Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 12 1996.
Jag tänkte berätta litet om vad som händer här. Bl.a. så har Ina fått sina ungar, hela fjorton stycken. En rätt stor kull för att vara hennes första, å andra sidan har jag nyss fått höra att Ikaros syster fått bara två ungar (de kunde väl ha delat på bördan och fått åtta var?).
Stora kullar hos råttan är inget problem, det är bara att mata dem ordentligt. Om honan skulle få problem så bör hon aldrig paras mer, det är inte normalt för råttan att inte klara av att sköta om sina egna ungar. En råtthona har endast tolv spenar men klarar förtjänstfullt av att ta hand om betydligt fler ungar än så om hon är välvuxen och välskött.
De största kullar jag personligen har träffat på är två stycken på vardera nitton ungar, hos två olika uppfödare. Den största honan klarade av att föda upp alla sina ungar, de var faktiskt större och jämnare i storlek än Inas när de var i samma ålder som Inas ungar är nu. Den andra honan förlorade två ungar, men klarade av att föda upp de återstående sjutton till välvuxna och välmående exemplar. Det var råttor det!
Namn. Ja, en av de roligaste sakerna med en råttkull är väl att få döpa alla de små hoppande lustiga busungarna... Faktum är att jag redan har döpt dem! När jag skriver dessa rader är de snart fyra veckor gamla, och mamma Ina ser rund och go' ut, fast kanske lite trött ibland.
Eva Johansson, Ina och alla Inas 14 ungar förstås...
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.