|
Miljööverdomstolen fastslår, genom dom i mål nr M7485-04, att psykisk oro hos
närboende, i sig, är tillräckligt för att en mobilmast skall anses medföra
sådan olägenhet för omgivningen som avses i miljöbalken.
Målet kom upp till miljööverdomstolen för prövning efter att miljödomstolen
upphävt en kommuns förläggande om att teleoperatörer skulle inkomma med
uppgifter om basstationer. Kommunen yrkade att miljööverdomstolen skulle
fastslå att antenner och master för mobiltelefoni är miljöfarlig verksamhet och
att miljönämnden därmed, som tillsynsmyndighet, har rätt att begära uppgifter
om sändarnas placering.
Inom parantes bör nämnas att kommunens tillsynsansvar inte alls är beroende
av om verksamheten definieras som miljöfarlig eller ej. Då det rör sig om
risker som kan orsaka olägenhet för människors hälsa kan kommunen alltid
utöva tillsyn enligt4 § 3 st i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt
miljöbalken och punkten B14 i dess bilaga. Denna bestämmelse åberopades dock
inte av kommunen och beaktades därför inte av miljööverdomstolen. Av denna
anledning prövade domstolen frågan om verksamheten skall betecknas som
miljöfarlig.
Enligt MB 9:1, 3 st är det tillräckligt att användningen av en anläggning kan
medföra olägenhet för omgivningen, genom bl.a. icke-joniserande strålning,
för att den skall definieras som miljöfarlig verksamhet. Frågan var alltså om
driften av en basstation kan anses medföra olägenhet för omgivningen. Vad som
avses med en olägenhet för människors hälsa definieras närmare i MB 9:3.
I denna fråga uttalade sig miljööverdomstolen påföljande sätt: ”Vidare finns
det risk för att mobilmasterna ger upphov till psykisk oro hos närboende,
vilket i sig är tillräckligt för att master skall kunna anses medföra
olägenhet för omgivningen enligt 9 kap. 1 § 3 miljöbalken.”
Detta uttalande ligger helt i linje med vad som anges i motiven till MB 9:3
och den tidigare praxis som tillämpats enligt miljöbalkens föregångare; miljö-
och hälsoskyddslagarna. Socialstyrelsen har dock i olika sammanhang påstått
att oro för strålning från basstationer inte kan utgöra en sådan olägenhet
för människors hälsa som avses i miljöbalken. Genom sitt avgörande har nu
miljööverdomstolen kommit fram till en annan slutsats.
För att miljöbalkens försiktighetsprincip skall kunna användas för att ställa
åtgärdskrav på en teleoperatör är det två rekvisit som skall vara uppfyllda.
- Det skall finnas
skäl att anta att verksamheten kan medföra olägenhet för människors
hälsa och
- kravet får inte
anses vara orimligt då nyttan med åtgärden ställs i relation till
kostnaderna.
Än så länge har inga åtgärdskrav riktas motteleoperatörerna
med anledning av den oro för hälsorisker som många känner då en basstation
placeras i närheten av deras bostad. Orsaken till detta ligger mycket i
Socialstyrelsens felaktiga uttalande. Med anledning av miljööverdomstolens
ställningstagande har nu förutsättningarna ändrats för bedömningen av
rekvisit 1 ovan.
Utgången i målet blev att miljööverdomstolen upphävde miljödomstolens dom,
vilket innebär att teleoperatörerna skall följa kommunens förläggande om att
redovisa basstationernas placering.
Kungsbacka den 14 oktober 2005
Mats Dämvik
|