Text & bild: Cecilia Häggström, artikel publicerad i julnumret av norska Mynden 2000

Agility ­ en lämplig dressyrform för just Borzoi?

Jag har nu tränat agility med mina Borzoier i sju år, samtidigt som jag också uppfattat att det inte är så många andra som gör det (fast det finns några fler!). För de som inte känner till vad agility är tänkte jag berätta om detta utifrån min horisont.

Bakgrund till mitt agilityintresse

Jag är uppväxt med och har haft brukshundar tills jag var något över 20 år och har alltid jobbat med dressyren på dessa. Jag fick min första Borzoi 1986, en liten späd tik som hette Greta Garbo, och det var för mig en fantastisk upptäckt av en helt ny hundkaraktär; ett sådant ljuvligt väsen ­ och så fullständigt ointresserad av dressyr! Det var ju inte det att hon inte förstod ­ hon lärde sig snabbt - men så fort hon kunde det, så blev det tråkigt. Vardagsdressyren var hon däremot fantastisk på (bortsett från att hon till varje pris listade till sig att sno och äta upp alla smörpaket som lämnades det minsta obevakade). En annan sida av denna hundens intelligens var också att hon mycket lätt lärde sig ­ och följde ­ "villkorade" regler, något jag med brukshundar lärt mig är omöjligt; A och O var konsekvens, men för Greta gick det snabbt att förstå skillnaden mellan en situation och en annan. Min slutsats var att detta är mycket intelligenta hundar, och det är därför dressyr är tråkigt för dem ­ vanlig dresyr är ju bara för dressyrens egen skull, det finns inget rimligt skäl till varför man skall gå runt på en plan och utföra rörelser på kommando!

Eftersom vardagsdressyren var oproblematisk lät jag det vara med detta, men när jag fick min andra Borzoi, "Bobo" (Rytzar's Babotska), en ettårig tik uppfödd i hundgård i Smålandsskogarna, fick jag lite problem. Greta hade jag alltid lös, fast jag bodde i centrala Göteborg (dock i en park) och vi hade en överenskommelse som gick ut på att hon sa till när hon ville ut och in, och sedan höll hon sig inom parkområdet (jag visste också att hon inte gick fram till människor eller hundar som inte aktivt inbjöd till det). Bobo gick inte att lämna obevakad lös en enda sekund, och hon kunde t o m smita iväg fast man hade ögonen på henne. Annars var det relativt oproblematiskt med vardagsdressyren, men hon lyssnade alltså inte riktigt på mig, och jag tänkte att någon slags kontakt-träning behövde vi. Fast Bobo faktiskt var lydnadstränad när jag fick henne, så tyckte ju hon som Greta aldrig att det var riktigt roligt, så jag ville pröva något annorlunda. Jag ringde på en annons om agility-kurs som Beardied Collie klubben hade, och frågade om dom trodde att det kunde gå. De svarade frejdigt att alla hundar kan lära sig agility, så vi anmälde oss.

Första mötet med agility-träningen

Efter första kurstillfället misströstade jag lite. Många hinder var väldigt läskiga tyckte Bobo, och de som fortsatte vara läskiga var "slalom", "A-hindret", "tunneln", "däcket" och, värst av alla, "platta tunneln". Jag uppfattade det som omöjligt att övervinna ­ särskilt som hon då också var totalt ointresserad av godis. Men, träningsfilosofin var mycket positiv, och första och viktigaste regeln var att man aldrig får säga varken "fy" eller "nej" på banan ­ bara fånga uppmärksamheten igen, berömma när det är rätt och aldrig forcera hunden. Man skall använda både rösten och kroppsspråket så mycket det går och det skall alltid vara roligt! Detta betyder att när hunden inte vill eller vågar, så får man ge upp, och istället göra ett annat hinder som den kan ­ och som därför blir roligt att göra. Och man skall aldrig snåla med godiset ­ ju mer godis desto gladare hund!

Ett enda hinder var från början oproblematiskt, "hoppet", och märkligt nog gjorde träningen att Bobo faktiskt började tycka om godis ­ det var som om träningen, berömmet och känslan av att ha varit duktig laddade godiset med massor av lockande smak!

Både "vippen" och "bommen", som kan se ut att vara ganska läskiga hinder, lägger man en lång rad med godis på, så att hunden första gångerna tar sig konstant ätande över det. Detta var hinder som snabbt blev roliga för Bobo ­ jag tror att det fanns två skäl för detta; dels att hon fick gå högt upp, och att hon slapp få hindret mot kroppen. Efter fyra kurstillfällen tyckte Bobo att agilityn var jätteroligt och hon hade redan börjat lyssna bättre på mig till vardags.

 Att komma vidare med träningen

När Borzoien stannar och ser frånvarande omkring sig är man på gränsen om att be om för mycket, oftast förstår eller vågar han/hon inte, eller så är det något annat som är mer intressant; kan du inte då fånga uppmärksamheten igen, så är det bättre att gå vidare till ett annat hinder som den gör lätt och glatt ­ och ge massor av beröm. Lustigt nog uppskattar också de flesta hundar att man applåderar dem ­ de tar det som gott beröm och "bus-kul" ifall man klappar i händerna!

Man måste också minnas att en Borzoi som är glad gärna vill ta ett "ärevarv" i hög fart. Det är ett tydligt tecken på att den tycker det är roligt, så det får aldrig bannas, och när de andra belönar sina hundar genom att låta dem "kampa" eller fånga en boll, då kan man (om man har möjlighet) belöna sin Borzoi med ett "race" runt banan.

 Det finns också något man kan göra för att så småningom ändå klara av också de läskigaste hindren. Hur svåra de olika hindren varierar för olika hundar, både mellan individer och mellan olika raser (och/eller storlekar?).

Slalom är i princip svårt för alla hundar, eftersom det är svårt för hunden att förstå vad det går ut på. Borzoierna tycker dessutom inte riktigt om att behöva trassla in sig i närkontakt med en massa pinnar. Det ideala sättet för hunden att ta sig igenom hindret är, som ni nog sett t ex Border Collie göra, att gå rakt fram mitt i, och med kroppen föra pinnarna åt sidan. En god strategi för att lära dem detta är att börja med pinnar som man sätter direkt ner i marken och därför inte behöver ha på en linje; istället sätter men den på två parallella spår och sedan för man efterhand ihop slalomet.

 Däcket börjar man lämpligtvis på en lägre höjd, och låter dem bara gå igenom, tills de kommit över obehaget av att ha en ring omkring sig (= vara intrasslade i). Jag har använt ett gammalt cykeldäck för att träna med hemm, hållet i handen, och till att börja med nästan fört över/runt hunden, för att avdramatisera det hela (+ mycket godis och beröm).

Tunneln, inte minst den platta, har varit nästan oöverstigligt svår att lära. Bobo gick igenom den vanliga tunneln sista dagen på första kursen, den platta först i sommras (dvs sju år efter första kursstarten). En IKEA-barnleksaks-tunnel med ett på- och ihoptejpat galonstycke och mycket hemmaträning löste till slut detta för mig.

 Trots att både Sergei och Danilo både gått kurs och tränats regelbundet i två år går ingen av dem ännu över "A-hindret"; både har faktiskt en gång varit över, men nog tyckt att det var för läskigt. Däremot går tikarna lätt över. Jag tror att det har något med hundens storlek att göra, och vi planerar att tillsammans bygga ett eget A-hinder som vi kan ställa ut så att vi kan börja träna dem på ett "A" med en flackare vinkel.

Att tänka på

Om man vill börja med agility är det lämpligt att anmäla sig till en kurs. Där får man dels den praktiska hjälp som behövs när man börjar med vissa hinder, dels goda råd och tips som hjälper en att komma vidare. Säkerheten är oerhört viktig, inte minst för att bevara lusten; även en obetydlig olycka kan göra negativa associationer till ett hinder nästan oövervinnliga. Tyvärr har det visat sig (då en valpköpare i höstas försökte få komma med) att brukshundklubbarna i Stockholmstrakten är ovilliga att få en Borzoi som deltagare på kurs, men kanske kan man som jag gjorde i Göteborg vända sig till någon lämplig ras- eller specialklubb istället. Brukshundklubbarna ute i landet verkar mer uppskatta att få alla raser till sina kurser. Om det fungerar på motsvarande sätt i Norge kan nog de norska Borzoi-ägarna svara bättre på.

En sak som är värd att minnas är också att Borzoier dels är seende hundar, dels att yngre hundar gärna imiterar äldre (eller kanske i allmänhet gärna imiterar?). Det tog ett år att lära Bobo slalom, men när hennes lillasyster Nellie sett henne göra det tre gånger i rad gjorde hon det själv lika bra. När Iskra för första gången sett Bobo och Nellie göra en bana, gjorde hon sedan glatt alla hinder utom "platta tunneln" och "A-hindret" (som jag inte vågade ta upp henne för ålderns skull).

Jag brukar påminna folk, som antyder att Borzoier "inte är några dressyrhundar precis", om att Borzoi länge varit en vanlig cirkus-hund i Ryssland (/gamla Sovjet). Visserligen går sällan cirkus-visningar i det tempo som hålls på en agility-tävling på högre nivå, men nog måste de ha en tempramentsmässig läggning som gör dem lämpliga också för sådana, jämfört med vanlig "lydnad", mer självständiga uppgifter som agilityn ger dem.

Även om en Borzoi blir duktig tror jag knappast att de kan på riktigt konkurrera med de vanligaste raserna på prispallen (möjligtvis på inofficiella tävlingar, som vi har börjat på i år), så; det är inte för att kunna vinna som man skall träna agilty med en Borzoi; det viktigaste skälet är att hundarna tycker det är roligt och att det förbättrar kontakten mellan förare och hund.

 

Vi har trots många års träning tävlat för första gången i år, med tre hundar, på inofficiell tävling. Bäst gick det för Bobo som blev fyra med noll hinderfel och fyrtioen sekunders tidsfel i "öppen klass" (alla hinder, 15 startande i klassen), och tionde plats i "startklass" med noll hinderfel och tjugo sekunders tidsfel (ej balanshindren, 22 startande). Nadja blev sjua i samma startklass, med fem poängs hinderfel och sex sekunders tidsfel, men diskades i öppen klass eftersom hon inte ville gå upp på (den, enligt nu gällande regler, allt för smala) "bommen". Båda damerna deltog med strålande resultat tycker jag!

Danilo, som ägs av Mirjam Mårtensson, har sett ut att ha koncentrationsproblem på tävlingar och har diskats några gånger för att han (i samband med "ärevarv") tagit hinder från fel håll, men han har deltagit i och visat framfötterna på flera Brukshundklubb-uppvisningar i år. Alldeles nyss insåg vi vad det var som var fel ­ och det är som vanligt föraren det hänger på: Mirjam har tävlingsnerver och glömmer helt att berömma! på banan! Så nu kanske vi kan komma till rätta med detta i fortsättningen...