Radiopejlorientering, RPO, rävjakt, ARDF![]() Det började 1947De allra första försöken med "rävjakt" i Sverige gjordes - så vitt jag vet - på FRO:s Gottskärsläger sommaren 1947. Mottagaren - "rävsaxen" - innehöll två rör av 1920-talsmodell, ramen av kopparrör vägde nästan ett kilo, och med ett 90-volts anodbatteri kunde apparaten med möda bäras i famnen eller i en ryggsäck. Den vägde mellan 5 och 6 kilo! Hur den såg ut ser du här till vänster.
Folksaxen blev också känd i Norge och Österrike. OE8AK, Alois, praktiserade en sommar i Stockholm och lärde sig då allt om rävjakt. Nästa år publicerade han som Österrikes rävjaktsledare en byggbeskrivning i amatörtidskriften OEM: ![]() I dag är den vanligaste rävsaxen - RPO-mottagaren - så liten och lätt, att man måste hålla reda på i vilken ficka man stoppar den, så man slipper leta när man behöver den! Rävjaktsutveckling från 1948 till våra dagar (mitt subjektiva urval)Vintern 1947-48 publicerade SM5GQ och jag flera "propaganda"-inlägg i QTC, inklusive en byggbeskrivning på en pejlmottagare. Omfattande fältprov under svåra förhållanden gjordes vid FRO-lägret i Transtrand i mars.Sommaren 1948 infördes rävjakterna på allvar i vårt land. 6 juni letade fyra stockholmslag, ungefär 20 cykelburna entusiaster, efter en sändare ute på Järvafältet. Det tog ett par timmar att hitta dit, från startplatsen vid Roslagstull. Tre av de deltagande rävsaxarna hade -GQ och jag byggt och lånat ut. Jag basade för Stockholms Rävjägare i tio år, och det sista året, 1958, hade SRJ 104 medlemmar. Under samma tid, 1948-1958, var jag också SSA:s "Fox Hunt Manager", RPO-funktionär enligt modernt språkbruk. Minst 15 spaltmeter rävjaktsreklam producerade jag i QTC under dessa år. Tidningarna skrev också en hel del om sporten, både rikstidningar och lokala blad. Ett 20 minuters radioprogram från en rävjakt i Stockholm värvade väl också några nya utövare. ![]() Hur många rävjaktsinstruktioner jag har hållit har jag tappat räkningen på 1952 hölls de första svenska mästerskapen, och det var Västerås som stod för inbjudan det året Sedan följde Nässjö, Stockholm, Karlskrona, Norrköping, Fårö, Göteborg och Linköping, som synes en ganska jämn fördelning över södra Sverige. Deltagarantalet låg vanligen mellan 50 och 60. 1952 företog jag och två andra rävjägare en "missionsresa" till Trondheim, Molde, Hamar och Oslo, och delvis som en följd av denna inbjöd Trondheimsgruppen av NRRL 1955 till den första Norgekampen. Sju svenskar deltog, SM5AKF vann och och vi andra hamnade på platserna 2-6. ![]() Jag på språng enligt Stockholms Rävjägares hedersrävjägare Arthur Andersson 1953 Trippeljakterna var under en stor del av 50-talet ett årligen återkommande evenemang. Som representant för Stockholms Rävjägare samarbetade jag med Lasse Adén från KAK:s Ungdomsförbund och den teknikinriktade sportredaktören K-A Larsson från Stockholmstidningen. Det var en tävling för tremannalag, bestående av bilförare, kartläsare och rävjägare. Lagen skulle under fyra timmar ta så många som möjligt av ett dussin bilkontroller längs vägarna, tre orienteringskontroller i skogen och två rävar. Många av bilförarna var den tidens bästa rallyförare: C-G Hammarlund, Arthur Wessblad, Margareta von Essen, Raymond Sjökvist, vilket gjorde en och annan ovan rävjägare grön i ansiktet (inte av avund utan av helt andra skäl). Men de skickliga förarna och deras lika skickliga kartläsare ställdes inför helt andra krav än under ett vanligt rally. Kartläsaren skulle ut i skogen och hitta orienteringskontroller. Bilföraren fick själv läsa kartan för att ta bilkontroller under tiden. Rävjägaren släpptes inte alltid av på rätt ställe, varför man inte borde komma överens om att hämta honom just där utan längs en viss vägsträcka (där gjorde många fel). Ett trettiotal lag brukade ställa upp. För att särskilja lag med samma poäng ordnades diverse prov, t.ex. att på tid backa upp ur ett grustag, eller pistolskjutning från rullande bil. Publiciteten var överväldigande - vad sägs om en halv förstasida i Stockholmstidningen? Vad som hände i Jugoslavien 1956 kan du läsa om i avsnitt 3 av "Detta kan hända en rävjägare". 1957 ordnades en landskamp mot Danmark i samband med EDR:s sommarläger vid Madumsø söder om Ålborg. Fyra svenskar åkte dit, en fick en halsinfektion och levde (fast nätt och jämnt) på penicillin och havresoppa, och så var vi bara tre. Vi ställdes mot 16 danskar, och dessutom deltog ett antal rävjägare från Norge, Östtyskland, Österrike och Jugoslavien. Jag lyckades vinna, och de båda andra svenskarna placerade sig som tvåa resp. fyra. 1958 anordnade Savez Radioamatera Jugoslavije ett "Inofficiellt EM" i Sarajevo. Tävlingen gick i närheten av Ilidza någon mil väster om Sarajevo. Jag var där, och hade tyvärr av kommunistpartiets egen tidning Borba (och då ska det väl vara sant?) beskrivits som världsmästare, vilket gjorde att jag hade ett följe av intresserade tonåringar som bevakade mina steg från start till första räv. Detta var synnerligen irriterande. Sedan sprang jag över ett 25 m brett men grunt vattendrag, möjligen början av floden Bosna, som har sina källor där. När jag försvann i bushen på andra sidan såg jag att grabbarna hade börjat ta av sig skorna. Kanske hittade de aldrig hem, de hade ju ingen karta. ![]() ![]() 1961 hölls de första EM-tävlingarna, och de gick på Lidingö (på 2 m våglängd, nytt för Sverige) och i Täby (på 80 m våglängd, vårt vanliga band). Vid EM leddes den sovjetiska delegationen av den legendariske Ernst Krenkel, amatörsignal RAEM, som hade blivit Sovjetunionens
hjälte redan 1935, som hade deltagit i flera nordpolsexpeditioner (den längsta varade 273 dagar på ett isflak), som var chef för Centrala Radioklubben (den klubb som nu bär hans namn) etc. ![]() Ernst Krenkel har kanske inte återgivit mig och familjen riktigt porträttlikt i
vår gästbok, men sitt självporträtt - inklusive hjältestjärnan - har han verkligen lyckats
med!
1994 ordnade Sverige VM - det var de sjunde VM-tävlingarna - i Södertälje-trakten, med omkring 270 deltagare från 27 länder, bl.a. Nya Zeeland, Australien, Kina, Japan och Korea. Hur gör man egentligen?Tävlingarna försiggår nästan alltid till fots. Sverige är så gott som ensamt om att även ha rävjakter i mörker. Efter en nattjakt på skidor i 12 graders kyla sade en deltagare, att om detta varit på jobbet så skulle skyddsombudet ha förbjudit det.Vi har vanligen sju sändare utplacerade, och de sänder i tur och ordning under en tiominutersperiod, d.v.s. varje sändare är igång knappt en och en halv minut, sedan börjar nästa. När alla sänt börjar nr 1 igen etc, och detta fortsätter i 2-3 timmar. Kortaste sträckan för att besöka alla sändarna är 4-7 km, men i svensk terräng kan man inte springa längs räta linjer! Pejlmottagaren ger riktningen (bäringen) till varje sändare, och bäringarna ritas med kompassens hjälp in på kartan. Så pejlar man samma sändare från ett annat ställe och får nya bäringar, och i deras skärningspunkter bör respektive sändare ligga. När man är i närheten av en sådan skärningspunkt väntar man tills sändaren kommer igång igen och förflyttar sig sedan som pejlmottagaren visar in mot "räven", som är obemannad och utgörs av en liten kamouflerad låda. Klicka här så får du en liten demonstration! (Funkar inte i Netscape) Men låt dig inte avskräckas! Du kan ta det hela som en söndagspromenad, utan tävlingsjäkt! Om du vill veta var närmaste rävjakt ordnas och var du kan få låna utrustning, kontakta Stockholms RPO-ledare SM0BGU P-A Nordwaeger, Grävlingsvägen 59, 167 56 Bromma, 08-260227. Du kan ju åtminstone pröva en gång! Stockholms Rävjägare har de senaste åren haft 25-30 tävlingar per år. En länk till SRJ finns på Startsidan. Det rekommenderas även ett besök på SM5SVM:s sida som upptar både överspelade och aktuella evenemang inom RPO-området och mycket annat intressant -- länk på Startsidan. Inte alltid så allvarligt!Det här med SM och NM och EM och VM låter tufft, men vid vanliga rävjakter kan du söndagspromenera i lugn takt, om du vill.Och ibland ordnas så kallade skämtjakter. Den klassiska skämtjakten gick i Hagaparken i Stockholms utkanter en vinterdag i början av 50-talet. I en barnvagn låg lille Pluto (en tiowatts sändare) nedbäddad ovanpå en 40 Ah ackumulator, och hade han kunnat titta upp i sufletten hade han sett en sicksackformad antenn där. Varje gång det var dags för sändning, kom barnvagnen tillbaka till ungefär samma plats, och den av alla tävlande okända skötaren böjde sig över den, till synes för att stoppa om barnet. Den första att avslöja detta var en kvinnlig rävjägare, som ansåg det orimligt att i 16 graders kyla släpa en barnvagn fram och tillbaka på ett litet område. (Vid nästa tävling, på Djurgården, lär många oskyldiga små barn brutalt ha ryckts upp ur sina vagnar och undersökts med avseende på dold elektronik.) Den andra räven sköttes av ett ungt par, som stod under ett (antenn-)träd. Hon matade fåglar, och han höll den ena armen om henne och den andra handen om något hårt i byxfickan (telegrafnyckeln). Det fanns ingen tredje räv, däremot en mycket lätt synlig antenntråd, uppkastad i ett träd. Andra änden av tråden hade jag slängt in i en mörk grotta, där vattnet nätt och jämnt hade frusit till is. När jag efter tävlingen halade in tråden, såg jag till min tillfredsställelse att någon hade trampat igenom isen in i grottan. Långt efteråt började jag fundera: det gick spår in i grottan, men ut?! Jag har tänkt utforska grottans inre, men har inte vågat ännu. Har du något att fråga om, som rör rävjakter, så kan du kontakta mig. Antingen svarar jag
själv eller skickar jag frågan vidare till någon RPO-funktionär som vet bättre. Kommentarer och dina rävjaktsminnen är välkomna! Adress finns på Startsidan. Affe, SM5IQ
|

| Kom du direkt till den här sidan t.ex. från en sökmotor? Då har du inte min ljusblå innehållsförteckning till vänster. Klicka i så fall här och välj SVENSKA så kommer du vidare! |