Evas råttartiklar

Evas hemsida * Eva's Cavy Page * Evas tamråttsida * Evas tammussida * Evas natalpälsråttsida * Evas hamstersida * Evas gerbilsida * Evas taggmussida * Evas faktablad om degus * Evas sebramussida * Evas akvariesida * Evas ampelliljasida * Pet Care Disagreement * Evas rått FAQ * Evas råttartiklar * Häften till salu! *

Historien om Ippe

Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 19 1997. Bilden visar Ippe som bebis, med kisande ögon, tillsammans med labråttan Ixus.

Ippe är den kompis som Ixus fick, i brist på andra kompisar, eftersom det inte kändes sjysst att låta Ixus växa upp med endast hunden som sällskap - i väntan på en läckert kruspälsad orange råtta (som jag förutom Ixus helst önskade mig). Jag fick Ippe när han var 5 veckor gammal. Tyvärr visade han sig vara en dålig kompis till Ixus eftersom han bara muckade gräl med Ixus, och erövrade matskålen så att Ixus inte skulle få äta!

Ippe blev också allt mindre tam hur mycket tid jag än la ner på honom. Till slut pysslade jag med Ippe i timtal varje dag - och han blev ändå bara värre. Mer eller mindre okontaktbar, faktiskt. Ippe var allt mer spänd i kroppen, och verkade liksom rädd, han tycktes inte kunna förstå och tolka på ett korrekt sätt vad som hände runt omkring honom. Han visade ingen aggressivitet mot mig, men jag började oroa mig för att det var på väg. Han var till slut stel i kroppen hela tiden, inte bara när jag skulle ta i honom, så det måste ha varit något som var grundligt fel. I mina ögon mådde Ippe dåligt och blev bara värre.

Jag började bli orolig att Ippe skulle bli elak eller nåt. Visserligen hade inte Ippe och Ixus skadat varandra ännu under sina slagsmål, men Ixus mådde dåligt av Ippes trakasserier, Ixus började också bli allt mer spänd i kroppen och hade svårt att slappna av och sitta stilla. Och Ippe var inte ens tre månader fyllda ännu! Jag började fundera på kastrering. Av Ippe alltså. Jag satte Ippe i egen bur, och Ixus blev jätteglad så snart han förstod att Ippe hade flyttat ut ur den stora buren, Ixus blev genast sig själv igen så det var helt klart att hans problem berodde helt på Ippe.

Att jag ville kastrera Ippe berodde på att jag ville stoppa utvecklingen, jag ville inte att han skulle bli värre utan bättre. Kastrering brukar hjälpa mot sådana temperamentsproblem som stackars Ippe led av. Det rör sig egentligen om ett hormonfel (annars skulle en kastrering aldrig kunna påverka situationen).

Ett marsvin vandrar in i historien

Och så en morgon vaknade jag av att min älskade marsvinshane, Lotus, fått vårkänslor... Lotus hade bott med mina, då sex stycken, marsvinshonor i ett halvår utan att fatta vad man kan ha tjejer till. Denna morgon hade han helt plötsligt fattat nåt och jag blev tvungen att låsa in honom i en bur, stackarn, vilket han hatade! Så nu hade jag två små pojkar som behövde kastreras. Jag ville ju inte riskera att Lotus lyckades para någon av mina gamla marsvinshonor (alltför gamla att para).

Kastrering av råtta och marsvin

Efter några dagar lyckades jag skicka iväg båda två till Uppsala för kastrering, och veckan efter fick jag skjuts med en kompis för att hämta hem de små odjuren. Lotus han ville bara komma hem till sina tjejer, men Ippe han såg lite stressad och förvirrad ut. Båda hade de gått ned i vikt lite, men mådde utmärkt bra ändå. Ofta måste man ju ge antibiotika efter kastrering, men det behövdes inte här. Att de var smala berodde väl mest på att Lotus saknat sina tjejer och Ippe saknat sin goda hemlagade hundmat.

Jag kan passa på att berätta att det är en stor skillnad på råtta och marsvin när det gäller kastrering; när det gäller marsvin kastrerar man främst för att slippa oönskade små marsvinsbarn och hanens beteende förändras inte märkbart efter operationen. Eftersom marsvin kan leva i många år väljer vissa marsvinsägare att kastrera sin hane och sedan sätta honom tillsammans med en eller flera honor. Lotus skulle ha kastrerats redan innan jag tog över honom, men var då alltför fet för att opereras (och sedan var han ju så dum att det tog hela sex månader innan fattade att han i princip bodde i ett eget harem).

När det gäller råtta kastrerar man främst för att det är något fel på temperamentet, och beteendet förändras vanligen drastiskt till det bättre veckorna efter operationen. Oftast handlar det om ren aggressivitet mot ägaren, vilket normalt orsakas av hormonfel och åtgärdas medelst kastrering. En sådan aggressiv råtta är vanligen aggressiv även mot andra råttor, och får ett mycket bättre liv efter operationen eftersom den då kan bo med andra råttor igen. Dessutom mår en sjukligt aggressiv råtta ALLTID mycket dåligt då den missuppfattar sin omgivning och går omkring på spänn hela tiden, totalstressad. I mina ögon är det snarast djurplågeri att inte försöka åtgärda ett sådant problem. En sjukligt aggressiv råtta känner ofta inte ens igen sin husse/matte och det är därför den reagerar fel och biter sin ägare i många situationer.

I Ippes fall vet jag inte hur det skulle ha gått om jag inte låtit kastrera honom, han hade kanske bara blivit för stöddig för att kunna dela bur med andra råttor (vilket i sig inte är normalt för råttan som art) eller så kanske han blivit en sån som biter även människor (sjukligt aggressiv). Det får vi aldrig veta, eftersom jag tog hand om problemet så snabbt. Till historien hör att Ippes pappa är stöddig och inte gillar andra hanar, men han är mycket trevlig mot människor, och uppvisar ingenting alls av Ippes omotiverade spändhet, stress och rädsla för människor. Ippes mamma är också mycket trevlig, däremot finns det mågra få mindre trevliga råttor några generationer bak i stamtavlan, främst honor - vilket är mycket ovanligt!

Efterverkningar

Jag kan berätta vad som hände sedan, efter operationen. Jag frågade lite olika råttvänner, bla via Internet, som berättade att förändringen av beteendet brukar kunna ta några veckor hos råttor, och därför fick Ippe bo i egen bur ett tag till efter att han kommit hem. Han kom hem en vecka efter operationen och när vi väl var hemma så tyckte jag mig se att han redan var lite bättre. En detalj som jag lagt märke till dagarna innan han blev kastrerad var att han konstant kisade med ögonen och inte öppnade dem helt. Jag kan inte påstå säkert att detta har med hans beteende i övrigt att göra, men jag kan gott tänka mig att det är så. För när han kom hem så hade han helt slutat kisa. Och det hade inte funnits något fel på hans ögon, vad jag kunde se (han gjorde exakt likadant med båda ögonen). Dessutom verkade han lite mer kontaktbar. Han verkade helt enkelt må bättre, trots att han var opererad och borde ha visst obehag av detta.

Mest märktes dock faktiskt att han saknat sin älskade hemlagade hundmat, för han slängde sig över den!

Lotus däremot traskade in bland sina tjejer och kontrollerade noggrant om någon av dem var brunstig... Lotus tog vi stygnen på redan i Uppsala för att jag skulle kunna släppa ut honom med sina älskade tjejer omgående när vi kommit hem.

Råttkompisar?

Så småningom tyckte jag det var dags att sätta ihop Ixus och Ippe igen. När Ippe såg hel ut igen och vi hade tagit stygnen även på honom så att jag vågade bada honom så fick han flytta in i Ixus bur. Naturligtvis gjorde jag också en storstädning av buren samtidigt, så att inte Ixus skulle bli alltför stöddig mot Ippe. Men det var faktiskt inga som helst problem att återintroducera dem. De hade en liten brottningsmatch i den överst belägna hängmattan i buren, och så snart Ippe gav sig så var det bra sedan. Ixus är inte långsint av sig. Den enda Ixus har bitit hittills är hunden - när hunden varit lite för lycklig och upphetsad över sin råtta - och inte ens då syntes ett endaste märke efter några rått-tänder.

I stället fick jag ett annat problem; Atena. Atena är en omplaceringsråtta som jag tagit hand om. Historien om Atena tänker jag berätta en annan dag, men hon är i alla fall en äldre hona, väl över två år. Enligt alla jag frågat så är hon för gammal för att kunna bli dräktig, så henne satte jag helt käckt in till Ixus och Ippe - nästan samtidigt som Ippe flyttade hem till Ixus igen.

Ixus blev jätteglad, men inte Ippe. För Atena jagade Ippe! En natt sov de visserligen i samma hängmatta alla tre, men de första dagarna jagade hon iväg Ippe så fort hon såg honom. En natt jagade hon honom så att han trillade ut ur buren och hamnade nere hos marsvinen istället! Jag hittade honom längst inne i ett marsvinshus - en liten dvärg jämfört med mina stora marsvin. Min käcka marsvinshona Vintergatan satt i samma hus som Ippe när jag fann honom, och de tittade mycket förvånat på varandra.

När man kastrerar hanråttor brukar man efteråt sätta in dem med honor - där de får lägsta rangen i buren. Så antagligen ville Atena trycka ner Ippe till lägsta platsen i rangordningen. Han luktade ju varken hane eller hona numera, så det är kanske bara helt naturligt. I alla fall enligt vad jag fått reda på genom mina rundfrågningar.

Atena tyckte verkligen inte om Ippe och en dag hade hon bitit honom så illa att han hade stora sår på båda bakbenen, och Ippes ena bakben svullnade upp till fyrdubbel tjocklek. Ippe flydde från Atena så fort han såg henne. Eftersom Atena gjorde Ippe illa trots att de hade en jättebur så fick Atena flytta till Ixus sorg. För Ixus gillade Atena, helt klart! Men Atena var glad att flytta in i egen bur - hon uppskattade inte Ixus omsorger.

Ippe har vuxit sig stor och påsmagad, och han har den mjukaste päls man kan tänka sig på en hanråtta. Hanråttor har ju normalt lite grövre och strävare päls än honråttor, men Ippes päls är mjuk som på en riktig råttdam. Det tog flera veckor innan Ippes temperament slutade att förändras efter kastreringen, faktiskt omkring två månader. Betydligt längre tid än vad jag hade fått höra innan kastreringen. Men numera är han jättetrevlig och jag kommer aldrig att ångra att jag bekostade hans kastrering.

Idag är Ippe en fullt normal råtta som delar bur med andra hanråttor, drar jämnt med Ixus utan några som helst problem, och inte ens står lägst på rangskalan. Han är inte feminin på något sätt utan beter sig som de övriga pojkarna. Han går på toalådan som de andra pojkarna, sover i hängmattan i en stor hög tillsammans med de andra och kommer ut och gosar när jag öppnar burluckan. Numera är Ippe hur snäll som helst, och behöver ingen specialbehandling som innan kastreringen. Ippe har blivit en riktig sällskapsråtta och umgås med hunden samt charmar besökare.

Eva Johansson.