt öde är ett eget stycke historia, som var och en innehåller en nerv och spänning som gör att jag som läsare med förväntan vänder sida, för att fascineras av nästa berättelse. Likheterna är många, framför allt klasstillhörigheten, men i övrigt är den personliga rösten unik och otvungen. Samlingen kan liknas vid en orkestrering, varvid de olika berättelserna samlas till en helhet vida större än delarna.

Jaroslav Suk behövde exempelvis inte lämna sitt land i brådstörtad flykt utan familjen fick tid att samla ihop sig och packa sina ägodelar - myndigheterna önskade att det skulle lämna landet. Emilia Hjemgård 'hoppade av' under en utlandsvistelse, medan Ervin Chalupas och fästmön Janas flykt var betydligt mer dramatisk. Gemensamt för dem alla är dock våndan över det fattade beslutet att lämna sina nära och kära för en oviss framtid utanför Tjeckoslovakiens gränser, med vetskapen om att de troligtvis aldrig skulle kunna återvända.

Törsten efter frihet och ett människovärdigt liv hade med andra ord ett mycket högt pris, en insikt som utan alltför stora svårigheter borde gå att flytta över till de flyktingar som idag lämnar sina hemländer på vinst och förlust och söker sig till bland annat Sverige. De tjeckiska och slovakiska rösterna i Utbrytarkungens knep bidrar i hög utsträckning också till att ge en bild av Sverige.

Främlingskapet till trots, tycks de flesta uppleva landet som något av en idyll, i vilken invånarna är förvånansvärt positiva till deras ankomst. Hur mycket av detta som byggde på ren och skär människokärlek eller om attityden hade en underliggande udd riktad mot ockupationsmakten Sovjet, är svårt att avgöra. I sammanhanget vilar kanske ändå tyngdpunkten på de politiska flyktingarnas upplevelse av mottagandet och de svårigheter de av nödvändighet måste möta, inte minst i språket.

Hur som helst kan man undra i vilken utsträckning det positiva bemötandet som flertalet överlag redovisar, bidragit till de yrkesmässiga och personliga framgångar som med få undantag redovisas. Är det så att förväntningarna på de som kom rentav styrde hur det ska gå för dem? Om så skulle vara fallet, vilar ett än större ansvar på värdnationen och dess invånare. Förutom redaktör Oravskys egen berättelse, intar hans långa och informativa förord en särställning i den stundtals omtumlande och starkt tankeväckande jämförelsen mellan Tjeckoslovakien och Sverige.

Han skärskådar skillnader och hittar beröringspunkter, som omväxlande leder till känslor av samhörighet såväl som till självkritik. Texten blir en källa att ösa ur som berikar läsaren på flera plan och formar en bakgrund till de följande vittnesbörden, som i sin tur bidrar till att ytterligare en dimension av framställningen blir synlig - gränser existerar aldrig som en egen entitet, det är människan själv som skapar dem! Oavsett allt annat känns det till sist viktigt att poängtera närheten till berättarna, det är som vore de gamla vänner som berättar sin historia över ett glas gott tjeckiskt öl, utan baktankar, utan rädsla. Jag har lärt känna människor, vars mod och civilkurage är svårt att inte låta sig imponeras av.

Kort sagt, jag har fått nya bekantskaper.” / Lars-Göran Söderberg, Tidningen kulturen