Svantes Injagning

Svante trivs i Skogen!	Sture markerar bestämt!
Söket börjar utvecklas lite stilla	Det är svårt att vara tyst när det luktar gott!

Sammanfattning av första säsongen i skogen

Svante är nog ganska fullvuxen nu men kommer väl att grovna lite till. Jag bedömer honom som ca 35-36 över manken och han väger 14kg. Jag tror bettet är nästan korrekt, huvudet är fint och det är bra proportioner på kroppen. Han ser bra ut som jag ser det.

Vi har ju varit i skogen ganska regelbundet, men inte överdrivet mycket, hela tiden. Han släppte sina första drevskall omkring 18-19 augusti och drev första gången på riktigt ungefär en månad senare, Han hade nog drivit redan vid fyra månader om jag låtit honom få tillfälle. Vi har haft drev de flesta gångerna han släppts men vid fjärde eller femte tillfället hände något, ovisst vad, som fått honom att inte söka ut fritt som han annars gjorde till en början. Däremot går han iväg så fort han får slag och jobbar ut dem och tar upp.

Något älgdrev har vi haft men vi har också kommit åt att avstyra dessa så det artar sig nog med det.

Hare har han inte drivit och kommer nog inte att göra om de inte går upp framför näsan. Det är harar här på tomten varje morron och vi stöter på dem på nära håll de flesta mornar på promenaden och det blir bara att traska vidare och inte bry sig om dem.

Hemma funkar han bra om än inte hundra procent problemfritt. Han har en ovana att bita i saker, filtar och textil mest, om han blir ensam för länge. Är man där händer inget så det är inte helt lätt att stävja men jag hoppas han mognar ifrån detta.

Vi försöker se till att han har ben eller liknande och är i källaren där det inte finns ömtåliga ting. 

Rumsren är han till 99,5% så någon olycka kan hända men ytterst sällan.

Allt som allt är jag nöjd med en liten farhåga om att han kan bli långdrivare med tiden. Dock har han ett bra drevsätt och jag tycker mig kunna se tendenser till att släppa när det djävlas till sig så jag har gott hopp. Och hur som hellst har jag hellre för mycket än för litet. Det som är för mycket kan man jobba med men det som inte finns kan vara svårare att få dit.

Svante är inte den första drivande hund jag jagar in. Jag kommer dock att gå fram med lite större försiktighet med Svante än jag gjort med tidigare hundar. Att jag tänker så är för att jag redan nu, vid knappa tolv veckors ålder, ser att det finns potential för en fokuserad drivare.

Praktisk går vi fram så att vi jobbar mycket med den sociala biten och knyter honom nära till familjen. Vi jobbar med vardagshyffs som att inte gå ut genom ytterdörren förr än man fått lov, likaså med maten, att vänta till det är sagt varsågod. Detta tränas parallellt med sitt, ligg och inkallning. Målet här är att nå god lydnad och att ta ögonkontakt för att, så att säga, fråga om lov i det dagliga.

Vi har börjat med kortare promenader i skogen och koppelträning. Bilvan har han blivit genom att åka bak i buren tillsammans med Sture. Hundarna kommer till ro i buren mycket fort och hörs inte av under färden. När vi kommer till skogen tar vi på koppel innan det är tillåtet att hoppa ut.

Vid de få tillfällen som hittills har varit visar Svante stor glädje i skogen och forskar på sitt valpiga sätt efter bästa förmåga. Han är inte rädd för hinder utan tar sig genom stora vattenpölar och kravlar över eller under hinder på vägen.

Sture har än så länge varit med och visar mycket tydligt när det har korsat vilt eller finns vilt i vind. Vid sådana tillfällen trevar Svante iväg någon meter till och känner lite på dofterna. Idag, den 9 juli 2007 tog vi fram en rådjursklöv och lekte med lite i ett snöre. Det var alla tiders tyckte Svante och drev husse med fullt skall runt huset. Sedan kunde han knappt få nog av skanken och spårade den några meter ett par gånger till att avsluta med. Med dagens erfarenheter inser jag att jag antagligen inte behöver ha särskilt brått med att lära honom driva utan måste lägga vikten på lydnad och kontakt.

Vi har nu kommit en bit in i augusti och passerat den tjugoförsta. Träningen fortskrider lite stillsamt med skogsvana och kontakt. Lite viltspår har det också blivit. I veckan har vi gått ett par gånger stilla genom ett skogsparti där det brukar stå vilt. Det har inte blivit några långa svängar från husse men ändå ett klart intresse. Vi tog ungefär samma sväng två dagar i följd och andra dagen gick vi över en fälla på vägen tillbaka. Jag tänkte att på ett sådant ställe måste det finnas rådjur och mycket riktigt skuttade det upp ett smaldjur en bit bort. Väl komna till spåret satte Svante nosen i det och det dröjde inte många minuter förr än de första drevskallen hördes. Jag hade full uppsikt på rådjuret som turligt nog stod kvar en bit ner och väntade, så innan det blev för mycket av det goda sneddade jag till löpan och kunde stoppa övningen med mycket beröm! Får man något gott i näsan så nog finns det jaktlust alltid!

Vi har nu kommit en bit in i september och Svante växer till sig allt eftersom. Lördagen den 8 september gick vi en runda på ett stort Gudrun/Per hygge för att träna självständigt sök. Svante tog lite småsvängar runt omkring oss och hängde med eftersom vi flyttade oss. På ett ställe kom han antagligen på ett hartraj. Han jobbade på det tio-femton minuter och släppte även något väckskall, för att sedan söka upp hussarna och få mycket beröm. Under arbetet var han iväg ca 80-100 m från oss men hela tiden inom synhåll eftersom det är så öppet.

Injagningen fortskrider så sakteliga. Söket utvecklas lite för varje släpp. Svante vågar ta sig kortare turer för att sedan söka upp husse, så kontakten funkar bra så här långt. När vi var nästan tillbaka till bilen på dagens tur stack Svante iväg på ett slag under fullt väckskall. Han drog iväg ett par hundra meter över en fälla men fick inte kontakt med djuret. Där han släppte slaget kom han på våra slag från morronen där vi gått ut och följde dom tillbaka. När han var på lagom håll blåste jag ett par gånger i hornet och han kom som ett skott! Då blir man nöjd!

Det har blivit den 21 oktober och injagningen fortskrider så sakteliga. Vi släpper en gång i veckan som regel och har i huvudsak utgått från samma plats varje gång utom idag!

Sedan slutet på september har vi haft drev på varje släpp. Första riktiga drevet blev på rådjur och varade ca tjugo minuter. Rådjuret kom och trippade där Pontus hade släppt så han satte sig på löpan och tog emot Svante. Djuret hade buktat fint och hade ingen brådska Svante var bara ett par minuter efter.

Drev nummer två råkade bli älg. Efter lite olika turer råkade vi på helt färska älgslag och det var för bra. Drevet blev ca femton minuter och slutade i ett kärr. Där släppte han och sökte sig tillbaka till husse.

Förra söndagen var det ganska kallt och marken täckt av frost. Svante tyckte att allt luktade fantastiskt så det var ”väck” nästan för jämnan. Till slut fick vi kontakt och det blev tjugo minuters drev, ovisst på vad. Svante kom på inkallning och svarade med skall när jag blåste i hornet! Kul!

Dagens släpp gjorde vi i norra delen av det område vi brukar använda men parkerade inte som vanligt. Pontus tog ett ”språngpass” ut mot vägen för alla eventualiteter. Jag gick in en bit på ett ”Gudrunhygge” och släppte. Det blev upptag direkt ca 75-100 meter bort och buktade in i en plantering norr om mig. Drevet gick ca tio-femton minuter och sedan blev det lite hackigt. Jag trodde han hade släppt men det var frågan om tappt vid ett dike antagligen. Drevet tog ny fart och efter ca fem minuter såg jag boten på ett rådjur försvinna in i en plantering söder om mig. Drevet buktade fint och gick i de vanliga passen ner i sydväst och iväg ca 5-600 meter västerut. I dom trakterna tror jag Svante var nöjd och släppte. Han började nog ta sig tillbaka men istället för att ta hela löpan tillbaka hamnade han där vi brukar utgå. Det är inte så konstigt med tanke på att han känner igen sig där. Vi väntade en god stund och pejlade och sedan gick Pontus ner så långt att han kunde blåsa till sig Svante, koppla och gå tillbaka till släppet. Hunden kom med hem och därmed är allt gott och väl!

Vilket drevskall han har, den lilla hunden! Det är så det sjunger i skogen när det går bra!

Efter ett par släpp den 28/10 och 2/11 där Svante inte riktigt varit sig lik utan mest gått runt fötterna på oss har det idag, 3/11, varit mer som innan. Söket var i och för sig inte särskilt stort eller ivrigt men när han fick slag jobbade han ut det under väckning och reste på 300-400 hundra meters håll. Efterhand fick han bra kontakt och drevet buktade i ett sankområde. Jag såg aldrig drevdjuret och kan därför inte vara säker på om det var Rå eller Räv. Vid ett tillfälle såg jag Svante tvärs över fällan där jag släppt men jag kan ha tittat bort och missat drevdjuret. Drevet gick efter en halvtimme åt nordost mot ån, så jag hängde på och var nära ett tag men det vände åter mot upptaget så det fick jag också göra. Där kom jag nära inpå och kunde locka in Svante efter en knapp timmes nästan taptfritt drev.

Vi gjorde ett släpp även 4/11. Gick först över en fälla längs ett dike och sedan in i en lite äldre ungskog. Där bar det sig inte bättre än vi stötte på älgar. En älg rusade förbi mig på 10-12 meters håll och jag hade turen att det var den Svante tänkte ge sig efter. Jag skyndade till löpan och kunde koppla direkt och tala om att älgar driver vi inte. Jag gick ett par hundra meter och släppte på nytt. Det blev inte mer av det utan vi gick ur såten och in i ett nytt område. Väl där började Svante jobba på ett slag som gick över en fälla mot ett björksly. Vi var i närheten av hus och det kom en lös hund, Leonberger, och sprang ifatt den på spåret helt fokuserade Svante. Husse blev inte glad och hade god lust att kasta tunga saker efter jaktfördärvaren men hade vett att avstå. Svante blev överrumplad, släppte spåret och försökte fly till husse. Leonbergern följde efter och gruffade men då for Svante i huvudet på den och fräste ordentligt så då fick han vara ifred. Efter detta gick vi svängen ut men utan att få nya slag. Hoppas vi slipper fler liknande störningar av lösa hundar i fortsättningen.

Senaste släppet var onsdagen den 28 november. Jag gick ut ensam för att ge honom möjlighet att söka fritt utan att nödvändigtvis ta upp. Morgonen var kall, -7, och frostig. Jag släppte på ett hygge vid tio i åtta och Svante sökte först precis runt omkring men snart ökade han på sakta men säkert. Vid kvart över hade han gått ut på hundrafemti-tvåhundra meter och fick slag så han började väcka, fem minuter senare var drevet i full gång i en plantering. Det gick en sväng åt nordost men kom sedan in mot upptaget igen. Jag hade drevet på ca hundra meter men såg aldrig djuret, och hörde inte det heller. Nu tog det en sväng och rundade norr om men kom sedan ner mot söder på en ås tre-fyra hundra meter bort. Jag knallade med söderut och tog pass i en kant. Drevet kom närmare och närmare och jag anade ett prassel i buskarna men såg inget säkert. Nu passerade drevet över upptaget som var intill ett gryt och fortsatte norrut mot ytterligare ett stort gryt. Medan jag grunnade kom jag till att hela första svängen hade gått kring kända gryt så detta var mest troligt ett rävdrev. Det började närma sig timmen men tenderade inte att brytas så jag knallade med. Medan jag hela tiden höll kontakt så jag hörde drevet gick det mer och mer västerut och in på nästa jaktmark. Vi har goda kontakter så det var bara att ringa ett samtal och knalla vidare. Jag stod och lyssnade på ett i stort sett taptfritt drev till tre timmar gått……. Då behagade den unge herrn ge ett par pooande skall som talade om att nu var han nöjd. Han var en bra bit väster om mig så jag började gå för att möta honom. När jag hade kommit en bit la pejlen av! Satan rent ut sagt! Men lite tur hade jag, jag var tillräckligt nära för att han skulle svara när jag blåste i hornet så vid kvart i tolv kunde jag koppla en trött valp. Vilket drev!

Det hade bildats en isklump på sändaren och när den var borta sände den igen.

Nu är det Lilla julafton och en knapp månad har gått sedan jag senast skrev om injagningen. Jag hade fel om pejlen och isen. Det var antennkablarna som var avbrutna och Knut Edén fixade det på garanti med vändande post.

Svante har gjort ett antal drev sedan senast och mest har det handlat om 30-50 minuter. Vi har inte sett alla drevdjur men det har med största sannolikhet varit rådjur varje gång. Förra söndagen hade vi ett fint drev på get och kid. Det tog några fina svängar och jag hade ganska nära men utan att se. Drevet slutade efter ca 40 minuter inne på granmark, ganska abrupt, med en serie grova skall med viss antydan till ångest. Min teori är att geten lyckades passera en Vildsvinsflock. Svante tog sig bakåt på löpan under sporadisk skallgivning och jag mötte honom när 10-15 minuter gått. Han hade ett hål i pälsen och en liten rispa på ryggen långt bak.

Idag har Pontus släppt och haft 35 minuters fint buktande drev. Drevet slutade med en långskjuts och Svante bröt, möjligtvis vid väg, och tog sig tillbaka på sitt ”snackande” sätt. När han var nära blåste Pontus in honom och kopplade.

Allt som allt artar det sig nog som man kan önska sig och man kan se god vilja till samarbete. Målsättningen är att skjuta ett rådjur inom 30-40 minuter efter upptag. Sedan får man se om detta påverkar jakten men det får tiden visa.

Vi har idag den 5 januari 2008 och det har jagats en del i helgerna och mellandagarna. Sedan nyårsdagen har vi haft lite snö och kunnat se lite vad vi håller på med.

På nyårsafton råkade Pontus sparka upp en hare framför nosen på Svante. Svante tittade frågande på Pontus tre gånger innan han på en armviftning satte efter haren och drev den femton tjugo minuter.

På nyårsdagen gick jag själv ut en sväng på förmiddagen och släppte. Det blev lite hack i för gamla rådjursslag där jag kopplade och gick lite längre iväg för nytt släpp. Svante fick tag i något spår och väckte sig iväg en liten bit för att sedan ta upp. Jag hörde knakande intill men missbedömde avståndet till knaket som visade sig vara längre bort och därmed älg. Drevet gick fem-tio minuter och tog sedan tvärt slut med ett par grova skall. Strax efter var Svante tillbaka och jag spårade av en väg som korsats och kunde konstatera älg.

Torsdag och fredag har vi haft bättre tur. På torsdagen släppte jag vid halv ettiden i en fin rådjursbiotop. Efter att gått bakspår en kort bit vände han och tog upp för att driva först trångt i tjugo-tretti minuter och därefter i större bukter till det gått 1,5 timme. Jag kunde höra drevet i stort sett hela tiden och följa det i snön där det korsat väg. Svante bröt ute i stora mader och skallade lite på återgången så jag snart kunde blåsa in honom. Han var kopplad mindre än tjugo minuter efter att han tystnat.

På fredagen jagade jag och en kompis på hans marker. Det var första släppet på ”borta marker” hittills. Vi fick efter lite väckning ett upptag med följande drev i 45-50 minuter. Jag gensköt men hade lite otur och fick två rådjur på ca hundra meters håll. De fick gå. Jag satte mig på löpan och fick Svante i famnen tre-fyra minuter efter rådjuren.

Båda dessa drev, torsdag och fredag, gick helt taptfritt så det var aldrig tyst så mycket som en minut och skallfrekvensen är inte långt från ett skall i sekunden. Tilläggas kan också att Svante verkar gå mycket spårnoga trots att han I-huvudsak är injagad på Rådjur. Ännu inget skjutit.

Fredagen den 18 januari 2008 lyckades det äntligen. Pontus och kompisen Danne släppte Svante på vana hemmamarker runt kvart över tolv. Först verkade det tjurigt att få upp men efter ett tag fick Svante tag i ett slag som han jobbade kanske 4-500 meter under ökande väckning. Till slut blev det kontakt och drevet buktade ett par svängar österut för att sedan, efter ca tjugo minuter, gå i pass hos Danne som hade lite svårt att bestämma kön på drevdjuret. När han väl bestämt sig bar det sig inte bättre än att djuret kastade i skottet och gav sig iväg. Jag hade get mig på åtelrunda men hade Sture med mig och råkade ringa Pontus precis efter det hade smällt. När Pontus visste att rådjuret hade gått vidare och att Svante var kopplad ringde han och vi bestämde att vänta en stund för att sedan spåra.

Jag körde dit och vi tog an spåret med Sture drygt en halvtimme efter skottet, Inget blod stod att finna och först kom vi möjligen iväg på bakspåret en sväng. Litar man på sin hund brukar det ju lösa sig och så även denna gång. Efter en tur på dryga tvåhundra meter vände Sture bakåt och komna 2/3 tillbaka vinklade han söderut och gick rätt på rådjuret efter ca 60m. Sträckan från skottplatsen var omkring 100m.

Sture fick beröm och sedan fick Svante titta på sitt första byte. Han var måttligt imponerad och visade inget överväldigande intresse för den döda bocken.

Dessvärre var inte kameran med idag och trots att jag bad killarna ta med mobilen blev det glömt i lättnaden och glädjen över den lyckade utgången, men det är dem väl unnat!

Nu är vi lovade storm i Småland i helgen så troligen är det sista släppet för säsongen. Nästa helg är det rävjakt som gäller.