Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 18 1997.
Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 18 1997.
Jaha, då var man råttlös igen, och vad gör man då? Hunden vill ha en ny råtta eller två (eller tre...), helst med en gång, och ingen av de råttor jag tingat de senaste åren har jag sett röken av (utom Ikaros, som blev fel färg...). Valet var inte svårt. En ny liten Ixy-kopia. Naturligtvis.
Det var ingen slump att jag med stolthet släpade hem den vuxna oklappade labråtta som sedan fick namnet Ixy, den där vårdagen för snart två år sedan. Jag hade redan tidigare haft stor glädje av nära släktingar till Ixy. Mina två första råttor var barn till en honråtta av samma laboratoriestam som Ixy. Deras blod fanns sedan hos många av mina råttor under flera år. En hona helt av samma stam hade jag också, en helt underbar dam vid namn Silver. Och slutligen Ixy själv. Naturligtvis tingade jag en ny liten Ixy... En liten pojke som skulle heta något på I, liksom Iuri, Ixy och Ikaros före honom.
Hem kom en fyraveckors vit liten klump med den mjukaste dunpäls man kan tänka sig hos en råttunge, och två vackert röda ögon. Jag har alltid varit svag för albinos hos alla djurslag. När han anlände hade jag några unga omplaceringsråttor här, varav några som faktiskt var jämngamla med min nya lilla skönhet. Deras pälsar var dock inte på långa vägar lika mjuka. Alla omplaceringsråttor var först rädda för hunden. Jag försökte vänja dem ifall jag inte skulle bli av med dem... (Nu har de flyttat allihop - en del till nya hundkompisar!)
Men den nya lilla vita skönheten var inte ett dugg rädd för hunden! I samma ögonblick som han käckt hälsade på hunden strax efter att ha kommit hit så visste jag att hans namn var Ixus. Jag hade en hel lista med vackra namn som börjar på i, som Istvo och Ingolf mfl, men så hette han helt plötsligt bara Ixus. Ixus var helt tam och förtroendefull från början. Han knatar in i pälsen på hunden och gömmer sig, springer omkring med ryckiga rörelser och skakar på huvudet som en brunstig råtthona, han tom busar med hunden. Han är ungefär lika stor som hundens ena tass...
Ixus lyssnar på vad jag säger också, när han traskar iväg för långt i sina upptäcktsfärder så säger jag till honom och då kommer han tillbaka. När han har busat färdigt för en stund klättrar han gärna upp på min axel och vilar sig ett tag. Han har varit på utflykter hem till kompisar, då har han suttit under tröjan hela vägen. Och glatt hälsat på och klättrat omkring på främmande människor.
Ixus är förskräckligt lik Ixy till utseendet, fast det är ju inte så konstigt. Han beter sig i alla fall helt annorlunda, och påminner hittills inte alls om Ixy i beteendet. Han kilar omkring med väldig fart när han leker, fast han gillar att sova eller vila i min tröjärm eller i min hand. Han växer med en väldig fart. En vacker dag är han kanske lika stor och magnifik som Ixy var!
Naturligtvis är det inte meningen att Ixus skall vara ensam, utan jag har tingat kompisar till honom på ett par, tre olika ställen. Problemet är att jag helst vill ha en silver fawn-färgad krullis... För säkerhets skull har jag tingat en annan färg också. Så Ixus får en kompis någon gång!
Skrivet av Eva Johansson.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.