Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 9 1995.
Det finns ett välkänt problem som många äldre råttor råkar ut för. Sjukdomen kallas i veterinärmedicinsk litteratur Pododermatitis, men den kan i folkmun ha många olika namn. Svullna tassar, klumpfötter och skavsår är olika svenska benämningar på sjukdomen. I engelskspråkiga länder är det vanliga namnet Bumblefoot, men de kallas också "hock sores". Att alla dessa olika namn används på samma sjukdom avslöjar att den är ganska vanlig. Normalt anses sjukdomen vara kronisk, då den är mycket svårbehandlad.
Sjukdomen yttrar sig i svårbehandlade rödaktiga svullnader under en eller båda hasorna på råttan, som stora trycksår ungefär. Oftast är båda tassarna drabbade, med den ena allvarligare drabbad än den andra. Ibland ser man ingen hudskada, och därför tror man lätt att det rör sig om tumörer. Ofta är huden skadad där råttan stöder på själva knölen, det kan röra sig om en skorpa eller ett öppet sår. Dessa sår kan ibland vara blödande. Det förekommer normalt inga varfickor eller liknande som går att tömma, utan knölarna är fasta till sin konsistens.
Orsaken är en infektion. Råttan sitter ofta på baktassarna men har inga riktiga trampdynor så långt upp på hasorna, så om underlaget som råttan sitter på inte är rent och mjukt nog så utvecklar råttan dessa symptom. Vävnaderna utsätts för ett mekaniskt tryck som skadar dessa och området blir därför irriterat och extra infektionskänsligt. Om buren inte hålls ren nog så är det lätt för främmande organismer att ta sig in genom huden och infiltrera området. Jag har inte hittat några specifika uppgifter om vilka organismer som vanligtvis är inblandade på råtta utom Stafylococcus aureus, men oftast rör det sig alltså om bakterier. Däremot vet man att sjukdomen är vanligare på äldre råttor och på råttor som väger mer samt att både burens beskaffenhet och grad av rengöring har en stark inverkan på om den skall bryta ut eller ej.
Den direkta orsaken är alltså att någon främmande organism har kommit in i vävnaden och orsakar infektion. Erfarenhetsmässigt vet man från laboratorier att råttor som går mycket på galler oftare än andra råttor får dessa knölar, samt även råttor som går på strävt bottenmaterial i buren.
På marsvin förekommer en liknande sjukdom som även den kallas Pododermatitis (och Bumblefoot), och som främst sätter sig i trampdynorna i framtassarna, eller i värsta fall i hela framtassarna. Inte heller på marsvin förekommer några varfickor eller liknande som kan tömmas, utan knölarna är fasta till konsistensen. Vanligtvis handlar det om en Stafylokockinfektion, eller ibland en svampinfektion, som orsakas av en skitig bur med för grovt bottenmaterial på samma sätt som hos råttan. Marsvin behandlas med samtidig lokal antibiotikabehandling av den drabbade tassen och en vanlig antibiotikakur. Den lokala behandlingen tillgår så att man dagligen rengör tassen samt smetar in antibiotisk salva på tassen. Om djuret inte blir bättre kan man i stället injicera antibiotika direkt i den drabbade tassen. Är infektionen orsakad av svamp används antimykotika (antisvampmedel) i stället. Om marsvinet inte behandlas så kan infektionen spridas till viktiga inre organ - som lever, njurar och mjälte - och marsvinet kan dö.
På marsvin undviker man att sjukdomen dyker upp genom att hålla rent i burarna och använda ett mjukt bottenmaterial. Sjukdomen är betydligt vanligare på råtta än på marsvin. Den är dessutom inte dödlig på råtta, och ofta inte lika smärtsam. Att den inte är lika smärtsam kan bero på att råttan kan stöda på sin tass utan att lägga tyngden på sina knölar eftersom dessa sitter under hasorna, medans marsvinet får knölarna inbyggda i sina trampdynor och dessutom är tyngre. Dvs marsvinet är tvunget att gå på sin onda tass, det kan inte balansera upp hela sin kroppstyngd på tre tassar och inte stöda på den onda tassen utan att stöda på sin infekterade knöl.
Förebygga, lindra och bota. På råtta är en bra idé att försöka undvika att djuren utvecklar sjukdomen genom att lägga in mjuka material i hela buren som råttan får gå på. Man bör tänka på alla ytor, även hyllor och stegar mm. Dessa mjuka ytor måste förstås hållas rena. Bitar av tvättbar heltäckningsmatta kan användas här och var i buren. Det finns även tvättbara underlägg till hundar, som ibland kallas "Wetbed". Dessa Wetbeds är inte bara lätta att tvätta, utan dessutom snabba att torka, så att de snabbt går att lägga tillbaka in i buren igen efter tvätten.
Veterinärvård. Man har provat att operera bort hela knölen på en del råttor, men ofta har problemet kommit tillbaks. Operation tar man endast till om råttan synbart irriteras av knölarna.
Endast antibiotika i form av en allmän antibiotikakur eller en antibiotikasalva som smetas lokalt på svullnaderna brukar inte heller hjälpa, dock kan en kombination av lokal och allmän antiboiotikabehandling vara värd att pröva.
När man går till veterinären så kan man få en odling utförd så att veterinären kan skriva ut rätt form av antibiotika. Men för att råttan skall ha en chans att bli bra krävs mycket mer än så. Buren måste anpassas till råttans ömtåliga tassar. Om man smetar antibiotika på råttans tassar så tvättar sig råttan snart eftersom råttan är ett mycket renligt djur. Då hamnar antibiotikan i råttans mag/tarmkanal där den kan förändra råttans tarmflora så att råttan dessutom får symptom av matförgiftning. Man bör alltså använda en specialgjord krage som hindrar råttan från att sätta i sig det som man smetat på råttans tassar. Dessutom bör man noggrant rengöra råttans tassar varje dag innan man smetar på salva.
Alternativ vård. I Rat Report nr 22 finns en beskrivning på en smörja som man kan prova att smeta in på råttans tassar om ingenting annat hjälper. Denna smörja innehåller enligt Rat Report till största delen Propylene Glycol, men då summan av ingrediensernas procentandelar inte uppgår till 100 % så kan man ju fundera över vad som egentligen avses. Smörjan heter Blue Lotion och är framtagen för behandling av hästar. Tyvärr har jag ingen uppgift på om den går att få tag i här i Sverige.
I stället har det rapporterats om ett annat eventuellt botemedel som provats här i landet. Detta skulle enligt uppgift vara att tvätta av knölarna med Medi-Swab, och sedan smeta på Aloevera gelé. Medi-Swab är någonting som används inom sjukvården för att tvätta av huden innan man ger en spruta, enligt uppgiftslämnaren bestående av 70 % Isopropyl. Tyvärr finns inget ämne som heter Isopropyl, troligen rör det sig om Isopropyl Alcohol (en sekundär propylalkohol) ett ämne som framställs ur Propylene och som bl.a. används som antiseptiskt medel.
Jag föreslår dock att man först använder en smärtstillande salva på knölarna så att råttan slipper lida under behandlingen, speciellt om råttan har sår på sina knölar. Det lär finnas åtminstone två olika receptfria smärtstillande salvor på apoteken.
Eva Johansson.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.