I dag skulle det väl inte kunna inträffa, att man hittade små dikter på rikspressens kåserisidor, som handlade om en svartsändare på sändaramatörernas 80-metersband. Men 1952 gjorde man det....

Olicenserade personer, som dyker upp på amatörbanden, bör naturligtvis spåras upp och hängas i närmaste antennmast och deras utrustning ställas ut på polismuseet, androm till varnagel. Men en svartsändare är i dag knappast något som får rikspressen att spärra upp rubrikerna och till och med utrusta flygburna vedergällningsexpeditioner. Men 1952 gjorde man det. Vi tar det från början.

    Föregångaren till Sveriges Radio, AB Radiotjänst på Kungsgatan 8 i Stockholm, bjöd bara på ett enda program, som mest bestod av lantbruksföredrag, kammarmusik, radioteater och skolradio. Praktiskt taget alla vanliga radiomottagare hade dock kortvåg, och där letade folk upp stationer med lite lättare program. Många kunde lyssna på 80 m, eftersom det fanns "tropiska" rundradioband där i närheten. Sändaramatörerna använde amplitudmodulering, vilket gjorde att s k vanligt folk inte bara kunde höra oss utan även förstå vad vi sa.
    Så när det på 80-metersbandet dök upp en station, som kallade sig "Black Peter" och spelade Jularbo och annan lätt musik timmar i sträck, då blev denna station omåttligt populär. Dessutom körde Black Peter ibland amatörtrafik, och av den och vissa andra tecken framgick att han fanns någonstans i Norrland. Men Norrland är stort. Och myndigheterna gjorde ingenting.

    Av någon anledning började tidningarna intressera sig för B.P. Kanske låg det här med skvalmusik och önskan om ytterligare ett (lättare) radioprogram bakom intresset. Ämnet förekom då och då i pressen under flera månader, och så en lördag strax före hemgångsdags (jag jobbade då på FOA, och det här var före de lediga lördagarnas tid) så ringde en man från Aftonbladet till mig.
    "Du sysslar ju på fritiden med att spåra upp dolda sändare?" - Jag kunde inte neka.
    "Kan du snabbt ändra radiokompassen på Aftonbladets reportageplan Viking så att den fungerar på 80 m?" - Nej det kunde jag inte, och dessutom skulle inte Luftfartsinspektionen gilla det.
    "Kan du ta med dig en rävsax och en tandborste och vara på Bromma flygplats klockan 14?" - Jo det lovade jag (men jag glömde tandborsten, och det kändes inte bra nästa morgon).

    AB:s plan gick ut på att ta fast Black Peter. Jag berättade att jag inte kunde pejla medan planet var i luften, och att om avståndet till sändaren var mer än 10-15 km kunde jag inte bestämma någon riktning, bara tala om att han var igång men för långt borta. Det där var ju så allvarliga begränsningar att folk med annat yrke skulle ha backat ur, men en journalist som har gett sig katten på att få sitt scoop och dessutom har tingat tidningens flygplan en veckända, han måste få sitt scoop. Så det var bara att flyga norrut och göra sitt bästa...

    På väg mot Midlanda (mellan Sundsvall och Härnösand) talade vi med Härnösand Radio, som fått ett meddelande från planet Luleå-Stockholm att Black Peter hördes starkast i trakten av Kramfors. Och det fastnade journalisten, som den lekman han var, genast för: "Vi ska leta i Kramforstrakten!" Och när han väl fått det i skallen så hjälpte det ju inte att jag försökte sätta honom in i vågutbredning, skipzoner och allt det där som varje erfaren kortvågsamatör känner till.
    Nästa lik i lasten var en riktning, som någon rävsaxförsedd person tagit på Sandöbron och var alldeles säker på. På rymdvåg alltså, där rampejl på grund av polarisationsvridning, infallsvinkel m m inte fungerar, och på en fullständigt omöjlig plats som Sandöbron, full av armeringsjärn! Jag lyckades dock övertyga den entusiastiske tidningsmannen om att han skulle glömma den bäringen

    De norrländska radioamatörerna turades om att hålla svartsändaren igång hela kvällen, och vårt amfibieplan hoppade mellan sjöar och älvar och flygfält i halva Ångermanland, jag klättrade ut genom luckan i fören och rapporterade varje gång "Tyvärr, ingen bäring, han finns inte inom 15 km". Men solen sken och B.P. spelade Jularbo och det var en härlig kväll. Vid 2230-tiden var dock sikten för dålig för att piloten skulle våga landa på vattnet med hänsyn till eventuella stockar, så vi landade på Midlanda, som då inte hade fast landförbindelse. Färjkarlen hade inte väntat något mera plan den lördagskvällen, så han var ordentligt packad, kissnödig och sur. Han fick i alla fall igång färjan och så ställde han sig i aktern för att lätta på trycket. Det tog lång tid men avbröts abrupt när färjan rände upp på land något på sidan om avsedd plats. Vi trasslade oss i land och gick upp till panget efter att ha beställt retur till kl 6 på söndagsmorgonen.

    Nästa morgon var färjkarlen nyktrare men surare. Han hade på något mirakulöst sätt fått färjan flott, och om hemfärden är inte mycket att orda. Och redan samma dag hade Aftonbladet en stort uppslagen bild på första sidan och en lång artikel om hur Black Peter sände från Kramfors. Vilket jag grundligt hade motbevisat genom att rapportera "ingen markvåg -- ingen bäring" från ett tiotal ställen just runt Kramfors. Men AB-killen fick ju sitt scoop, och jag hade haft en ovanlig och nöjsam veckända.

Bild på fjärde sidan: "Viking har landat på en sjö och civilingenjör Alf Lindgren har klättrat ut i fören med sin pejlapparat."

    På grund av allt publicistiskt ståhej tog myndigheterna sig själva eller varandra i kragen och spårade upp svartsändaren några veckor senare. Det var två bröder, som hade glatt många lyssnare i månader, fast på fel sätt och fel frekvensband.
    I nr 1 1995 av tidskriften Västerbotten, utgiven av Västerbottens läns hembygdsförbund, berättas om hur bröderna "våren 1952 kunde leka kurragömma i etern med landets säkerhetstjänst, televerkets experter, ett hundratal radioamatörer och hela rikspressen" och hur tre fullastade bilar med polis, militär och tekniker hade spårat sändaren till en ladugård i Lomsjö i Åsele. Huruvida författarinnan till denna artikel är ett sanningsvittne är okänt - hon påstår också att Expressen hade en egen pejlingspatrull med en av landets skickligaste radioamatörer till hjälp, och det var ju bara en halv sanning, det var ju Aftonbladet....
    I listan på beslagtagen materiel finns upptaget 19 grammofonskivor, varav 4 skadade. De bör ha räckt till två och en halv timmes musikunderhållning. Ganska lite för att vålla så stor uppståndelse, kan man tycka.

    P.S. När den här berättelsen hade legat ute på nätet ungefär ett år, fick jag e-post från en "gammal" kortvågslyssnare, som berättade att det var hans frus morbröder som var Black Peter. När polisen kom hade hennes föräldrar för säkerhets skull låst in henne!

    Det här var min kontakt med Black Peter. Men det finns mycket mer att berätta om denna svartsändare. Prova den här sidan - det finns mycket intressant där!