§

Juristfirman Unité

§


Startsida

Innehavare

Publikationer

Rådgivning

Länklista




Miljööverdomstolen fastslår, genom dom i mål nr M7485-04, att psykisk oro hos närboende, i sig, är tillräckligt för att en mobilmast skall anses medföra sådan olägenhet för omgivningen som avses i miljöbalken.

Målet kom upp till miljööverdomstolen för prövning efter att miljödomstolen upphävt en kommuns förläggande om att teleoperatörer skulle inkomma med uppgifter om basstationer. Kommunen yrkade att miljööverdomstolen skulle fastslå att antenner och master för mobiltelefoni är miljöfarlig verksamhet och att miljönämnden därmed, som tillsynsmyndighet, har rätt att begära uppgifter om sändarnas placering.

Inom parantes bör nämnas att kommunens tillsynsansvar inte alls är beroende av om verksamheten definieras som miljöfarlig eller ej. Då det rör sig om risker som kan orsaka olägenhet för människors hälsa kan kommunen alltid utöva tillsyn enligt4 § 3 st i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken och punkten B14 i dess bilaga. Denna bestämmelse åberopades dock inte av kommunen och beaktades därför inte av miljööverdomstolen. Av denna anledning prövade domstolen frågan om verksamheten skall betecknas som miljöfarlig.

Enligt MB 9:1, 3 st är det tillräckligt att användningen av en anläggning kan medföra olägenhet för omgivningen, genom bl.a. icke-joniserande strålning, för att den skall definieras som miljöfarlig verksamhet. Frågan var alltså om driften av en basstation kan anses medföra olägenhet för omgivningen. Vad som avses med en olägenhet för människors hälsa definieras närmare i MB 9:3.

I denna fråga uttalade sig miljööverdomstolen påföljande sätt: ”Vidare finns det risk för att mobilmasterna ger upphov till psykisk oro hos närboende, vilket i sig är tillräckligt för att master skall kunna anses medföra olägenhet för omgivningen enligt 9 kap. 1 § 3 miljöbalken.”

Detta uttalande ligger helt i linje med vad som anges i motiven till MB 9:3 och den tidigare praxis som tillämpats enligt miljöbalkens föregångare; miljö- och hälsoskyddslagarna. Socialstyrelsen har dock i olika sammanhang påstått att oro för strålning från basstationer inte kan utgöra en sådan olägenhet för människors hälsa som avses i miljöbalken. Genom sitt avgörande har nu miljööverdomstolen kommit fram till en annan slutsats.

För att miljöbalkens försiktighetsprincip skall kunna användas för att ställa åtgärdskrav på en teleoperatör är det två rekvisit som skall vara uppfyllda.

  1. Det skall finnas skäl att anta att verksamheten kan medföra olägenhet för människors hälsa och
  2. kravet får inte anses vara orimligt då nyttan med åtgärden ställs i relation till kostnaderna.

Än så länge har inga åtgärdskrav riktas motteleoperatörerna med anledning av den oro för hälsorisker som många känner då en basstation placeras i närheten av deras bostad. Orsaken till detta ligger mycket i Socialstyrelsens felaktiga uttalande. Med anledning av miljööverdomstolens ställningstagande har nu förutsättningarna ändrats för bedömningen av rekvisit 1 ovan.

Utgången i målet blev att miljööverdomstolen upphävde miljödomstolens dom, vilket innebär att teleoperatörerna skall följa kommunens förläggande om att redovisa basstationernas placering.


Kungsbacka den 14 oktober 2005

Mats Dämvik