Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 12 1996.
This page in English. Sådana där små plastbehållare som filmrullarna ligger förpackade i inuti kartongen när man köper vanlig 35 mm film till kameran - det finns förstås olika varianter beroende på tillverkare - dem kan man ha till mycket. Om man är råtta kan man ha viss glädje av dem också.
Det hela började med att jag skaffade hund för snart tre år sedan. Då fick jag lära mig ett helt nytt begrepp. Aktivering. Hunden skulle aktiveras för att vara glad och nöjd, och för att ställa till så lite förtret som möjligt. Jag läste böcker om hundar, böcker i långa rader, och de kom tillbaka till det där med aktivering hela tiden. Det är tydligen väldigt viktigt när man har hund. Att aktivera hunden alltså.
Så småningom kom jag på att det gäller inte alls bara hundar - det gäller alla djur! (Ett resultat av denna upptäckt blev bl.a. Aktiveringsboken för råttan.) Jag roar mig ständigt med att försöka nya sätt att aktivera både hunden och råttorna, men återkommer ofta till det jag först började med. Kartongerna och filmburkarna med godisbitar i. Hunden älskar alla sorters kartonger, stora och små. Allra mest älskar han dock riktigt stora kartonger, typ flyttkartonger (det behöver inte ens vara godis i), hinkar med lock, samt råttornas kartonger! Råttorna får ofta små kartonger - eller snarare små pappaskar. Exempelvis tomma tablettaskar och andra små förpackningar samt toarullar som tejpats igen i båda ändar. Alla med var sin liten godisbit inuti. Just nu tycks favoriten vara dessa filmrulleburkar. Lagom stora och tydligen roliga att gnaga i. Det syns då de lämnar tandmärken här och där. En del av deras färdiggnagda har så intressanta tandmönster att jag ibland överväger att spara dem - som små konstverk, kanske.
Visserligen brukar jag alltid sticka ett litet hål i dem så att råttorna tydligt skall känna på lukten att det är godis i burken - dvs att det är värt besväret att anstränga sig lite för att öppna den. Men ändå: jag tycker att det är fantastiskt att se hur lätt råttor lär sig nya saker!
Det tar några minuter att öppna dem, men när man väl fått upp dem så finner man lite godis inuti som tack för besväret. Det är precis det som aktivering går ut på. Att anstränga sin hjärna en liten stund, oftast med lite godis som belöning. För naturligtvis använder råttan hjärnan för att lära sig att öppna burkar och kartonger med godis i! Sedan när råttan lärt sig tricket är det upp till matte/husse att variera förpackningarna. En liten filmrulleburk en dag, en tablettask eller en större kartong en annan dag, osv. Så småningom kanske man kan göra som till hunden - en kartong inuti en annan som i sin tur är inuti en tredje, med lite godis i den innersta! Det är så många olika förpackningar som bara slängs varenda dag, dessa kan man ta vara på, stoppa in något ätbart i och tejpa igen samt ge till sina råttor (och hundar). Enklare och billigare kan det väl inte bli?
Läste förresten häromdagen i en ganska nyutkommen bok om laboratoriedjur (The Experimental Animal in Biomedical Research, Volume II, från 1995) att även om man ger råttor en "stor" bur med många föremål att roa sig med så kommer råttorna ganska snart att tröttna på det hela i alla fall - om man inte varierar inredningen i buren och ger dem nya saker då och då! Det fanns visst någon vetenskaplig studie som sa att det var så... Mot bakgrund av detta så tycker jag att enkla och förnyelsebara förströelser typ förpackningar med godis i, samt allt roligt som står att läsa om i häftet Aktivering för råttor, är en fantastisk idé. Egentligen.
Hur lär man då råttorna att öppna förpackningar för att hitta godiset? Ja, först kanske jag skall nämna att det ofta räcker med att lära en råtta, sedan lär den alla sina burkompisar hur det går till. Råttor kan lära mycket av varandra! Man kan ta sådana där små papperspåsar som vissa lite dyrare tepåsar ligger förpackade en och en i, lägga i en liten godisbit och ge till råttan... eller bara ta lite papper som viras runt en godisbit (som kolapapper ungefär). Vissa råttor kommer på det hela redan första gången, andra tar lite längre tid på sig. När råttan väl har förstått idén är det dags att variera sig och ge olika sorters förpackningar. Filmrulleburkarna är kanske inte det första man provar. De tar lite längre tid att gnaga sig in i, så om råttan inte är uthållig så tröttnar den innan den har fått ut godisbiten. Och då har den ju inte alls lärt sig det man ville att den skulle lära sig.
Eva Johansson.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.