Publicerad i TRVs medlemstidning R8MZ nr 20 1997.
Den här historien började med att en bekant ringde några gånger och ville ha hjälp att bli av med några råttor. Hon hade fött upp råttor under några år, utan att vara medlem i Tamråttans Vänner, men hade nu bestämt sig för att sluta med råttor helt och hållet. Hon hade pga yttre omständigheter (utlandsresa, mm) inte möjlighet att ha kvar de återstående tio äldre råttorna samt en hamster. Vi bestämde att hon skulle ta dem med sig och komma över. Ingen råtta (eller ens hamstern) var under ett år gammal, och den äldsta råttan var över två år gammal (ca två år och tre månader). Tre av råttorna visade sig vara i så dåligt skick pga sjukdom (mykoplasma) att de fick avlivas. Själv tyckte hon att den äldsta honan också borde avlivas, eftersom den honan var så gammal, men denna råtta var ju i bättre i form än den näst äldsta honan på ett år och elva månader så naturligtvis fick hon leva. Denna äldsta hona hette Atena.
Först placerade jag hamstern hos sin uppfödare, dit även den yngsta råtthanen flyttade. (hon är en mycket stor djurvän och har tidigare hjälpt till med omplacering av råttor i behov av nya, goda hem). En kompis till henne tog den näst äldsta honan. Kvar var tre honor och två hanar. Jag bestämde mig snart för att behålla Atena och Ann-Zophi tog med sig de övriga två honorna till Malmö. En av de båda kvarvarande hanarna kom från en uppfödare som påstår sig ta tillbaka råttor av egen uppfödning, så jag tänkte att han kunde få flytta tillbaka dit. Men när jag nämnde det för några råttvänner varnade de mig och sa att det inte var en bra idé - då skulle han bara bli avlivad såsom varande obehövlig.
I stället dök det upp en riktig råttvän som erbjöd sig att ta honom; en tjej som kom och tävlade med sina råttor på vår agilitytävling tog båda de sista två hanarna. Hon är en person som tydligt älskar sina råttor då de egna råttor hon hade med sig var mycket tama och trevliga.
Sedan var det slut på omplaceringsråttor för denna gång.
Atena var mamma till två av de andra omplaceringsråttorna; den supertrevliga hanen som flyttade till Essi samt en av honorna som Ann-Zophi tog.
Atenas pappa har jag träffat, han var här på besök för att träffa Atenas mamma en gång i tiden. Även Atenas mamma var här och träffade Atenas pappa - förstås. Båda två var trevliga råttor. Jag har tom träffat Atena själv en gång för länge sedan; som liten, liten bebis hemma hos sin uppfödare. Men det hade jag glömt.
Nu har Atena bott hela sitt liv hemma hos en uppfödare, som kanske inte hunnit klappa på henne så mycket, så lite ovan i sin nya roll som sällskapsråtta var hon allt. Jag tänkte mig inte för utan anmälde henne till agilityn, men det uppskattade hon inte riktigt. Till nästa tävling tänkte jag hoppas att hon vant sig med sitt nya liv - och tycker att det är kul med agility. Hon är i mycket god form, har bott i stora burkomplex hela sitt liv, det blir man en duktig agilityråtta av. Hon klättrar med full fart lodrätt upp till översta hängmattan i buren där hon bodde tillsammans med Ixus och Ippe.
Atena är min första svarta råtta, och hon har ett mycket bra temperament, hon behöver bara vänja sig litet. Atena verkar inte ha spenderat mycket tid utanför buren, hon verkar ovan att bli hållen, och ovan att bli hanterad överhuvudtaget (men genomsnäll). Dessvärre verkar hon dessutom totalt ovan att få klättra omkring under kläderna, hon hittar inte i tröjärmen om man erbjuder henne den - det gjorde tom Ippe innan han blev kastrerad. Men hon kommer att lära sig.
Min bekant, som lämnade alla råttorna och hamstern hos mig, berättade en mycket intressant historia om råttmat för mig. Hon hade tidigare alltid givit sina råttor torrfoder för hund, på rekommendation från andra råttuppfödare. Men så en dag, fyra månader innan hon lämnade över sina återstående råttor till mig så hade hon bytt mat till endast hemlagad människomat. Och alla råttorna hade gått upp i vikt och blivit friskare! Detta ansåg jag vara så anmärkningsvärt att jag kände att jag ville nämna det här.
En intressant detalj som jag lade märke till när jag badade mina råttor (Atena, Ippe & Ixus) för att sätta ihop dem var att Atena hade så otroligt mjuk och vattenupptagande päls att jag knappt trodde mina ögon, under det att Ippe och Ixus har snarast vattenavstötande pälsar som man måste gnugga in schampo i innan de ens blir blöta. Detta tyckte jag var konstigt, då jag aldrig förr träffat på någon råtta med en liknande päls som Atenas. Jag har ju haft många olika råttor, och denna konstiga päls är något helt nytt för mig. Men jag tänkte att lite balsam i pälsen skulle kanske hjälpa. Det vore intressant att få reda på om denna nästan lite äckligt vattenupptagande päls kan bero på badning i för starkt medel (typ diskmedel) - för inte kan den bero av naturligt åldrande.
Det visade sig att Atena inte ville dela bur med Ippe och Ixus. Hon ville inte dela bur med några trevliga unga honor heller (hon gjorde hål i dem, ordentligt!) utan hon ville konstigt nog hellre bo själv. Så småningom flyttade hon vidare till en kompis som har betydligt mer tid än jag med att pyssla med råttorna, där hon får vara lös mycket och får mycket uppmärksamhet.
Efter Atena flyttade Irre och Ismo in hos Ippe och Ixus och det blev en mycket lyckad kombination, men det är en annan historia det.
Eva Johansson.
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 11 augusti 2006.