Lite om förhållanden på S1 under kriget
En QTC-artikel av SM5BIX i nr 2 2006 om svenska radioamatörer under andra världskriget väckte många minnen och också lusten att få instämma och komplettera på några punkter. Det här är en lätt bearbetning av vad jag skrev.
För läsare som eventuellt inte är sändaramatörer kan berättas att QRM betyder störningar från andra stationer, och att RST227 är rapporten till en motstation med knappast hörbar styrka och med ytterst dålig läsbarhet och med inte alltför vacker "ton". Silent key = avliden.
Utbildningen
Att telegrafiutbildningen på S1 bedrevs enligt metoder, som inte minst genom Knutte Flinks (SM0IN, silent key) arbete som telegrafilärare på FRA visat sig helt felaktiga, är tyvärr sant. Tillåt mig citera några rader från en annan del av hemsidan.«På Signalregementet förekom inte helt oväntat telegrafiutbildning. Den bedrevs utan minsta kännedom om hur man borde göra. Ett tecken i taget sändes långsamt, eleverna räknade korta och långa och utropade i korus "Adam" eller "Bertil" etc, allt efter omständigheterna.
Jag hade tänkt få träna upp takten på ett lite högre plan, så jag hävdade att jag redan behärskade den ädla konsten. Därför körde furiren - själv god för 90-takt - upp transmittern i högre och högre takter. Vid 112-takt tog jag fortfarande emot felfritt, trots att man på den tiden måste texta versaler. Furiren tänkte då "Nu ska jag knäcka den jäveln" och gasade på ännu mera. Då small det till i transmittern, hålremsan trasades sönder och små kugghjul och spiralfjädrar flög omkring. På den tiden skrattade inte rekryter med sex veckor i uniform bakom sig åt sådana olyckor, men visst kan man väl kalla det för människans seger över materien?
"Vår beredskap är god" hade Per-Albin lugnat svenska folket med då kriget började. Det var den ju inte alls. Den var tillräckligt dålig för att försvaret 1940-42 skulle behöva låna min (utanför amatörbanden okalibrerade) 1938 byggda 7-rörs super. Hyran var symbolisk, men lådan som man hade byggt in den i var snygg.»
Läsa signaler i QRM tränades alltför lite. Bara ett fåtal klarade detta "i viss mån" när utbildningen ansågs färdig, utöver sändaramatörerna förstås. Och med tanke på att det här gällde stabssignalister, som speciellt i rörliga lägen skulle svara för förbindelserna mellan de högre staberna, var det absolut inte bra.
Med möda bärbara stationer, med möda läsbara signaler i QRM
10- och 15-wattarna var våra vanliga stationer. 10-wattaren kännetecknades av att frekvensen varierade i takt med generatorvevarens farthållning och att den sände ut ett litet extra "e" när man kopplade om till mottagning genom att skjuta nyckeln åt sidan. Om 15-wattaren kan sägas att den var tysk, mycket stabil och fördelad på tre bördor med sammanlagd vikt av 81 kg, apparatlåda, batterilåda och trampgenerator. I april 1944 fick jag ta hand om en grupp gamla gubbar (35 år!) med 15-wattare på bårar och med vilka jag genomkorsade Skåne på cykel. De var sympatiska och arbetsamma och ordnade uppehållsplatserna så att de blev riktigt mysiga, de trampade gärna generatorn, men de var lite osäkra på en del morsetecken, och att läsa en signal i QRM var det inte tal om. Se Per-Albin-citatet ovan om vår beredskap.
Ett annat exempel, men då måste vi hoppa tillbaka ett par månader i tiden. Efter nio månader i uniform, i februari 1944, tillbringade vi fem veckor i Jämtland. Efter en natt i trädgränsen väster om Åreskutan (bilden visar hur vi släpade pulkorna dit; ibland måste vi ta av oss skidorna!) drog vi våra överlastade pulkor på kalfjället österut, norr om nyssnämnda Åreskuta. Marschen skedde gruppvis, och återsamling skulle ske i skymningen vid en angiven punkt just där skogen började igen. Tre grupper kom dit, vi ställde i ordning ett skärmskydd som nattläger (granrisbädd att sitta på runt öppen eld), mörkret föll, det var -15°, den fjärde gruppen saknades. Plutonchefen var synbart nervös, något kunde ha hänt, skallgång på fjället i mörker skulle bara leda till att flera "kom bort". Lyckligtvis fanns en alternativ plan med en radiokontakt kl 1800. Någon okunnig person hade valt en av de högsta frekvenser som 10-wattaren kunde använda - d.v.s. största markvågsdämpning, och allt QRM från Europa som alltid finns där en vinterkväll. Det fanns bara två man på plutonen som hade någon erfarenhet av att ta emot svaga ostabila signaler i kraftigt QRM på en alltför bredbandig mottagare. Den ena var jag. En lycklig slump gjorde, att den andre hörde till den "bortkomna" gruppen. Det var Åke Jansson, som efter kriget blev SM7FB, senare ON8XA och nu ofta kan träffas som F5VCB på förmiddagarna på 14325 kHz. Signalerna kom in med RST227 men vi fixade det, inte med militära trafikmetoder utan som ett QSO, annars hade det aldrig fungerat. Plutonchefen var oss evigt tacksam i flera dagar.
Jag vill tillägga att det inte var de andra 38 mannarnas fel att de inte ens skulle ha uppfattat att det fanns en motstation, utan det var utbildningens fel. Men det gick ju bra ändå, vi blev aldrig indragna i kriget.
Bilburna stationer
Artikeln i QTC nämner 250-wattaren och att dess båda mottagare var bestyckade med idel ECH21 (triodpentod). Orsaken var att man ville ha tillgång till reservrör, och den rörtypen tillverkades inom landet, närmare bestämt av NEFA i Norrköping. Detta ansågs väl viktigare än den resulterande brusnivån.... Stationen kunde användas såväl under marsch som stationärt, och på bilden har den antennen i marschläge. Jag disponerade en 250-wattare sommaren 1944 och passade på att lära mig köra (det ingick inte i utbildningen) genom att sätta den som bilförare avdelade körkortsinnehavaren till höger. Att lära sig köra i ett tungt fordon med osynkad växellåda gjorde uppkörningen efter muck till en barnlek. 800-wattaren var ur elektronisk synpunkt en mycket bra station, två högklassiga mottagare och väl tilltagen uteffekt. Däremot hade den vissa mekaniska svagheter. Man hade förstås inte något minne som tog hand om de många kretsarnas inställning för olika frekvenser, utan man fick dra åt ett antal skruvar (inte för hårt, då gick de sönder) sedan man gjort manuell avstämning. I bästa fall återkom man till rätt frekvens genom vridning på en enda ratt och sedan rattarna snurrat en stund, i sämsta fall fortsatte någon ratt att snurra. För en icke radioamatör var antalet rattar förvillande, cirka 20 bara på sändaren, och därtill kom mottagarna och kraftförsörjningen.
Interiör. Mottagarna t.v. - - Åtskilliga tons hjultryck på höger framhjul....
800-wattaren var inrymd i en stor, tung buss med mjuk fjädring. Exakt var tyngdpunkten låg vet jag inte, men inte på rätt ställe ur köregenskapssynpunkt i alla fall. Framme till höger stod generatorn/omformaren, som kunde drivas från motorn eller från nätet. Den såg ut att väga ett ton, och detta återspeglades i det rekommenderade lufttrycket i däcken; höger framhjul skulle ha betydligt högre tryck än de andra.
Vid en repövning strax efter kriget huserade SM5VW Sven Stjerna (silent key) och jag i en 800-wattare en bit utanför Jönköping. Förbindelserna med Stockholm gick naturligtvis förträffligt, så vi tyckte att vi skulle fira detta den sista kvällen. På det ena av de två ställen i Jönköping där öl fick säljas stod en skylt att endast personer som gjort sig kända för ett nyktert leverne fick handla där. Vi lyckades dock få köpa några flaskor med hänvisning till att vi var främlingar på trakten men icke hade gjort oss kända för ett onyktert leverne. På kvällen bänkade gruppen sig i radiobussen och festade på krabba. Tydligen hade något litet skal eller ben letat sig in i apparaturen, för när vi lämnade in bussen ett par dagar senare vädrade förrådsmannen misstänksamt och frågade: "Har ni haft fruntimmer här?"
