FRO:s första år
Ett subjektivt kåseri av SM5IQ
Försvarsvilja födde FRO
Det är rubriken på det inledande kapitel, som jag har skrivit i den i övrigt utmärkta boken "Frivilliga Radioorganisationen 50 år", ISBN 91-88852-01, Frivilliga Radioorganisationens förlag, Stockholm 1996. Den här framställningen uppvisar vissa gemensamma drag med det kapitlet. Den som vill ha mindre av historiskt kåseri och mera av moderna fakta hänvisas till FRO:s hemsida. Den som vill ha mera av båda delarna hänvisas till boken.Det var strax efter kriget. Omvärlden kändes inte helt säker, försvarsviljan var stor. Sändaramatörerna kände ett behov att befästa sin ställning genom att visa sig nyttiga och inte vara en slumrande resurs. Ett samarbete mellan Sveriges Sändaramatörer (SSA) och krigsmakten växte fram, inte minst genom SM5ZD, Per-Anders Kinnman (sedermera SSA-ordförande, IARU-delegat etc) - han stod med ett ben i vardera lägret.
Det var alltså bäddat för FRO:s födelse. Jag assisterade inte vid denna, men medlemsnumret 24 visar att jag ändå var på bettet. Som sändaramatör sedan 1939 och med militärtjänst på S1 och i fält visste jag ju ganska väl vad det handlade om.
Man kan heller inte komma ifrån, att på den tiden - då det var kortvågskommunikation med telegrafi som gällde - var varje licenserad sändaramatör överlägsen de telegrafister som bara hade den undermåliga militära utbildningen att falla tillbaka på. Undermålig? Jag citerar ett stycke från min berättelse här på hemsidan "SM5IQ och amatörradion....", som du kan läsa i dess helhet efteråt, om du inte redan har gjort det:
Dessutom var jag förstås inkallad under långa perioder. På Signalregementet förekom inte helt oväntat telegrafiutbildning. Den bedrevs utan minsta kännedom om hur man borde göra. Ett tecken i taget sändes långsamt, eleverna räknade korta och långa och utropade i korus "Adam" eller "Bertil" etc, allt efter omständigheterna.
Jag hade tänkt få träna upp takten på ett lite högre plan, så jag hävdade att jag redan behärskade den ädla konsten. Därför körde furiren - själv god för 90-takt - upp transmittern i högre och högre takter. Vid 112-takt tog jag fortfarande emot felfritt, trots att man på den tiden måste texta versaler. Furiren tänkte då "Nu ska jag knäcka den jäveln" och gasade på ännu mera. Då small det till i transmittern, hålremsan trasades sönder och små kugghjul och spiralfjädrar flög omkring. På den tiden skrattade inte rekryter med sex veckor i uniform bakom sig åt sådana olyckor, men visst kan man väl kalla det för människans seger över materien?
Nåväl, FRO bildades, men det faller utanför ramen för det här kåseriet.
Gottskärslägret 1947
Sommaren 1947 deltog 25 sändaramatörer i det första stora arrangemanget inom organisationen. På Gottskär på Onsalahalvön umgicks vi med varandra och med militär radioutrustning. Vissa ansåg att "utbildning" var en alltför pretentiös benämning på verksamheten, men det var en god början, och de som inte hade mött militära radiostationer och trafikmetoder förut fick en bra grund.
Här används 10-wattaren i "sovrummet", ett 20-mannatält med fyra sängar. T.v. tältkaminen
Fr.v. SM5-1145 (nu SM7BPB), SM5IQ, SM5GW
Initiativtagare till lägret var SM6QL, Kalle Brusberg, som också ledde det. Han hade låtit bygga två stycken tvårörs mottagare för 80-metersbandet, som vi försåg med låda och ramantenner och gjorde pejlförsök med. Vad detta kom att betyda för rävjakternas (radiopejlingsorienteringarnas) utveckling i Sverige kan du läsa om på en annan av mina sidor, "Svensk rävjaktshistoria, de tio första åren...." om du orkar.
Transtrandslägret 1948
I mars året därpå var det dags igen, denna gång i Transtrand och med skidor på fötterna åtta timmar om dagen. Övningarna leddes av SM5JV, med lätt hand trots att han var yrkesmilitär. Alla bärbara stationer från 15-wattaren (81 kg i tre bördor) och nedåt fanns representerade, och amatörtrafiken ombesörjdes liksom på Gottskär av en 75-wattare, stor som ett mindre klädskåp och med flera kilo än watt. SM5GQ och jag medförde nu rävsaxar i betydligt mindre, lättare och snyggare utförande, och den enda tövädersdagen utkämpades Norra Europas Första Rävjakt På Skidor, som på grund av brist på tövalla blev mycket konditionskrävande.
SM5GQ (t.v.) och jag, visande pejling för allt folket
SM5-010 Gustaf W. Svensson
var under ett antal år FRO:s ordförande. Han myntade uttrycket "FRO gör signalister av amatörer", vilket var exakt vad FRO gjorde under denna tid. Gustaf tycktes ha varit lek- eller skolkamrat med alla betydande personer upp till och med landshövdingenivån, vilket då och då var mycket värdefullt för FRO. Dessutom var styrelsesammanträdena i hans lägenhet med utsikt över Vanadislunden kulinariska höjdpunkter, och det var nog tur att man inte var bilburen vid den tiden....Några år senare hette ordföranden SM5AWD Berndt Thisell. Vid ett styrelsesammanträde i mitt tjänsterum på KTH hade hans sprillans nya motorcykel fått följa med upp i transporthissen för att inte bli stulen. När sammanträdet var slut kl. 2230 kunde vi inte hindra honom från att köra fram och tillbaka i den 60 m långa korridoren. Nattvakten ogillade detta. - Jag hoppas Berndt i sin himmel ursäktar att detta är det enda jag nämner som exempel på vårt samarbete.
Två Gottskärsläger till
1948 och 1949 hölls FRO sommarläger på Gottskär. Instruktörer var bl.a. SM5GQ och jag. Allvaret, eller ska vi säga viss militär ordning, smög sig alltmera in bland amatörerna. Detta hindrade dock inte att experiment som t.ex. inspelning av hur tyngdlöshet upplevs verkställdes. En deltagare hoppade från femmeterstrampolinen med en Ra100 på ryggen och skulle beskriva sina intryck under nedfärden. Han kom dock ur balans p.g.a. de 18 kilona extra baktill och utstötte endast ett svagt jämrande.
Som synes av bilden togs han emellertid om hand efter nedslaget. Sedan saltvattnet spolats ur apparaten fungerade den hjälpligt igen. (Efter mer än 50 år är detta preskriberat flera gånger om.)
På hemmaplan
Jag hade under några år ansvaret för FRO:s Riksnät. Meningen var att vi vid behov skulle kunna ersätta arméns fasta radionät. All trafik kördes utanför amatörbanden och i de flesta fall med hembyggda stationer. Ibland kunde det vara 20 stationer i ett nät, men trots detta avvecklades trafiken utan svårighet.
En av mina hembyggda FRO-sändare, cirka 2.8 - 7 MHz, 10 W
SM5MU, Erik Bergsten (sedermera känd för TV-programmet Tekniskt Magasin och nu med signalen SM6DGR) svarade för Träningsnätet, också det mycket kvalificerat.
Flera gånger om året hölls bl.a. i Stockholmstrakten mindre övningar. Bilden nedan togs vid en ganska speciell sådan, där mottagning av telegram - naturligtvis på telegrafi - kombinerades med pistolskjutning!
Här ligger jag på skjutvallen och tar emot telegram. Observera mottagaren med ramantenn till höger, och pistolen vid telegramblocket. Foto SM5GQ Rune Sagnell.
1950 och 1951
Sommaren 1950 hölls sommarlägret vid Köpingsvik på Öland. Vi delade lägerplatsen med en lottakurs, men trots detta blev det tid till utbildning. Många övningar, inte minst nattliga sådana, hölls med stationer utplacerade i väderkvarnar på hela norra Öland eller i Borgholms slottsruin. En annan instruktör där var SM7JP, Eric Baltzar Carlsson från Eksjö, som var yrkesmilitär i det civila. Denne klurige man höll telegrafins fana högt och avskydde telefoni. Enligt Erik Bergsten instruerade -JP på 2-wattaren på det här sättet:
"Här längst nere finns det ett utrymme. Där säger dom att man ska ha handmikrotelefonen, men det ska ni ge fan i, ni ska inte köra telefoni. Där ska ni ha smörgåsar!"
1951 hölls sommarlägret på Stagården utanför Bollnäs, och nu var inslaget yngre icke-sändaramatörer betydande. I övrigt förlöpte detta läger i stort sett som de tidigare. Det var det sista jag var med om, eftersom jag under de närmast följande fyrtio åren jobbade heltid i försvaret, på FOA och FRA. Så här slutar detta subjektiva, men i möjligaste mån sanna kåseri.
