Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 16 1997.
Barbering är tydligen ett aktuellt och populärt ämne - eftersom vi fortfarande får frågor om barbering. Efter artikeln om barbering i R8MZ nr 15 har jag fått en del förfrågningar om hur barbering egentligen nedärvs. Bland dem som redan har insett att tendensen till barbering är ärftlig råder sedan några år tillbaka missuppfattningen att det existerar en sk "barberingsgen" som kan spåras i stamtavlorna. Så är dock inte fallet.
Barbering är ett av många olika stereotypa beteenden som råttan kan utveckla. Vad som nedärvs är tendensen till att utveckla stereotypa beteenden. Barberingen i sig kan inte nedärvas. Barberar-råttor kan ge avkomlingar som utvecklar andra typer av stereotypa beteenden och tvärtom; råttor med andra typer av stereotypa beteenden kan ge avkomlingar som utvecklar barbering. Råttor som utvecklat stereotypier kan ge avkomlingar som aldrig utvecklar stereotypier (beroende på miljön avkomlingarna lever i) och råttor utan tillstymmelse till stereotypier kan ge avkomlingar som utvecklar stereotypier (beroende på miljön...). Barbering och andra stereotypier orsakas mao främst av MILJÖYN som råttan lever i.
Alla stereotypa beteenden (inklusive barbering) är uttryck för att råttan mår dåligt och inte passar in i sin miljö. Exempelvis kan råttan ha för liten bur, inga eller för tråkiga burkamrater, för tråkig husse/matte (ingen aktivering), för tråkig mat (samma varje dag) osv. Råttan kan helt enkelt ha stört-tråkigt. Råttan kan känna stress av att inget händer, eftersom råttan är skapad för ett aktivt liv. Stress är en faktor som kan utlösa utvecklandet av stereotypier. Rent allmänt gäller att ärftligheten endast bestämmer vilken grad av stress råttan tål innan den börjar utveckla stereotypier (stresströskel) - och inte alls vilken form av stereotypi det handlar om.
När zooparksdjur uppvisar stereotypa beteenden används graden av stereotypa beteenden som ett mått på hur bra eller dåligt miljön är anpassad till djuren. För att förbättra miljön för zooparksdjur bygger man i första hand större inhängnader med till arten bättre anpassad miljö, samt provar sedan i en del djurparker att aktivera djuren genom att lägga ut naturligt varierad föda på olika ställen i inhängnaden som djuren sedan får leta efter = en form av aktivering.
Om en råttuppfödare föder upp mer aktiva råttor än andra uppfödare i gemen gäller det att dessa mer aktiva råttor kräver mer daglig stimulans än de övriga uppfödarnas råttor för att inte utveckla stereotypier. Det är inget fel på råttorna i sig - men de är absolut inte anpassade till ett inaktivt burliv. Då ökar risken dramatiskt att de utvecklar stereotypier. Denna råttuppfödare gör naturligtvis inget fel i och med att denne föder upp mer aktiva råttor. Men det är speciellt viktigt att denne uppfödare informerar sina råttköpare om att råttorna kräver ett aktivt liv med mycket engagemang från mattes/husses sida. Dessa råttor torde vara bra ämnen till agilityråttor i aktiva hem, men trivs inte instoppade och bortglömda i en bur. Därmed inte sagt att andra råttor inte skulle vara bra agilityråttor - utan snarare att de mer aktiva råttorna torde vara i större behov av rejäl aktivering, typ agility eller liknande.
Nu låter det ju som om det är väldigt allvarligt om en råtta barberar sig - det är det ju inte i sig. Barberingen är främst viktig som ett tecken på att råttan kräver mer av sin ägare. Råttan själv mår inte sämre - när ägaren väl insett sitt misstag och börjat aktivera sin råtta. Barberingen utförs som ett sätt att lätta på trycket. Tyvärr så är stereotypier ett inlärt beteende - det tar ett tag för råttan att utveckla en stereotypi (i detta fall barbering) och när den väl utvecklat beteendet så är det ordentligt inlärt och mycket svårt att bryta. Ungefär som en nagelbitare som kan ha väldigt svårt att sluta bita på naglarna...
Barberingen brukar vanligen tillgå så att råttan - oftast en hona - biter av sig päls på olika ställen på kroppen. Råttan blir lite kal här och var men mår i övrigt inte dåligt fysiskt om bara råttan aktiveras. En stor risk som en barberarråtta löper är att ägaren stänger in den i buren och glömmer bort den för den är så ful... Då kan barberingen förvärras och råttan biter av allt mer päls, samt kan slutligen börja bita ända in i skinnet och skada sig själv när det inte finns någon päls kvar att bita av.
Det bästa du kan göra är att älska din barberar-råtta, och aktivera den så mycket som möjligt - då mår den bäst. Tänk på att det inte på något sätt är fel på din råtta - det är den miljö du erbjuder din råtta som det är fel på. Din råtta trivs helt enkelt inte, den vill ha roligare underhållning och ett intressantare liv.
Din råtta har inte valt födas till bur-råtta! Kanske du trots allt borde börja träna agility med din råtta... då har både du och råttan underhållning.
För dig som vill veta mer finns även en artikelserie i sju delar publicerad i HUSMUSEN (nr 5/6 - 93 till nr 2 - 95 förutom nr 3 - 94) om onormalt beteende och stereotypier mm.
Skrivet av Eva Johansson.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.