Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 13 1996
Det har varit lite råttsmitningar här på sistone - vad är det för vits att ha en hund som bara helt lugnt sussar vidare och inte ens märker att råttorna är ute och roar sig i hela lägenheten? Den senaste smitningen stod Ikaros för, min söta silver fawn rex hane. Jag hade varit ute och gått med hunden, kommer hem och tycker mig höra ett underligt prasslande ljud inne i rummet. Nyfiket smyger jag mig in. Är det månne marsvinen som äntligen har lärt sig att hela lägenhetsgolvet - och inte bara de öppna burarna - faktiskt är till för dem?
Det mystiska prasslandet visar sig härröra från en hösäck som står bekvämt placerad invid marsvinens burar för smidigaste utfodring. Vad borde inte kunna locka ett marsvin mer än en jättesäck hö av god kvalitet? Men, nej. I säcken, prasslandes i höet, sitter Ikaros! Hur kom han dit? Och vad gör han där?
Vid närmare undersökning visar det sig att han måste ha varit ute en stund då han har lämnat små visitkort här och var. Han har bl.a. besökt den lilla höpåsen också, med hö från en höbal som står i garderoben (lite för stor att ha ståendes framme) men sedan tydligen bestämt sig för att den stora hösäcken var roligast. Jag undrar om han ätit hö, eller vad som lockat in honom i säcken. (Hösäcken är full med små hål överallt i plasten, ingen större risk för kvävning eller så, med andra ord.)
Han måste ha hoppat - eller trillat - ned från sin öppna råttbur, rakt ned på den ena marsvinsburen. Fallet är ca 40 cm. Han borde inte ha gjort illa sig. (Han verkar helt ok.) Sedan kom han väl helt enkelt inte hem igen, och inte hittade han nån toalett heller (visitkorten). Tydligen vågade han inte använda marsvinsburarna som toalett, de innehåller visserligen spån, men även tre stora och nyfikna marsvin, helt ohejdade av grindar och galler. Ohejdade av allt utom sin egen feghet...
Om han trillade så lär han knappast göra om det. Hoppade han med vilje borde han göra om det snart och försöka ge sig ut på äventyr igen! Med tanke på alla ställen man kan gömma sig på här om man är en liten råtta så är jag glad att det var Ikaros som var ute denna gång, han kommer så glatt om man bara ropar på honom. Förra gången det var råttsmitning hade både hunden och jag förenad råttjakt. Hunden lokaliserade de olydiga och jag fångade in dem. Med ganska stor möda måste jag erkänna! Skuttiga och halvgalna råttjejer, det är nåt helt annat det än snuttiga råttpojkar när det kommer till att fånga in lösdrivande små smitråttor. Huga!
Varmt har det varit ett tag. I alla fall har råttorna och hunden beklagat sig lite över att det var lite väl varmt. Hunden föredrog att gå ut och gå på kvällen istället för på dagen. Hans lyckliga jag orkade inte riktigt med i solen och värmen utan vi väntade till sena kvällen och då var han lika skuttig och lycklig och glad som vanligt. Marsvinen var lika gräsfixerade som vanligt och tycktes inte lägga märke till värmeböljan, men råttorna... De stackars råttorna låg och flåsade med huvudena hängande. Pust vad varmt sa de. Pojkarna var så gulliga när de låg invid varandra på burens mellersta hyllplan med huvudena hängande över kanten.
Nu har medeltemperaturen sjunkit drastiskt och pojkarna har börjat boa i sina hus igen, allt återgår till det normala. Råttjejerna, de har boat i toalådan istället, men de är så illa uppfostrade att detta snedsteg knappast råknas... Skyll på matte, vet jag. De är ju inte så gamla ännu att de har hunnit lära sig bättre! (Om någon vill erbjuda sig att uppfostra två tre-månaders råttjejer med lyckliga smitningstendenser så är det bara att höra av sig...)
Eva Johansson
(Kommentar 15 januari 2006: Råttjejerna, de två sista av Ikaros och Inas ungar, flyttade sedan till en kompis där de gjorde stor lycka som feta och matglada varelser med mycken kärlek till både matte och lillmatte, hur den förvandlingen gick till undrar jag över än idag.)
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.