|
Denna text som PDF-fil
Till ledamöter av riksdagens bostadsutskott
Angående förslaget om att ändra ledningsrättslagen
Det förslag regeringen lämnat i proposition 2003/04:136, om ledningsrätt för
elektroniska kommunikationsnät, innebär att en fastighetsägare mot sin egen
vilja kan bli påtvingad en basstation för mobil kommunikation. I första hand
syftar ändringsförslaget till att driva igenom 3G-utbyggnaden i en snabbare
takt.
Av 2 kap. 18 § regeringsformen följer att äganderätten skall vara skyddad mot
den föreslagna formen av expropriationsliknande förfaranden, utom när det
krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Även om tillgången
tillmobiltelefoni utgör ett angeläget allmänintresse, är det inte självklart
att det finns ett behov av att använda tvångslagstiftning för att uppföra
basstationer i strid mot fastighetsägarnas vilja. Tekniken bygger ju på
trådlös kommunikation, vilket ger möjlighet till alternativa lokaliseringar.
Tillgången tillmobiltelefoni behöver därför inte vara beroende av att
genomföra tvångsåtgärder mot enskilda fastighetsägare.
I den statliga utredning som ligger till grund för den föreslagna
lagändringen har man felaktigt kommit fram till ledningsrättslagen redan är
tillämplig på basstationer. Av denna anledning utfördes aldrig någon
utredning om det finns ett behov av att utvidga lagens tillämpningsområde
till att omfatta basstationer. Regeringen har därefter i sin proposition
konstaterat att ledningsrättslagen i dagsläget inte är tillämplig på
basstationer som saknar fysisk förbindelse med ledning. De föreslår dock att
lagen skall ändras så att den blir tillämplig på sådana basstationer. Detta
lagförslag har dock inte föregåtts av en ordentlig behovsanalys och, enligt
min mening, föreligger det inte något behov av att tillämpa tvångsåtgärder för
3G-utbyggnaden. Till stöd för min ståndpunkt vill jag peka på följande
omständigheter:
- Behovet av
basstationer för mobiltelefoni är sammankopplat med vilken täckningsgrad
man vill uppnå. I Sverige har staten, till skillnad från andra länder,
skänkt bort 3G-licenserna till de teleoperatörer som utlovat högst täckningsgrad
och snabbast utbyggnadstakt. Detta har resulterat i ett krav på att
99,98% av befolkningen skulle ha täckts av 3G-näten vid utgången av
2003. Detta stränga krav saknar helt motsvarighet i omvärlden.
EG-kommissionen har under 2001 redovisat vilka krav på
befolkningstäckning medlemsstaterna har ställt (1).
Även om inte denna redovisning är helt komplett så förefaller Storbritannien
vara den nation som ställt näst högst krav på täckningsgrad inom EU. Här
skall 3G-näten täcka80% av befolkningen senast till slutet av 2007. EU:s
regler, eller målet att Sverige skall ligga i framkanten då det gäller
elektroniskkommunikation, kan alltså inte motivera ett upprätthållande av
de exceptionellt hårda kraven på täckningsgrad.
- Upphandlingskriterierna
förefaller även ha gett upphov till en kraftig överkapacitet i antal
basstationer. Av de sju anbudsgivare som erbjöd sig att täcka 99,98% av
befolkningen fram till slutet av 2003, delades 3G-licenser ut till de
fyra operatörer som erbjöd sig att sätta upp flest basstationer.
Sammanlagt har de åtagit sig att sätta upp 59.635 basstationer. Telia,
som inte tilldelades någon licens, ansåg dock att det gick att bygga upp
ett 3G-nät som täckte 99,98% av befolkningen med 4.100 basstationer.(2) Mot denna bakgrund förefaller det finnas
möjlighet att plocka bort eller flytta på några basstationer med
bibehållen täckningsgrad. Det finns därför inget behov av att vidta tvångsåtgärder
mot enskilda fastighetsägare.
- Även om det skulle
behöva vidtas tvångsåtgärder för att teleoperatörerna skall kunna
uppfylla tillståndsvillkoren, är det inte ett sådant behov som avses i
regeringsformen. Att av enbart avtalsmässiga skäl driva igenom en
tvångslagstiftning utgör inte ett ”angeläget allmänt intresse”.
Miljöhänsyn, skyddet för människors hälsa, den kommunala rättenatt
planlägga markområden och den grundlagsskyddade äganderätten är
omständigheter staten inte alls har beaktat i upphandlingsförfarandet.
Detta har givit upphov till många problem. Vid behov måste dessa problem
lösas genom eftergifter i tillståndsvillkoren.
I regeringens proposition omnämns även hälsoskyddsaspekten. Det antyds här
att den strålning allmänheten utsätts för från basstationerna inte är
hälsofarlig, eftersom den ligger långt under fastställda gränsvärden. De gränsvärden
som avses är de rikt- och referensvärden som framtagits av ICNIRP (3), och som därefter har omvandlas till rekommendationer av EU
och till allmänna råd av SSI. Vid en studie av ICNIRP:s
ställningstaganden framgår dock att deras avsikt inte på något vis är att ge
några hälsogarantier för strålnivåer som ligger långtunder de framtagna
riktvärdena. ICNIRP ställer mycket höga krav för att forskningsresultat skall
ligga till grund för deras riktvärden. Då det gäller kraftfrekventa (50 Hz)
fältfinns det t ex studier som visar på att långvarig exponeringför
magnetfält i storleksordningen 0,2 – 0,4 mikrotesla medför en ökad risk för
att barn kan drabbas av leukemi. Enligt svenskrättspraxis utgör denna
exponeringsnivå också en gräns för tillämpning av försiktighetsprincipen.
ICNIRP:s riktvärde för kraftfrekventa fält ligger dock på 100 mikrotesla.
Då det gäller sådan strålning som utsänds från basstationer med den nya
UMTS-tekniken finns det, mig veterligen, än så länge endast en redovisad
vetenskaplig studie över hälsoriskerna (4). Resultatet av
denna studie var att sådana strålnivåer allmänheten kan utsättas för från
basstationer medför en statistiskt säkerställd risk för påverkan av vårt
välmående. Enligt studien ger strålningen upphov till bland annat huvudvärk
och yrsel. SSI tillmäter denna studie sådan dignitet att de anser att
ICNIRP:s referensvärden måste omvärderas om resultatet upprepas i en
ytterligare studie (5). Frågan är då om man inte
redan nu bör tillämpa försiktighetsprincipen?
Även om EU:s beslut om att införa 3G ger de olika medlemsstaterna stor frihet
att göra detta efter de egna nationella förutsättningarna, måste fastställd
EU-lagstiftning följas. Av artikel 174i EG-fördraget följer att
försiktighetsprincipen skall tillämpas. Enligt min mening pekar följande
omständigheter på att så inte har skett då det gäller den svenska
3G-utbyggnaden:
- Det extremt höga
kravet på täckningsgrad ger inget utrymme för strålningsbegränsade zoner
till de elöverkänsliga personer som redan lider av samhällets alltmer
intensifierade strålmiljö.
- Den information SSI
och Socialstyrelsen ger om hälsoriskerna syftar endast till de höga krav
miljömedicinsk expertis ställer för att en hälsorisk skall anses vara
säkerställd. Myndighetsinformationen ges alltså inte med utgångspunkt
från de förutsättningar som anges i försiktighetsprincipen. Detta vilseleder
olika beslutsfattare.
- 3G-utbyggnaden har
påbörjats och fortgår utan att staten har utrett om detta är förenligt
med gällande hälsoskyddslagstiftning (6).
Departementschefen är vidare av den åsikten att det vid en ledningsrättsförrättning
finns goda förutsättningar för att hälsofaktorerna belyses på ett allsidigt
sätt. Här måste man dock först konstatera att de grannar som exponeras för
strålningen inte ses som sakägare vid förrättningen och därför inte får någon
möjlighet att yttra sig i ärendet. Enligt min mening är det vidare föga
troligt att lantmäterimyndigheten, som normalt sätt inte handlägger
hälsoskyddsfrågor, på eget initiativ kommer att utreda hälsoskyddsaspekten.
Sammanfattningsvis finns det alltså två viktiga skäl till att inte införa
tvångslagstiftning för att uppföra basstationer i strid mot fastighetsägarnas
vilja. För det första finns det inte ett behov av sådana åtgärder. Detta
innebär att lagförslaget inte överensstämmer med svensk grundlag. För det
andra måste försiktighetsprincipen tillämpas. Hälsoskyddsaspekten måste
beaktas när det gäller att täppa till de sista frizoner vi har från
strålningen.
Kungsbacka den 2 maj 2004
Mats Dämvik
_____________________
1. EG-kommissionen, Införande av tredje generationens
system för mobil kommunikation i Europeiska unionen: Lägesrapport och förslag
till åtgärder. KOM (2001) 141 slutlig.
2. Upphandlingsförfarandet beskrivs på Post- och
telestyrelsens hemsida, www.pts.se
3. ICNIRP.
Guidelines for limitig exposure to time-varying electric, magnetic, and
electromagnetic fields (up to 300 GHz). Health Physics Socierty, 1998. (Detta
dokument finns tillgängligt för nedladdning på: www.icnirp.de).
4.
Zwamborn et al, Effects of Global Communication system radio-frequency
fields on Well Being and Cognitive Functions of human subjects with and
without subjective complaints. TNO-report,FEL-03-C148.
5. Mjönes, Orsakar strålning från mobilbasstationer
skadliga hälsoeffekter? Strålskyddsnytt 3-4/2003.
6. Efter det att staten delat ut 3G-licenserna gav
regeringen Boverket i uppdrag att snabbutreda om utbyggnaden var förening med
de intressen som skall tillgodoses enligt främst miljöbalken och plan- och
bygglagen. Boverket valde dock att tolka sitt uppdrag på så sätt att problematiken
kring radiofrekventa fält inte skulle behandlas (Boverket, Regeringsuppdrag
beträffande utbyggnad av mobiltelenätet. Dnr 20120-227/2001). Regeringen
accepterade detta utan att tillsätta någon ny utredning om
hälsoskyddsproblematiken.
|