|
|
|
|
|
I hela mitt liv har musiken och teatern funnits med i mitt liv. Under mina första år var min far aktiv musiker och många berömdheter gästade vårt hem. Ett långt hopp framåt och de senaste tio åren, t.ex. med Visentusiasterna, för tillvaron oerhört angenäm. Jag delar upp historien om mig själv i tre kapitel. Följ mig bortåt vägen, genom de olika åren.
Kapitel 1: De tidiga åren
Jag gick mina sista år i en skola som heter Södra Latin, som på den här tiden på 50-talet var en ren pojkskola - med den hårda disciplin som rådde då. Det har gjort att de saker jag lärde mig där sitter så fast att jag fortfarande har glädje av det, t.ex. svenska språket som jag ännu blandar upp med gamla svenska ord som håller på att försvinna. Under hela min tonårstid gick jag på skolor och spelade företrädesvis klassiskt piano - skalor och etyder. Harmonisk cissmoll-skala kan jag väl säga att jag fortfarande kan sedan denna tid, för att ta något exempel. Sedan avrundade jag klaviaturspelandet med att spela orgel i ett år, först på en liten orgel, sedan på orgel i Katarina Kyrka. Den kyrka som också är min eftersom jag är född och uppväxt på söder i Stockholm.
Samtidigt hade jag sedan mitten på tonåren börjat intressera mig för basfiol. Eftersom min far spelat trumpet var något blåsinstrument inte aktuellt just då. Någon basfiol hade jag ju givetvis inte råd med, jag gick ju fortfarande i skolan, men hos den lärare och musikskola jag gick på fick jag låna en basfiol att öva på hemma. Vad läraren inte visste var att jag redan var inne i svängen med skoljazzband och musikgruppen Trio me' Bumba som började se dagens ljus.
Sedan har vi kommit fram till tiden för "lumpen" som klarades av på tio månader. Några år dessförinnan hade jag också börjat intressera mig för teater, gick då privat på en skola som är värd att nämna vid namn: Manja Benkows teaterstudio. Samtidigt hade jag lyckan att komma med som statist på Stockholms stadsteaters första pjäs 1962: "Fårakällan" med bl.a. Keve Hjelm, Tovio Pawlo och Gösta Ekman d.y. - oerhört inspirerande personer. Alltså ville jag härmed bli skådespelare. Kom även in på Calle Flygares teaterskola och gick där under 1962 och 1963.
|
|
|
Kapitel 2: Mina universitet
Våren 1963 närmar sig och på teaterskolan förbereder vi oss för våra avslutande uppspelningar. Spänningen var stor med Per Ragnar (Dramaten) och Carl-Ivar Nilsson (Hem till byn) i spetsen. Trio me' Bumba, som nu hållit på i sex år och levt gott på att spela på Stockholms ungdoms- och fritidsgårdar, hade också fått chansen att spela in en singel med "Spel-Olles gånglåt" och "Sommar i Palma". Skivan gick direkt in på Svensktoppen, som funnits i ett halvår, och "Spel-Olles gånglåt" blir en schlagerklassiker som ligger på Svensktoppen under resten av året. Instrumentallåten "Sommar i Palma" blir för gitarrlegenden Janne Schaffer en av de första låtarna att bita i har han sagt och för hela skivan får vi av legenden Simon Brehm ta emot en guldskiva. Det blev också 1963 års mest spelade skiva i radion.
Teaterambitionerna då? Glöm dem! En turné kommer till med spelningar i stort sett varenda dag under hela sommaren. Vi medverkade även i en musikal under juli och augusti med tv-hallå legenden Olle Björklund, som tycktes "larva" sig i parkerna. Musikalen skrevs av 30-, 40- och 50-talets stora: Jules Sylvain, texten av Vårat gäng-grundaren Sven Paddock, som sedermera kom att skriva direkt för Trio me' Bumba. Vid ett tillfälle när jag fyllde år sätter sig Sylvain vid pianot och sjunger "Med en enkel tulipan" för mig - oförglömligt!
Här började en lång period i karriären. Till dags dato har jag väl medverkat vid ca 450 titlar på skivinspelningar i Trio me' Bumbas namn, plus alla andra stycken där jag medverkat som studiomusiker - vilket kom att bli en del av musikyrket under många år. Det var på den tiden man hade levande musiker i studion, idag behövs inte studiomusiker i samma omfattning. Programmerade maskiner sköter musiktillverkningen.
Under några år runt 1965, 1966 kom det att bli skolbänken igen. SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut, kom faktiskt att bli mitt universitet under en intressant tid (detta för att kunna klara av uppgifterna vid skivinspelningar och dylikt). Arrangering av orkester, körteknik, dirigering, jag kom till och med på mig själv med att börja spela tuba och att arrangera blåsorkester - vilket jag inte haft minsta användning av senare… Samtidigt hade jag även fått kontakt med baslegenden Sture Nordin som blev min mentor under lång tid. Sture som sedermera kom att bli Cornelis Wreeswijks följeslagare under alla år hade en basstil som jag försökt föra vidare, enkelt men effektivt. Under många år i den absoluta toppen i nöjesbranschen kom jag att få tillfälle att träffa och umgås med våra absoluta stjärnor. Trio me’ Bumba har fått medverka i Hylands hörna, även om Lennart Hyland själv inte verkade visa något större intresse för oss. Däremot Sigge Fürst i Frukostklubben, där vi medverkade 15 gånger, kom att bli en personlig vän. Vi har kompat Lasse Dahlqvist liksom Snoddas samt turnerat med Beatles i en vecka (oktober 1963). 1970 var Trio me' Bumba Sveriges dyraste artister, enligt en stor artikel i Expressen, tillsammans med Siw Malmkvist - 7000:- per föreställning. Under sommaren det året medverkade vi även i en Åsa-Nisse-film. Kapitel 3: Uti vida världen
Man kan säga att 70- och 80-talet blev en enda lång turné, det också: Sverige, Norge, Finland, Ryssland (S:t Petersburg) och Danmark. Det får vi tillskriva den sång som vi spelade in 1969: ”Man ska leva för varandra.” Jag vågar påstå att den som läser detta har hört talas om låten, kanske t.o.m. sjungit med i någon allsång någon gång, där den brukar ingå. 1992 sjöng vi den även i Allsång på Skansen. Guldskiva förstås – hänger på väggen hemma.
Min kontakt med Visentusiasterna kom att starta på Mosebacke viscafé, där jag var programledare hösten 1992. Det var så jäkla mycket folk, det fanns ingen plats någonstans, utom på scen. Så när Visentusiasterna skulle uppträda så frågade jag om jag fick vara med och spela - och på den vägen är det. Tack och lov att det var trångt i salongen, det ena ger det andra – som synes.
Min tid numera fördelar jag med familjen, Trio me' Bumba, Visentusiasterna, trubadurer, Fältartisterna, ett och annat jazzband och den fina teaterordern TSO - där gamla gubbar sitter och berättar hur bra det var förr i tiden…
Hej då! |
