HUR DET HELA EN GÅNG BÖRJADE
Det var de båda bröderna Rory och Calum MacDonald, som 1973 tillsammans med skolkamraten Blair Douglas, bildade Runrig. Rory hade sedan flera år spelat i The Skyevers, en gång kallat "det största bandet väster om Kyle". Calum som alltid varit intresserad av musik hade däremot aldrig vare sig sjungit eller spelat något instrument. Under studietiden i Glasgow bodde Rory och Calum i samma studentrum och det var där de började skriva musik tillsammans. Under ett bröllop 1972 hörde Calum sin släkting Angus Macleod sjunga gaeliska sånger och han gjorde ett sådant intryck på Calum att han började skriva egna sånger på gaeliska. I mars 1973 behövde Blairs mamma ett band som spelade vid ett par tillfällen och The Run-Rig Dance Band bildades. Rory på gitarr, Blair på dragspel och Calum, ja det behövdes en trummis och en som sjöng, så det fick Calum göra. Det fungerade bra och de beslöt att de skulle fortsätta. Den sommaren hade de många spelningar på Skye och det var där Donnie Munro såg dem för första gången. Donnie var en gammal klasskamrat till Calum och han var förvånad över att se Calum bakom trummorna och att han sjöng! Donnie själv hade sjungit tidigare och blev under en Runrigshow inbjuden att sjunga en sång (vilket var vanligt) och då upptäckte de hans unika sångröst. I slutet av 1973 gick Donnie med i Runrig. De gjorde spelningar runt om i västra Skottland och började bli ett populärt band vid olika danser och tillställningar. På den här tiden spelade de i stort sett bara covers. Efter sommarens spelningar lämnade Blair Runrig för att utveckla sin musik åt ett annat håll än de övriga i Runrig. Robert MacDonald, som spelat med Runrig tidigare vid en del tillfällen, kom istället för Blair. Sommaren 1975 skiftade Rory från gitarr till bas eftersom Donnie också kunde spela gitarr. I oktober samma år kom de första genombrottet för Calums och Rorys låtskrivande. De kom på en andraplats i BBC´s gaeliska sångtävling med "Sguaban Arbhair".

HUR DET SEDAN FORTSATTE
Under vinterhalvåret studerade de och under sommaren när de hade många spelningar hankade de sig fram med olika extrajobb för att överhuvudtaget ha en inkomst. Pengar från spelningarna räckte inte långt. De använde sig ibland t o m av den sopbil Calum hade i jobbet att ta sig till och från spelningarna. I maj 1977 fick de äntligen ett skivkontrakt med Lismor Recordings i Edinburgh och de spelade in sin första skiva "Play Gaelic" som släpptes 1978. På sina spelningar började de framföra mer och mer eget material vilket inte var speciellt populärt bland publiken som kommit dit för att dansa till välkända toner. Gaelisk radio och tidningar var däremot lyriska. De tyckte att det äntligen hade kommit ett band som utvecklade den gaeliska sången så att även de unga lyssnade, att det var ett stort framsteg för den gaeliska kulturen. Nu ville Runrig bli ett band på heltid, dock inte Robert som såg det hela som en kul hobby. 1978 ersattes Robert av Malcolm Jones som de kände väl eftersom även han var uppväxt på Skye. Malcolm hade i flera år spelat säckpipa och hade just införskaffat en elgitarr. De ville spela in en skiva till men det var ont om pengar och inget skivkontrakt var i sikte. De lånade pengar och satte upp sin egen studio Ridge Records. 1979 spelade de in "The Highland Connection" och denna gång var även publiken entusiastisk. Deras popularitet och professionalism växte, Calum insåg sin begränsning som trummis och Iain Bain från New Celeste kom in i bandet. Calum fortsatte att utveckla olika rytmer bakom ett slagverkset istället för bakom trumsetet. 1981 släpptes deras nya skiva "Recovery". För att få fram pengar till denna skiva gjorde de dåliga affärer vilket gjorde att även om skivan såldes bra så gick bara lite pengar till deras egna fickor. Deras publik växte men de kunde fortfarande inte få ett skivkontrakt! 1981 gick engelsmannen Richard Cherns med i Runrig som keyboardspelare för ytterligare utveckla musiken. De fick nu kontakt med Marlene Ross som fortfarande är deras manager. De fick till slut ett skivkontrakt med Simply Records i London vilket blev ett katastrofalt fiasko! Runrig blev totalt överkörda. De var inte med och mixade låtarna som blev oigenkännliga och dessutom hade någon riggat listorna. De lämnade Simply Records och gick ut och lånade pengar igen. 1985 släpptes äntligen "Heartland" och här kunde man höra hur Runrig egentligen skulle låta. 1986 lämnade Robert Runrig och istället kom Peter Wishart från Big Country.

BÄTTRE TIDER
Skivförsäljningen började ta fart och pengar rullade in. Turnén utvidgades och de spelade även i England, Tyskland, Danmark och Canada. De fick ett skivkontrakt med Chrysalis och de finansiella problemen var sett äntligen över. I december 1987 släpptes "The cutter and the clan" och de hade lyckats bättre än de någonsin föreställt sig. De spelade även på festivaler inför stor publik som tex på Midfyns festival inför 60.000! Runrig var nu ett väletablerat band och tjänade bra både på att turnera och sälja skivor. Liveskivan "Once in a lifetime släpptes 1988 och såldes i 60.000 ex. "Searchlight " gick direkt in på 11:e plats på den nationella LP-listan och såldes i mer än 60.000 ex på en vecka! 1990 var videon "City of light" i skotskt TV och på ett halvår såldes mer än 50.000 ex. Samma år släptes också EP:n "Capture the heart" i ett försök att få en hitsingel, vilket de egentligen aldrig haft. Det fungerade inte så bra, kanske för att Rory och Calum hade sina tankar på annat, nämligen "Big wheel" som släpptes 1991. Det blev en sensation och nu var Runrig Skottlands största live-attraktion. Midsommaren 1991 kom höjdpunkten i Runrigs karriär. Konserten på Loch Lomonds bonnie banks var med sina 50.000 åskådare den snabbast slutsålda utomhuskonserten i Skottlands historia. Videon "Wheel in motion" som släpptes 1992 med blandade låtar från turnén 1991 gick rakt in på 1:a plats och stannade där i 8 veckor. Nästa album "Amazing things" släpptes i januari 1993, gick in på 2:a plats och turnén därefter som var större än någonsin avslutades på esplanaden på Edinburgh Castle. Albumet vann också pris för "British environment and media album of the year". 1994 blev ett lugnt år där live-skivan "Transmitting" släpptes. Under den här perioden började också Donnie ägna sig mer och mer åt politik och här kunde han se en framtid efter Runrig. 1995 släpptes singeln "An ubhal as airde", som varit med i en Carlsbergreklam, och kom in på 18:e plats . Det var den första skotska gaeliska låt som någonsin tagit sig in på Top 20 listan. Turnéerna fortsatte i Europa med konserter och festivaler. På hösten 1995 släpptes "Mara" och efter den turnéen kungjorde Donnie att han tänkte lämna Runrig. Tiden härefter var tung och osäker. Skulle de kunna fortsätta utan Donnie, vars röst varit så stor del av Runrig? De släppte ett samlingsalbum "Long distance" och Donnie fortsatte att turnera med Runrig samtidigt som de politiska uppdragen blev allt fler. Under tiden ägnade sig också Malcolm åt egna projekt, Rory och Calum fortsatte att skriva musik som tidigare. De sista konserterna spelades på Stirling Castle och var som ett slags farväl från Donnie till bandet och fansen. En video "Donnies farewell" spelades in från den 2:a konsertkvällen. 1997 började bandet leta efter en ny sångare, vilket visade sig vara svårt. De arbetade under tiden på ett samlingsalbum "The gaelic collection", innehållande bara gaeliska låtar, vilket under lång tid varit ett önskemål. 1998 kom och de hade fortfarande inte hittat en ersättare för Donnie.

EN NY ERA
De började arbeta på nästa skiva och under sommaren började de så sakteliga spela in. I july hittade de äntligen honom, i Canada av alla ställen! Bruce Guthro från Cape Breton, Nova Scotia, fick flyga över till Skottland och provsjunga med bandet och så fort de hörde hans röst visste de att han var den de letat efter så länge. Fansen kunde andas ut, Runrig skulle fortsätta! En ny era började och 1999 släpptes "In search of angels". Inför Bruce första framträdande, på Tönderfestivalen i Danmark i augusti samma år, var det nervöst. Men de hade inte behövt vara oroliga. Bruce blev emottagen med öppna armar av fansen. I januari 2000 deltog Runrig för första gången i Glasgows prestigefyllda folkfestival "Celtic connections" och succen var total!. En CD "Live at Celtic connections" och tillsammans med videon "Live in Bonn" hade alla fansen fått möjlighet att både se och höra det nya Runrig. En efterlängtad bok, "Flower of the west", där alla låtar Rory och Calum släppt på skiva finns tillsammans med bilder och förklarande text gavs ut. Den blev ett måste för fansen. Inför nästa album var Bruce med från början och Rory och Calum hade i och med sammanställandet av boken "The flower of the west" fått en annan infallsvinkel till musiken och "The stamping ground" släpptes. Turnén började med ett avstamp med två kvällar på Skye. I Tyskland spelade de live via satellit till fem miljoner tittare. Som ett resultat av detta såldes alla konserter slut i Tyskland och albumet kom in på Top 20 i Tyskland. Nu visade det sig att även Peter Wishart hade ett stort politiskt intresse och även han lämnade Runrig för den politiska banan. Brian Hurren, en ung keyboardist från Orkneyöarna tog hans plats. Brian själv trodde till en början att han sökte jobb hos ett "Runrig tributeband" och tyckte det var lite konstigt med ett band som bara spelade Runriglåtar. Gissa vilken överraskning när han insåg att det verkligen var Runrig!

2003 spelade de en bejublad 30 års jubileumskonsert på Stirling castle och dagen efter släppte de albumet "Proterra" som slagit stort i både Tyskland och Danmark. Här har vi Runrig i dag och vi önskar dem lycka till under de nästkommande 30 (?) åren."