Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 2 1995.
This page in English. Darius ville inte ha några nya råttkompisar. Absolut inte. Det märktes tydligt då Rubin kom till huset. En främmande hanråtta i mitt hus? " Nej fy, usch! " verkade det som om Darius tänkte. Han reste pälsen och vaggade ilsket runt i buren. Han t.o.m. hoppade på sina burkamrater Eamon och Enzio. Men han bet dem inte som tur var. Darius har aldrig tålt främmande råtthanar i huset. Så fort de kommer innanför dörren så känner han dem på lukten och hetsar upp sig.
Rubin hade precis flyttat in och skulle göra en kull ungar med Cherie. Det skulle bli Cheries andra och sista kull. Cheries första kull bestod av Eamon och Enzio och deras fem kullsystrar.
Rubin fick flytta in hos Cherie. De blev inte helt sams. Så de fick flytta isär en gång och sedan flytta ihop igen ett par dagar senare. Då blev de kompisar. Under tiden fick jag se till att Rubin bodde så långt från Darius och de andra råtthanarna som möjligt eftersom Darius inte tålde lukten av Rubin.
Så småningom nedkom Cherie med ett antal små skära... Då hade Rubin redan flyttat ifrån henne så att hon skulle få vara ifred. Nu satt alltså Rubin helt ensam. Stackarn, tänkte jag. Det kan väl inte vara roligt att hela tiden vara ensam i buren! Naturligtvis var alla råttor ute mycket och roade sig, men det blir ändå många ensamma timmar i buren.
Jag gjorde då ett försök att sätta ihop Rubin med de övriga råttpojkarna genom att bada dem och sätta ihop dem i en ny, ren bur. Men det gick inte för Darius slogs med Rubin och Rubin hoppade på Enzio och bet honom där bak. Inga allvarliga skador uppstod som tur var, bara ett antal små hack i skinnet.
Problemet var ju det att Rubin skulle stanna kvar hos mig, så på något sätt måste jag få Darius att acceptera Rubin. Jag hittade på ett antal olika sätt att få Darius att helt enkelt vänja sig vid lukten av Rubin.
Jag ställde in Rubins matskål i pojkarnas bur ( direkt ur Rubins bur så att den skulle lukta mycket av Rubin ). Darius blev alldeles vild. Han flög på Eamon och Enzio. Som tur var så bet han dem inte. Men han lugnade inte ned sig förräns jag tog bort Rubins matskål ur buren. Då gick han och lade sig att sova, alldeles utmattad.
När jag placerade pojkarnas matskål inne hos Rubin så gick han lugnt fram och luktade intresserat. Sedan gick han och lade sig som vanligt ( Rubin var 1 1/2 år och ganska lugn av sig, kanske beroende att han är rex ).
Nästa gång jag satte in Rubins matskål till Darius och resten av pojkarna så såg det snarast ut som om Darius muckade gräl med matskålen. Han stod precis ovanpå den med pälsen på ända och verkade mycket agr på - just det - matskålen! Han gick några vändor i buren och kom tillbaka till den förhatliga matskålen varje gång, tills jag tog bort den.
När jag gjort sådär ett antal gånger så slutade Darius att resa päls och se farlig ut varje gång, och då hittade jag på något nytt. Eftersom jag så många som ett tiotal råttor boendes hemma hos mig ( i skrivande stund exakt tolv stycken ) så städar jag burarna ganska ofta. Var eller varannan dag. Oftast varje dag.
I alla fall så har jag en liten extrabur som råttorna får vara i medans jag städar i deras vanliga bur. Nu började jag göra så att jag bytte först hos Rubin och då tog jag god tid på mig så att han fick märka in extraburen med sin egen lukt ordentligt. Och sedan bytte jag på Darius och de andra pojkarna, och de fick under tiden vara i extraburen som nu luktade extra mycket av Rubin. Oj, oj! Snacka om reaktion! Darius blev helvild. Men eftersom jag gjorde så här nästan varje dag så vande han sig snart även med detta arrangemang.
Under tiden hade Cheries ( och Rubins ) barn vuxit till sig och blivit stora nog att lämna mamma. Pojkarna fick flytta in hos Rubin så att Rubin skulle slippa vara ensam. Men oj, vad jag bedrog mig! Rubin ville inte alls ha sina söner hos sig. Han t.o.m. bet dem ( några ytterst små hack i skinnet ). Det hade jag inte alls väntat mig. I stället fick de flytta in hos Darius och de andra stora pojkarna, de små var fem stycken och buren var stor. Jag tänkte att Darius skulle snart tröttna på att jaga runt dem, och det hade jag faktiskt rätt i, han tog lite tid på sig innan han tröttnade på att jaga runt dem, men han bet dem aldrig. Inte ett märke. Eamon och Enzio var alldeles för snälla för att göra något alls.
Straxt därpå flyttade Cherie och alla döttrarna in hos de övriga tjejerna i stora tjejburen. De blev för ovanlighetens skull polare allihopa på en gång. Inte ett pip hördes de första dagarna. Tjejerna brukar visserligen inte bita hål på varandra, men slåss och bråka brukar de göra mer än pojkarna.
Nu hade jag alltså en bur med pojkar, en bur med tjejer och en bur med Rubin. Jag började ställa burarna närmare varandra. Rubins bur ställde jag en meter från de andra pojkarnas bur och Darius reagerade direkt.
Närmare och närmare ställde jag burarna och under tiden sålde jag de flesta av de nya råttbarnen. Två behöll jag. En tjej och en pojk. Fayance och Farentino.
Till slut stod burarna precis bredvid varandra och hade så gjort i en eller två veckor när jag bestämde mig för att försöka bada ihop dem igen. Det var nu nästan precis tre månader sedan Rubin flyttade hit. Jag gjorde i ordning en ny ren bur och badade alla pojkar utom Farentino som ju ändå var så liten. Det gick bra!
Rubin och Darius tittade förvirrat på varandra, men de slogs inte. Först såg det ut som om Darius trodde att Rubin kanske var Eamon eller Enzio. De är ju så lika, och luktade väl likadant allihop efter badningen. ( Rubin, Eamon och Enzio är alla silver fawn rex. )
Nästa dag städade jag i buren. Det borde jag kanske ha gjort så snart. Då var Darius fullt på det klara med att Rubin var Rubin och vad hade han i Darius bur att göra? Darius hoppade på Rubin och de slogs. Fast ett väldigt kort slagsmål. De bet aldrig hål på varandra. Jag skällde ut Darius och satte ihop dem igen. Darius tittade misstänksamt på Rubin.
Så snart Darius hoppade på Rubin så försvann de övriga tre upp i hängmattan. Antagligen för att inte komma i vägen. Nu hoppade även Rubin upp i hängmattan och lade sig där hos de andra tre. Darius gick också och lade sig i ett hörn och sov. Detta hände alltså en tidig morgon. Jag var sedan hemma hela den dagen och varenda gång jag hörde ett pip så rusade jag dit, men det var tjejerna som busade varenda gång.
En stund efter det lilla morgonslagsmålet så hoppade Darius upp till Rubin i hängmattan. Då flydde de andra tre råttorna. Det såg ut som om Darius inte riktigt visste vad han ville. Han tittade väldigt tveksamt på Rubin. Han hade ju redan slagits med Rubin för att tala om att det var hans bur. Rubin är nu en gång sådan att han viker inte en tum från den position han har intagit ( dvs hängmattan i detta fall ) men å andra sidan så startar han knappast ett slagsmål. Det verkade faktiskt som om Darius hade förstått det nu. Efter en stunds tvekan makade han sig försiktigt tillrätta bredvid Rubin. Darius rullade ihop sig till en boll och somnade. Antagligen fann han sig i situationen, bara han fick bestämma i buren.
Inga fler slagsmål inträffade under dagen. Några smärre kontroverser över matskålen löstes utan större problem. Detta var alltså igår.
I morse hittade jag dem, Rubin och Darius, bekvämt utsträckta bredvid varandra i hängmattan. De var så ljuvligt söta. Det verkar som om de blivit vänner i alla fall till slut, även om det tog ett tag.
Darius har faktiskt fått en ny kompis.
Skrivet av Eva Johansson, 25 augusti 1990.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.