pen

Journalistik

Mina flera hundra artiklar är publicerade i drygt 50 skandinaviska tidningar och tidskrifter: Abrakadabra, Aftonbladet, Allegoriska Bildtidningen, AudioVisuella Medier, Chaplin, Dagen, Dagens Nyheter, Dans, Entré, Expressen, Filmrutan, Form, Foto, Författaren, Helsingborgs Dagblad, Göteborgs-Posten, Göteborgs Tidningen, Hrymfaxe, Invandraren, Jusek Tidningen, Jönköpings-Posten, KommunAktuellt, Kris/Kod, Kvällsposten, KyrkBio, Lundagård, Lunds Studenters Filmklubb, Malmö-Köpenhamns tidningen, MacGuffin, Mifune, Mjau, M2, Nordstjernan, Ostroskopet, Permanent Press, PoesiJournalen, PsykologTidningen, Radix, RAP, Ratten, Resumé, Romansk Filmklubb, Rotskottet, Rush Print, Sambindning, Simon, Scen och Salong, Sidegaden, SkogsEko, Skånska Dagbladet, Spotlight, Studiekamraten, Svenska Filminstitutets Speglingar, Sydförfattaren, Sydsvenska Dagbladet, TOK/Tanke och Känsla, Teater, Film & TV, Teknik & Människa, Tidningen Kulturen, Tidskriftet Film, Tusind Øjne, Väl & Ve, Vårt Nya Land, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad.

Min första artikel på svenska skrev jag för den sedermera nerlagda tidskriften Chaplin. Året var 1974 och mina nedtecknade tankar kretsade kring Alain Robbe-Grillets film ”Glissements progressifs du plaisir”. Jag var glad och stolt över denna journalistiska prestation och min glädje växte när jag upptäckte att en annan, riktigt erkänd och namnkunnig skribent, citerade ett kort avsnitt ur den i mycket positiva ordalag. Jag fortsatte att skriva för Chaplin, dock blev inte allt som jag skrev antaget, den dåvarande chefredaktören Lars Olof Löthwall som jag uppfattade som en mycket trevlig och lätt att samarbeta med skrivande kollega, menade att jag var ”för beläst” och ”för referensiell” för Chaplin. Han rekommenderade mig att jag skulle vända mig till tyngre tidskrifter så som Stig Larsson och Horace Engdals Kris/Kod och Harry Järvs Radix. Jag följde hans råd och fann samarbetet med Larsson, Engdahl men framför allt Harry Järv mycket givande. Järv kunde skriva långa brev till mig och diskutera kommande nummer och upplägg av hans tidskrift. Inte klokt vad vitter och kunskapgenerös denne man var, eller snarare är. År 2007 fyrade Harry Järv sin 86:e födelsedag och samtidigt tilldelades han Kellgrenpriset. Jag vet att jag bara var en av hur många som helst som skålade för hans hälsa, intellekt, frihetliga tanke och medmänsklighet.

Och så har vi Filmrutan.
I tidskriften Filmrutan skrev jag om allt som på något vis kretsade kring film. Jag rapporterade från filmfestivaler, recenserade filmer, intervjuade regissörer och producenter, anmälde nya filmböcker skrev nekrologer över döda regissörer… Dessutom förekom min två-, tre- fyrasidiga krönika ”Vladimir Oravsky lyssnar på filmsoundtrack” i nummer efter nummer under cirka tjugo år.

Sedan tog det slut. Anledningen var att chefredaktören Roger Teréus fick sparken. Varför fick han sparken? Jag vet ej. Men en anledning kan vara att även andra förutom mig upptäckte att RT handskades med Filmrutan som om det var hans privata tidskrift och inte Sveriges Förenade Filmstudios.
Som ett av flera exempel på min ovannämnda iakttagelse kan kanske min recension av soundtracket till filmen ”Kill Bill” Vol.1 tjäna. Den trycktes ej i Teréus Filmrutan. Den avlägsnades från min krönika för att i stället bereda plats åt en ny skribent, nämligen Rikard Teréus. Att det finns nära släktskap mellan dessa två Teréusarna kan du vara säker på.
Även Rikard T skrev om ”Kill Bill” och jag kan här dessvärre återge bara mina rader i sin helhet på grund av upphovsrätten men jag kan citera RT. Så får du dig till livs en praktisk demonstration av ordspråket att blod är tjockare än vatten det vill säga att släkten alltid kommer först även om släkten, som i detta aktuella fall, knappast har något av värde att komma med.  

“Kill Bill” Vol. 1 Original Soundtrack
A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2

Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks, det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så naturligtvis Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två filmer Reservoir Dog och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade. 

Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinos maner, återger även delar av de talade orden. Och sånt gillar jag även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem. 

Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD” det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill trailer trilogy, det vill säga några rörliga bilder i form av tre men ändå en och samma trailer. Dessa vill locka sina kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell och stor skara  soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilder som ackompanjeras av den.  

En av trailerserna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the Grand Duel och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen.  Originalet är både mer spännande och mer intressant.
Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt The Lonely Sheperd, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last är helt i Morricones anda.

Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiken till den blev således till en wok av världens alla stilar. Låten Green Hornet av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta med oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt. Green Hornet är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevics Rimsky-Korsakov världskända Flight of the Bumble Bee, och som förekommer i Tsar Saltans sägner. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.

Gloria Caldwell, Sol Marcus, Bennie Benjamins komposition Don’t Let Me Be Misunderstood från 1964 har framförts och spritts over världen av många musikaliska utövare inklusive den stora, inte så för länge sedan bortgångna Nina Simone och Elvis Costello och Cindy Lauper och så självklart Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men hon anses vara en av de stora i spansktalande musik sedan 70-talet. Lyssna gärna på hennes album You're My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Sådant kan förklara Tarantinos smak för henne.

Sonny Bonos välkända sång Bang Bang (My Baby Shot Me Down) är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cheer så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då naturligtvis med en långsamsjungande Nancy Sinatra.
Woo Hoo är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan.
Battle Without Honour Or Humanity av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.

The Wu-Tang Clans producent Robert Diggs även känd som The RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på Ode To Oren Ishi, en låt som följs av Isaac Hayes typiska Run Fay Run. Denna långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I Run Fay Run finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. Run Fay Run är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.

Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets är förenat med tillägget Vol. 1. Detta kan inte tolkas på annat vis än att man planerar en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade att göra bara en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg han att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-epos i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really. Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdhugg.
© Vladimir Oravsky

Nedanstående är dem Rikard Teréus ord, som sköt åt sidan och diskvalificerade mina:
“Kill Bill Vol 1. Original Soundtrack
Jag hade hoppats att det här skulle bli Rzas skiva. För några år sedan träffades han och Quentin Tarantino av en slump och blev snabbt vänner tack vare deras gemensamma fanatism inför kung fu-filmer. (…) Nu ska sägas att jag tyvärr inte har haft chansen att se filmen än, men om man ska döma av skivan i min cd-spelare så är Kill Bill ljudsatt helt enligt den vanliga Tarantino-formeln. En del obskyr surfmusik, en del klassisk soul och slutligen en tredjedel som passar in på filmens tema, i det här fallet ett knippe asiatisk musik. Denna analys är inte alls menad som kritik utan snarare tvärtom. (…) Quentin Tarantino lyckas alltid på detta sätt att få till välbalanserade soundtracks med en hel del positiva överraskningar. Om det är Quentin själv eller någon i hans närhet vet jag inte, men någon har i alla fall en svåröverträffad känsla vad gäller musik. Troligtvis passar musiken som hand i handske under filmen, man riktigt känner svärdet svingas under vissa partier av ljudspåret, men skulle det inte göra det så går det ändå inte att ifrågasätta musikens kvalité. (…) Den 10 min långa ”Don´t let me be misunderstood” med Santa Esmeralda innehåller inte en tråkig sekund och inledande Bang bang är en skatt som tidigare gått mig förbi…”

****

För Jönköpings-Posten skrev jag drygt 130 artiklar om praktiskt taget allt som kunde associeras med kultur, och försök finna det ämne som inte kan det. De nedanstående två artiklarna var införda i Jönköpings-Posten i april respektive september 1993. Varför har jag valt just dessa två? Ingen speciell anledning. 

KEJSARENS NYA KLÄDER PÅ LÄNSMUSEET                           

Länsmuseets senaste importerade utställning betitlad ”Kejsarens nya kläder” är inget annat än just kejsarens nya kläder. Utställningen är fattig på idéer och pinsamt ooriginell, även om den även bjuder på några få starka undantag. Självklart kan en utställning eller en annan konstnärlig manifestation - en film, teaterpjäs, en tavla, en byggnad, en roman eller dikt, en tatuering och så vidare - vara en kopia av en slitstark och till och med mossig idé och ändå utstråla en dragningskraft eller annan förförisk charm men inte ens det är fallet. Orsaken till detta, så som jag ser det, är bristen på en hållbar moral eller ideologi som dessa konstnärer vill förmedla. De flesta av kläderna bara hänger där, som döda föremål, utan någon historia eller annan förankring till människan och hennes villkor.

Ställningstagandets nödvändighet
Den italienske film- och operaregissören Federico Fellini visar ofta användbara och oanvändbara kläder i sina filmer. Det är historiska och samtida kläder, de är realistiska, symboliska och allegoriska. Men alltid har de en förankring i verkligheten, de förmedlar en knivskarp kommentar till det sociala skikt som bär dessa kläder, de är mättade med innebörder. Ta bara ett av många exempel från filmen ”Fellinis Roma” från 1972, där vi får bevista en storslagen modevisning. Showen är betitlad ecklesiastikmodevisning och under 4 och halv minuter får vi skåda ett aldrig förut synat flöde av över tvåhundra kyrkoprelater iförda de mest fantastiska klädskapelser, alla relaterade till den katolska kyrkan och det katolska pråliga kyrkorummet. Vi får under 4 och halvt minut studiematerial till allt vad Fellini vill att vi skall tänka om katolicismen: ”det eviga livet”, prästerskapet, hierarki bland kyrkans representanter, bikten och förlåtelsen. Det är konkret, det är spirituellt, det är tragiskt, det är roligt, det är tankeväckande. Magen, hjärtat och hjärnan är involverade. Har man bekantat sig med det, avkrävs man ett ställningstagande.

Klädernas vittnesbörd
När annars kan man förvänta sig ett djupare engagemang vid besök av en utställning, om inte på en utställning om kläder? Inget i vår vardagsomgivning förutom vår egen familj och vårt arbete engagerar oss så starkt och så mycket som kläder, medvetet eller omedvetet. Kläder är vår egentliga hy, den synliga hyn. Vi sänder signa­ler genom dem och kommunicera med vår omgivning: jag har vit skjorta och slips, du har blåställ. Jag har en alligator broderad på min T-shirt, du ketchupfläckar på samma ställe. Jag har italienska skor med tunn-tunn sula, du har sönderslitna 3-kilos kängor. Jag ser ut som svensk, du ser ut som ”zigenare”. Jag går i kort-kort, du bär en slöja över ditt ansikte. Jag har passande kläder till varje tillfälle och Hennes och Mauritz vinnande aktier i min portfölj, du bär dina slitna jeans i tid och otid...
Jesus kläder var utan sömmar och på vägen till Golgata fick han bära en törnekrona på huvudet. Utspekulerat, eller hur? Det påverkar oss. Det ger en bild av Jesus men det ger även en bild av hans torterare...

Utställningens och kläders popularitet
Det är på grund av klädernas så centrala roll i våra liv som utställningen ”Kejsarens nya kläder” är publik och populär, inte på grund av utställningens utförande. Varje folklig karneval allt i från Rio de Janeiro till Köpenhamn presenterar kläder, masker och klädskapelser, mer påhittiga och mer knutna till männi­skans villkor, än den aktuella utställningen. I konsthistoriens garderob hänger det i hekatomber kostymskapelser av Ludvig XIV hovtecknare Jean Bérain, Alexandra Exter, G. Yakulov, Pablo Picasso, balinesarna Ida Bagus Tilem och Ketut Puja, Jean Paul Gaultier och Madonna, bara för att på måfå nämna några. Vi köar till museet när en drottnings eller en kejsares kronjuveler visas, för att genom klädattira­ljerna göra oss föreställningar om kungligheternas liv...
Våra liv är en lång omklädningsprocess till olika uniformer allt ifrån födelsen, genom dop, konfirmation, studenten, inträde i Hells Angels, promotion, inträde i golf- och yachtklubben och så bröllop naturligtvis, till begravning. Till och med i kistan, på lit de parade, är vi klädda i det plagg som förmodas beskriva oss och vårt levende från den absolut bästa sidan.
Det är klädernas makt som gör striptease hemlig, skamlig, skandalomsusad och spännande.  

Kläder och påverkan
R.P. McMurphy, spelad av Jack Nicholson i Ken Keseys, Bo Goldmans, Lawrence Haubens och Milos Formans film ” One Flew Over the Cuckoo's Nest”  / ”Gökboet” från år 1975, görs sårbarare och sårbarare genom att hans slitstarka kläder, den svarta skinnjackan, jeansen, den svarta mössan och de grova bootsen gradvis fråntas honom och ersätts med anonyma anstaltsplagg. Redan när han kommer in på sjukhuset i början av filmen, är det första syster Mildred Ratched (Louise Fletcher) gör, är att sammanställa en lista över McMurphys kläder som han har med sig i sin väska. Med sin handling säger hon, ”Titta! Det är kläder som gör mannen, och det är jag som har dessa i min förvar...”
Skulle McMurphy ha något annat på sig när vi mötte honom för första gången, skulle vi med all säkerhet uppfatta honom, hans tragiska fall och degradering samt hans slutgiltiga nederlag, på ett annat vis än vi nu gör det. Först och främst på det undermedvetna planet och sedan även via intellektet. (Mer om detta kan man läsa i min bok ”I skuggornas hetta”.) Författare, mytskapare, regissörer, sång- och popartister, vargar i fårakläder, psykologer, fångvaktare och torterare, alla dessa vet att med kläders hjälp kan man framkalla vilka som helst sinnesstämningar... Från länsmuseets senaste utställning går jag dock nära på opåverkad.

Material, påverkan och makt
Varför klädde Lyman Frank Baum, författaren till Oz-böckerna, sin skapelse Plåtman just i plåt? Kunde Plåtmannen förmedla samma ”ideo­logi” om han var tillverkad av/klädd i korvskinn? Knappast. Val av material bör ge konsumenten ett antal anvisningar och signa­ler. Frälsargestalten jätten Golem är av lera i samtliga judiska sägner, så även i Gustav Meyrings roman ”Der Golem” och i nobelpristagare Isaac Bashevis Singers saga ”Jätten Golem”. Varför? Skulle inte, säg, exempelvis en nobelpristagare kunna tillåta sig att byta ut leran mot något mer kommersiellt gångbart material, något material i tiden? Svaret är nej. Det är materialet som är budskapet, för att parafrasera Marshall McLuhans mediates. Och historiker, sociologer och konsthistoriker benämner några av människans utvecklings- och kulturperioder genom att hänvisa till hennes primära användning av verktygsmaterial sten, brons, järn…
Den makt som det ligger i kläder och i valet av klädernas material är sagoomspunnen. Allt ifrån grekiska och germanska sagor, genom Gamla Testamentet och Petronius till Dylan Thomas och Kurt Peter Larsen. I det verkliga livet kan kläder och dess beskaffenhet orsaka en och annan reaktionstorm. När rockgruppen The Who började uppträda i kostym sydda av Union Jack, Storbritanniens Unionsflagga, var mången britt, rojalist eller inte, minst sagt upprörd. Och när Vera Chytilovas allvarliga filmkomedi ”Sedmikrásky” / ”Tusenskönorna”, byggd på ett manuskript av Pavel Juracek och den berömda kostymskaperskan Ester Krumbachova visades i Tjeckoslovakien den 30 december 1966, behövdes det bara några månader till, för att den så kallade Pragvåren var ett faktum. ”Tusenskönorna” är en färgfilm med extrem knapphändig dialog och dess huvudaktriser, två tjejer, tusenskönor, uppträder bland annat klädda i kostymer gjorda av regimvänliga dagstidningar. Först trodde publiken inte sina ögon, sedan jublade den: Plötsligt har en klädskapare och en filmregissör vågat öppet visa vad som stod skriven mellan raderna i den förhatliga kommunistiska dagspressen…
På utställningen ”Kejsarens nya kläder” finns en liknande klänning som de tjeckiska tusenskönorna skuttade i, signerad Charlotte Nilson. Men ingen bryr sig om den, och det finns anledning till denna likgiltighet. Där finns även Nilsons version av Plåtmannen, tillverkad av gamla konserver, men fortfarande bryr sig ingen. Och det finns även Anders Holmquists ”Svensk kavaj och flagga” men inte heller här någon bryr sig... I alla fall inte så att jag eller någon annan märker det... 
Att inbilla sig att denna avsaknad av påtagliga reaktioner är ett naturlig resultat av det svenska samhällets oändliga tolerans gentemot alla slags yttringar är oklokt: Det finns i Sverige, liksom i alla andra samhällen bojor som varken laserstrålen eller folkbildningen kan avlägsna… Exemplen äro otaliga.
Och under tiden kämpar den tappra Marit Poulsen och Ann Wibble med alla anonyma brev och intelligenta journalisters väsentliga frågor, som rättmätigt kräver av dem att bära rätt ögonsmink och moderiktiga kläder...

Det första intrycket
Jag kom första gången i kontakt med utställningen ”Kejsarens nya kläder” när denna presenterades i bokform utgiven av Carlssons Bokförlag 1992. Det är definitivt roligare att se kläderna i boken än på utställningen, eftersom i boken hänger de på levande modeller – trots att, observera, kläderna inte är avsedda för detta bruk – i stället för att hänga i utställningsrummet lik de vore fågelskrämmer om än utan fågelskrämmarnas funktion.
Utställningen verkar dessutom vara begränsad av vissa produktionstekniska aspekter: Cicci von Babskys kreation eller snarare fontän ”Plast, rinnande vatten, plastfiskar” saknade kreationens motor och motiv, nämligen det rinnande vattnet. Det är som att visa trikoloren bara i blått och vitt och hoppas på att åskådarna fortfarande skall tro att man förevisar Frankrikes färger i stället för IFK Göteborgs...
Carlssons Bokförlags bokbundna utställningskatalog har å sin sida sina egna skavanker: den världsberömde konstnären Oscar Reutersvärd kallas konsekvent Reuterswärd för att ta ett exempel. Felstavningen är begriplig men svårförlåtlig i en konstkatalog. Sverige har nämligen en annan världsberömd konstnär som faktisk heter Reuterswärd, denne dock lystrar till förnamnen Carl Fredrik. Reuterswärds plagiatskulptur ”Non-Violence”, en pistol där man slagit en knut på pipan, står för var och envar att beskåda utanför FN-högkvarteret i New York sedan 30 september 1988. 
De i katalogen avfotograferade levande modellerna verkar dessvärre allt annat än levande. Det är amatörer som ställts i konstlade poser, likt en fotograf ställer en nyklippt treåring med rosett och spets. Dessutom hittar modellerna inget som helst stöd av arrangemangen, det vill säga bildkompositionen och miljön. Skulle kläderna uttrycka något skulle även fotograferna kunna ställa de i rätt sammanhang och hjälpa till att skapa den nödvändiga stämningen och associationerna...

Det andra intrycket
Redan i entrén till utställningen möts man av en platå med en mängd skor på. Några skor rör sig. Skapelsen är signerad Carina Reich och Bogdan Szyber. Man kan förhålla sig neutral till idén och konstatera, ”ja ha, en mobil skulptur” och gå vidare utan någon som helst behållning, liksom när man öppnar en konservburk med inkapslad luft från Norrland eller Birmingham. Men man kan också fundera över de mängder av associationer och funderingar om människan och hennes villkor som Reich och Szyber trampar över genom att inte bry sig om mer, än just en effekt. Vad allt skulle dessa skor kunna berätta och vittna om... Allt i från Judarnas, de ”Jugoslaviska muslimernas” och kurdernas situation genom att leda oss att tänka på de staplar av skor man kan se i Buchenwald och andra Europeiska koncentrationsläger, för att ta ett exempel på en stämningsytterlighet, till 20- och 30-talets predepressionstider, genom att navigera våra tankar mot hand- och fotavtrycken utanför Sid Graumans kinesiska teater i Hollywood, för att nämna ett lättare stämningsläge. Vi kunde ha letts att tänka på allt i från de första skor som ett barn gjort sina första steg i och som många föräldrar låter guldbelägga, till Charlie Chaplins, Che Guevaras eller René Magrittes kängor. Vi kunde vid åsynen impulsivt börjat nyna allt i från Povel Ramels ”Ta av dig skorna” genom Lee Hazlewoods (och Nancy Sinatras) ”This Boots Are Made For Walkin'” till Bröderna Herreys ”Gyllene skor”. Vi kunde fås att tro att de är en bild av mänskligheten som tror sig att vara på väg någonstans samtidigt som den i själva verket bara trampar på ett och samma ställe i sina egna fotspår. Det finns flera möjligheter än det inte finns. Men som sagt, ingetdera händer. Möjligen kommer en förbipasserande besökare att säga ”Titta Gunhild, där finns en liknande sko som vår bulldogg Bulldogg tuggade i sig när vi var hos Larssons”…
I början av varje avsnitt av TV-serien ”Farligt uppdrag”/”Mission: Imposible” visas en scen med en audiovideoskiva som efter att den har avlämnat sitt budskap, självförintas. Poängen med denna scen är att visa att ett budskap måste kunna existera utanför budbäraren. Och så bör även konst fungera: När böcker, fotografier, filmer, konstföremål, städer, nationer och kulturer förintas och utplånas, finns dessa fortfarande kvar, och genom mytbildningen kanske även starkare än när de fysiskt var närvarande. Skorna i Länsmuseets entré kommer inte att bära minnet av sina forna ägare vidare... 

Mina positiva intryck av utställningen
Birgitta Bjerkes skapelse ”Virkat” som föreställer en örn med utspridda vingar är vacker och tankevärd. Det finns liv, kraft, rörelse, frihet och hopp i detta objekt. Varför virkat, varför örn, varför utspridda vingar? Antikens hjälte Odysseus trogna maka Penelope och hennes varje natt upprivna väv möter här dels den fornegyp­tiska sagoörnen Fenix som inför döden bränner sig själv och förnyad stiger upp ur askan och dels det kristna korset och den kristna lärans påstådda odödlighet. Birgitta Bjerke är en konstnär. Hon vet vad hon håller på med. Hon känner till sitt materials bärighet och mytologiska kraft. Inte undra på att den Oscarnominerade kostymdesignern Elsa Zamparelli valde Birgitta Bjerke som ”costume supervisor” på Michael Blakes och Kevin Costners ögongodis ”Dances with Wolves” / ”Dansar med vargar”…
Annika Liljedahls ”Japonsiden” är en liten högklackad sko med en mängd långa styva snören stickande ur hälen och sidorna och sulan. För mig är ”Japonsiden” en bild av kvinnan som har fått nog, som ryckte bort rötterna som höll henne fast vid de gamla rollerna och som kan avleda alla blixtar denna handling framkallar. Finn den prins som skulle fara riket rund för att finna den tjej som tappade denna sko, och du finner ett nytt betydligt bättre samhälle.
Lena Olsson Möller och Stina Optitz pratar också om kvinnans villkor. En törnekrona, en ”tagelskjorta” av säkerhetsnålar. När Optitzs kvinna strippar för oss ser vi bara en hög säkerhetsnålar på golvet, galgen blir tom. Vad vill det säga? Att det inte blir mycket kvar av en kvinna när hon blir helt frigjord? Att bakom förtrycket finns en viss säkerhet? Att det är förtrycket som definierar en kvinna? Frågorna är intrikata och känns angelägna att söka genomtänkta svar på.
Oscar Reutersvärds ”Motocykeltröja för förälskade” och ”Fingervante för nyförälskade” är ett stickat avstick från Reutersvärds ”Omöjliga figurer” och ”Perspective japonaise”. Den fria tanken och den lagbundna verkligheten kämpar om herraväldet i Reutersvärds värld. Detta avspeglas även på affärerna med hans utställningsexemplar: Utställningens producent Lise Kåreson har berättat att många av hennes besökare ville ha en Reutersvärds tröja eller vantar men när hon lät tillverka sådana för försäljning, blev dessa osålda.
”Motorcykeltröja för förälskade” är en konkretisering av bröllopslöftet att älska varandra i nöd och lust. Faller den ene av motorcykeln nödgas den andre att följa med.
Ulf Rollofs ”Skyddsdräkt för ko” i textil är utställningens mest kända objekt. Mycket bra. Den replikerar Astrid Lindgrens krav på fritt bete för våra husdjur, den ger genmäle till Anders Björks krav på nya miljoner till det militära, den ger sin röst i debatten om kärnkraftsverkens vara...
I Rollofs komage finns det mer substans än i mången politikers hjärna och hjärta.            

”Den som köper allt vad han ser, får gråta, när andra ler”

eller
”Den gåvor tar, han säljer sin frihet” (Celsius resp Grubb)
Det är inte alltid lätt att förlita sig på varor som man får till skänks. Vi har många bevingade ord som varnar oss. Men visst kan det vara bra varor ibland: När Askungen var som mest desperat kom en god fe med en klänning i vilken Askungen sedan inte bara vann balens gunst utan även prinsen och kungadömet.
Som nämnt ovan, heter utställningspro­ducenten för ”Kejsarens nya kläder” Lise Kåreson, det är henne och hennes varor Länsmuseet förlitar sig på denna gång.
Jag kan inte sia om hur kommersiellt eller kulturellt gångbara de blir för Länsmuseet, men Askungen kan skatta sig lycklig över att det var en fe som kom med kläder...
© VLADIMIR ORAVSKY
(Jönköpings-Posten, april 1993)

****

MÖBELAKROBATERNA PÅ LÄNSMUSEET

När jag som flykting från det ekonomiskt mindre utvecklade östblocket för första gången inredde min enrummare, var det med saker som andra inte hade så stor användning för: ölburkar blev lampor, en kabelrulle blev ett funktionsenligt ”konferensbord”, ölbackar blev bokhyllor och sängben, bilder ur gamla tidskrifter blev mina tavlor inramade i slitna däck. Så småningom träffade jag min hustru som var van vid Älmhultsestetikens klassmedvetna pusselmöbel, och hon övertalade mig att göra mig av med allt mitt möblemang. Ingen av oss kunde ana att jag redan då var en fullbordad möbelakrobat, vars trash skulle kunna visas på ett journalistbehängt vernissage på en så ärevördig plats som Jönköpings länsmuseum. Saker som jag funnit, hamnade ånyo i avfallscontainern, i stället för att skänka mig status som en respektabel konstnär med rätt att häva in åtskilliga tusenlap­par, för exempelvis trasiga potatissäckar fyllda med spånull.

Vad är konst?
Efter att i åtskilliga veckor ha lyssnat på P1:s radioprogram Klarspråk, där det dagligen kl.06.40 ”rasar” en debatt om ”Vad är konst?”, finner jag det omöjligt att föreslå vad det är som bör visas eller inte, på museer. Till synes verkar dock utställningspraktiken följa tanken, att eftersom det en gång finns museer, bör man även fylla de med något.
För en mer nyanserad utredning därom, vill jag hän­visa till den läsvärda antologin ”Philosophy Looks at the Arts. Contempo­rary Readings in Aesthetics”.  

Länsmuseets inriktning
Jönköpings länsmuseums förra utställning handlade om kläder. Den nyaste salongen har möbler i fokus. Den ena gemensamma nämnaren för båda utställningarna är, att några av de utställda föremålen går att använda – klädesplagg som man kan dra på sig, soffor som man kan sätta sig i – den andra är föremål som är helt oanvändbara, eller som hos Möbelakrobaterna, till och med är livsfarliga.
Ett annat gemensamt drag utställningarna emellan är att det använda materialet ursprungligen inte var ämnat att användas till det det används. Varken till kläd- eller möbeldesign. Olikheten är, eller snarare skulle kunnat ha varit, mer framträdande.

”Kejsarens nya kläder” var en utpräglat L'art pour l'art dvs konst för konstens egen skull-utställning, medan det hos ”Möbelakrobaterna” finns, om än i den mest avlägsna periferin, en undangömd kritik av ett konsumtions-slit-och-släng-samhälle, ett slags fjärran liggande sympati med plåtskjulsbefolkningen i Rio de Janeiro, eller med de ofrivilliga hyresgästerna på kyrkogårdarna i Kairos förorter...

Återanvändningstrenden
Just nu är det inte bara Länsmuseet och Möbelakrobaterna som följer trenden att tjäna pengar på slitna saker. Den innovativa modeindustrin har alldeles själv hittat på en egen trend, grunge, som på amerikanskt slang betyder sjaskig, sliten, smutsig. Och den levererar vad den lovar. Nya märkeskläder slitna till oigenkännlighet. Men var noga med att inte byta till dig dessa från en luffare eftersom då är du inte grunge, utan bara sjaskigt klädd. Det är viktigt att kläderna kostar minst det dubbla än vad de välbehållna klädesplaggen gör, så behåll prislappen på. Och behåll den även på den grungekonst ni mot förmodan köper från Möbelakrobaterna.

Dags för en kort paus i sällskap med 10cc:
”Art for Arts sake / Money for Gods sake
Money talks so listen to it / Money talks to me / Anyone can understand it / Money can't be beat Oh no”

I Trinidad och Tobago använder fattiga musiker gamla oljefat som de välbärgade oljeuppköparna inte vill ha längre, för att spela sin musik på, och musikerna spelar sin shuffle på slitna tvättbräder. Den trendmedvetna musikindustrin säljer för närvarande låtar framställda på samplat ljud, det vill säga gamla hits splitsade ihop till nya. Televisionen hänger också med och visar en rad program av typ Kryzz, där gammal repertoar presenteras i ”nya” former...  

Malplaceringstanken

Hand i hand med denna trend går tanken att även människor kan placeras dit de egentligen inte hör hemma. Talesättet ”Skomakare, bliv vid din läst” blir snart helt obegripligt. Det finns nämligen numera dygd och pengar i att göra det okompatibla kompatibelt. Glädjeflickor blir politiker, politiker blir författare, kåkfarare blir socialarbetare, konstnärer blir pedagoger, ekonomiska bedragare blir ekonomiska rådgivare på bank och domstolar, tennisspelare blir musi­ker, mannekänger blir programledare, arbetstagare blir bidragstagare…
Möbelakrobaterna Rolf Karlsson, Leonard Lowejko, David Persson, Annica Ride och Jimmy Söderholm är för tillfället en samlad grupp av konsthantverkare.

Kulturinstitutionens ansvar
Jag vet att min uppdragsgivare är en varm förespråkare av det lokala konstnärskapet. Jag kan förstå det – människan vill gärna läsa om sig själv och sin omgivning – men min inställning till konstnärer vars största merit är att de är lokala, är av det mindre entusiastiska slaget. Jag tycker att det som inte är värt att visas i Stockholm, knappast är värt att visas på länets Parnass. Gärna på andra gallerier. Jag tror inte att det är meningen att ett Länsmuseum skall fungera som ett hemmakök, där föräldrarna hänger upp varje färgspill eller träslöjdskreation som det älskade barnet åstadkommer. Det är ingen konst att vara bäst eller näst bäst i en klass med bara två elever. Länsmuseet bör hjälpa sin potentiella publik att orientera sig i det oöverskådliga konstutbudet. Och inte fördunkla sikten ännu mer. Ett fortbildningsuppdrag omvandlas annars snabbt till en fördumningshandling. Utan att tro att finkultur är finare eller bättre än populärkultur, menar jag ändå att det finns en viss skillnad mellan Dom Pérignon och hemmagjort snabbvin, i smaken, efterverkningarna och sättet att konsumera det.

Omdömet
Trots att utställningen ”Möbelakrobaterna” mest liknar ”läsarnas bästa råd” som man gärna delar med sig mot ett halvt kilo Löfbergs Lila i betalning – om era byxor har en reva vid knäna kapa av byxbenen och använd resten till kortbyxor – är den ändå inte den minst intressanta utställningen som Länsmuseet presenterat detta året. Men jag skulle tycka att den var mer intressant om den lyckades ställa engagerande frågor kring de använda föremålen och deras forna ägare. Åtminstone skulle jag förstå lite mer av den då.  

© VLADIMIR ORAVSKY
Jönköpings-Posten, september 1993