Nr. 95 Mars 2001

Nionde årgångens nummer 4

Aktuella filmer

Shakespearedebatten 32 : Anthony Bacons hemligheter

Muriel Carlmark in memoriam

Levande anakronismer - Paderewski och Busoni

Ahasverus, del 10 : Ivan den Förskräckliges avsked

Kalender, mars-april 2001

Tokresan, del 9 : Festliga breddgrader

Konvalescensresan, del 15: Plåster på såren

Hårda bandage i Himalaya, del 4: Från Dharamsala till Joshimath

Nya vägar i Indien, del 24

Den omöjliga resan till Leh, del 19: Avslutning

Kloster och kluster i Ladakh, del 6 : Från Hemis till Chenrey

Om Buddha, del 4 : Den vackra fröken Patakara

Fadersundran - gammal klassiker

Fritänkaren är en alternativ oberoende kulturtidskrift för mest litteratur, musik och film

men ägnar sig även gärna åt religion, politik och resor i avsikten att pejla de stora djupens

underströmmar i världen och hålla koll på dem som ett slags spirituell världsbarometer.

Den beräknas utkomma med minst 10 nummer årligen på svenska samt några på engelska,

(som återger den svenska upplagans viktigaste artiklar i översättning.)

Den har inga andra inkomster än sina prenumeranter.

Redaktion : C. Lanciai, Ankargatan 2 A, 414 61 Göteborg, tel. 031-247887.

Postgiro : 621 39 94 - 4 ("Fritänkaren", C. Lanciai)

Årsprenumeration: 200 kr (även i Danmark och Norge; i Finland: 150 mk)

Tvåårsprenumeration : 300 kr

Redaktionsslut för detta nummer : 21.2.2001

Copyright © C. Lanciai med medarbetare

Letnany 101

Fritänkaren går med ständig förlust, då vi alltid nekats statliga bidrag,

varför vi alltid är tacksamma för frivilliga bidrag till tryckkostnader och porto.

Det är inte bara sanningssägande journalister som kan råka illa ut när någon ömhudad superstjärna känner sig förfördelad, vilket leksaksjätten Lego fick erfara en gång i samband med en engelsk reklamkampanj. De hade gjort ett jätteporträtt av Michael Jackson, självfallet med legoklossar i stället för med penslar och färger som konstnärligt medium, och försett avbildningen med texten "It's amazing what one can do with plastics". Detta syftade naturligtvis på alla de plastikoperationer Mr. Jackson genomgått, något som han själv och hans hov bestämt och konsekvent förnekat. Med en så sangvinisk hållning till sanningen formligen tigger man om att få bli måltavla för satir, något som Legos reklammakare hade tagit fasta på. Naturligtvis blev popfursten purken och hotade att stämma leksaksjätten på ett förmodligen rent svindlande belopp, om de inte omedelbart drog in kampanjen. Inför utsikten att behöva ödsla tid och pengar på en förmodligen kostsam process - oavsett utfallet - valde Lego att dra in sin reklamsatsning. Vad de använde för kampanj i stället förtäljer inte historien; antagligen nöjde de sig tills vidare med all gratisreklam de fått i pressen tack vare den uppståndelse hela historien väckte. En tröst i bedrövelsen är att Mr. Jackson, trots att han vann slaget, förlorade i anseende. Han kom ofrivilligt att blotta sin totala brist på mognad inför en situation, innefattande ett "hot" som han skulle ha ryckt på axlarna åt, om han ägt den minsta gnutta självdistans. Nu skrattade alla, som inte tillhörde fanklubben, åt honom.

Det är mig obekant om det för närvarande pågår någon process mot en eller annan tidning, TV-station, leksaksfabrikant eller vem det nu kan vara som på ett eller annat sätt förtörnat den Stora Popstjärnan. Om så är fallet skulle det icke förvåna mig det minsta. De enda som uppmuntrar dessa sorgliga parodier på rättvisa torde vara hans advokater, som gör sig en smärre förmögenhet på processer av det här slaget.

Att skämta om eller uttala sig förklenande om en superstjärna är vår tids majestätsbrott, åtminstone om det sker offentligt, och behandlas i paritet därmed av de "stackars" drabbade "majestäten" och deras hov.

Även i vårt land har hot om processer använts mot skribenter och andra som enligt somliga lättstötta figurer tagit sig alltför stora friheter. Det mest kända exemplet torde vara Arne Anka, en Kalle Anka-liknande tecknad seriefigur, skapad av Charlie Christensen. Arne Anka dök upp för första gången i tidskriften 299 i november 1983 för att försvinna ett par år senare när tidskriften i fråga lades ner. 1987 blev en Eddie Pröckl kulturredaktör på Metallarbetaren, dåförtiden Sveriges största tidskrift. Han ville ha en tecknad serie i blaskan och övertalade Charlie Christensen att återuppliva Arne Anka. Så skedde också, och den ofta packade eller bakfulla ankan, misslyckad som charmör, citerande Bellman och kommenterande aktualiteter, gjorde sin entré i Metallarbetaren. Han tog läsekretsen med storm, orsakade en väldig uppståndelse i början med ilskna brev och telefonsamtal till redaktionen men kom ändå att relativt snart åtnjuta en popularitet som kommit få fiktiva, genuint svenska figurer till del. Så småningom - februari 1989 - mullrade det hotfullt från Walt Disney & CO och dess i Sverige lejda hantlangare, som hotade att stämma den eller de tidningar som fortsatte att publicera tecknade serier innehållande figurer med ankeborgska likheter. De amerikanska kulturimperialisterna hävdade nämligen ensamrätten till tecknade ankor modell Kalle Anka och ansåg att den i Metallarbetaren huserande samhällskommentatorn och Bellmanbeundraren var en förolämpning mot "originalet" och solkade dess anseende. Uppbackad av redaktionen vägrade Eddie Pröckl efterkomma Disneys krav, men Arne fick ändå för säkerhets skull byta näbb; på så vis kunde ju ingen påstå att han företedde några likheter med Kalle Anka. Nästan ett år senare - januari 1990 - återfick han sitt ursprungliga utseende, låt vara i form av en lösnäbb; se där satirikerns eleganta lösning av ett juridiskt dilemma, i vilket han drar det längsta strået! Ankeborgs ombud lät denna gång saken bero - de blev ju så grundligt utskrattade i första ronden.

Redaktörerna för det populära TV-programmet "Blåsningen" vek sig däremot en gång inför ett hot om stämning. Så gott som alla offer för "Blåsningen" tar det hela för vad det är, nämligen en avancerad variant av Dolda Kameran, där man utsätts för ett mer eller mindre lyckat practical joke. En herre som icke uppskattade att någon skojade med honom, men som eljest kunde vara mycket giftig mot andra, var Hagge Geigert. När han fick klart för sig, att han utsatts för en blåsning, blev han så topp tunnor rasande, att han hotade TV-teamet med allehanda obehagligheter inklusive stämning, om de sände inslaget. Just den blåsningen sändes aldrig. Lennart Swahn var uppenbarligen inte av samma virke som Eddie Pröckl och Joakim Lindengren.

Sensmoralen av ovan relaterade episoder visar, att man lämpligen avstår från att banka skämttecknare och satiriker i huvudet med stämningsansökningar, om man vårdar sig om sitt anseende. Förfördelade kändisars processande har en fullkomligt osviklig bumerangeffekt mot dem själva, oavsett om de vinner eller förlorar i domstolen, eftersom människor i allmänhet har en hälsosamt skeptisk inställning till somliga företeelser i vår värld och förmår skratta åt eländet.

En man som visste vad stjärnstatus innebar, och som av allt att döma hade en hälsosam självdistans, var Sammy Davis Jr. Bertil Mollberger citerade i sin nekrolog (DN 17.5.1990) över den bortgångne entertainern, skådespelaren m.m. ur hans självbiografi "Varför just jag?" där han i förordet på ett strålande sätt sammanfattar begreppet stjärna. Jag låter Sammy Davis Jr:s ord avsluta den här lilla essän:

"Vad är en stjärna? En stjärna är en flyktig illusion som bara lever i minnet hos de som har sett honom - och som därför också dör med dem. Ena stunden bärs han fram i triumf på människors axlar, i nästa störtas han till marken. Han är en osäker egocentriker, en tyrann och en teddybjörn.

En stjärna är en narr som gör vad som helst offentligt och ett geni när det han gör fungerar.

En stjärna har utrustats med en tjock elefanthud som man kan sticka hål på bara genom att rynka på näsan. Han har begåvats med talang och förmågan att se längre, höra mera, skratta högre - och att gråta lättare, därför att han gör sig lättare illa."

Som kontrast gick man och såg den betydligt snällare "Billy Elliott", som man hört så mycket om, och allt tydde på att den åtminstone var sevärd, och visst var den det, men.... De största förtjänsterna låg inom det rena skådespeleriet, då den stränga balettlärarinnan i den eländiga kolarbetarhålan i norra England minsann gjorde en lika oförglömlig rollprestation som den stränge, brutale fadern, vars totala karaktärsförändring kanske var hela filmens största behållning. Den enda invändningen var de något för upprepade och tjatiga dansscenerna, alltför ofta till direkt stökig, oskön och motbjudande musik, medan däremot filmens konstnärliga höjdpunkt utan tvekan är när balettlärarinnan och Billy Elliott för första gången drar jämnt på balettgolvet till de ljuvliga tonerna av "A Child Is Born".

Andra oförglömliga komedier var den lika bondska "Cold Comfort Farm" av John Schlesinger (England), "The Englishman Who Went Up a Hill but Came Down a Mountain" från Wales med Hugh Grant i huvudrollen som engelsmannen, en annan tidlös verklighetsskildring, Norman Jewisons bedårande "Moonstruck" med Cher i huvudrollen som italienskan i New York med sin bror Nicholas Cage med handprotes i gränslösa familjeförvecklingar Italian style, och Billy Wilders båda odödliga komedier "A Foreign Affair" från 1948 filmad bland Berlins ruiner med Marlene Dietrich och Jean Arthur, den senare i sin kanske bästa roll någonsin som omöjlig puritansk amerikanska från Iowa, samt "The Apartment" från 1960 med Jack Lemmon och Shirley McLaine i en höjdare för båda.

Men inte kan man ju bara se komedier hela tiden. Mera blod flöt det då i den franska klassiska "La Reine Margot" om Bartolomeinattens massakrer i Paris 1572 mer än realistiskt filmad med synbarligen tvättäkta lik hela vägen, för att inte tala om Neil Jordans bedårande "Interview with the Vampire" med Tom Cruise och Brad Pitt som tvättäkta vampyrer konkurrerande med varandra i blodig aptit, för att inte tala om den klassiska "Gun Crazy" från 1950 med Peggy Cummins som den skjutgalna cirkusprimadonnan som får ihop det med en lika skjutgalen revolverman, en sann historia, för att inte tala om "L.A.Confidential", eller John Hustons klassiska "The Asphalt Jungle", eller Allan Pakulas "The Devil's Own", där Brad Pitt och Harrison Ford traumatiskt försöker överleva varandras attentat mot varandra, eller den raffinerade svindelfilmen "Don't Look Down", en annan hypereffektiv höjdskräckfilm med oanade poänger och upplösningar, eller den kanske värsta av alla under senare år, den argentinska alltför traumatiska "Garage Olimpo" om ett garage i juntans Argentina inrett enkom för en modern inkvisitions friaste händer.... fullkomligt ohyggligt i sin alltför påtagliga verklighet för bara 20 år sedan.

En lisa var det då att som omväxling få se gamla outslitliga praktnummer som "Don Juans äventyr" med Errol Flynn mot Viveca Lindfors som hans spanska drottning, eller kanske alla tiders mest raffinerade svartsjukefilm, Charles Vidors "Gilda" med Rita Hayworth, Glenn Ford och James McReady i laddat triangeldrama guldkantat av Ritas oemotståndliga scenpersonlighet när den strålade som bäst i alla tres bästa film, ett mörkt drama av passion och bitterhet som likväl slutar på bästa tänkbara sätt med tyrannens äntliga död - om ändå verkligheten lite oftare kunde sluta just så!

Shakespearedebatten, del 32 : Anthony Bacons hemligheter.

En sak som Mark Twain förbisåg i sin analys av testamentet var den kanske mycket viktiga (och kanske rentav den avgörande) detaljen, att testamentet är fullkomligt kärlekslöst, medan diktaren till sonetterna och dramerna om något besitter kärlek. Shakespeare är direkt hjärtlös mot sin hustru på ett sätt som verkar otroligt mot bakgrunden av dramer som "Romeo och Julia" och sonetternas överväldigande outtröttliga kärlekssvall. Vi skall återkomma till detta nedan.

En annan sak är påfallande beträffande både kandidaterna William Shakespeare och William Stanley. Shakespearedramatiken uppvisar en dynamik och dramatik utan motstycke, som därigenom måste ha funnits hos dess skapare, som alltså måste ha varit en tämligen dynamisk och dramatisk personlighet. Det finns inga vittnesmål om att Shakespeare eller Stanley skulle ha varit detta. Av det lilla vi vet om Shakespeare framstår han enbart som en utomordentligt kälkborgerlig och färglös affärsman, vilket testamentet understryker, om än kvalificerad som sådan. Om Stanley har vi en färgstark dikt om hans resor, vars yttre konturer förvisso är imponerande, men inte ens denna granna odyssé vittnar om någon dynamisk personlighet. Han är mycket långt ifrån någon Odysseus utan snarare en passiv turist som får allt serverat för sig emedan han kan betala rundligt. Stanley framstår bara som eldig i sitt äktenskap och mest då i svartsjukans nätter. För övrigt är även han totalt intetsägande som personlighet.

Ändå saknade elisabetaner i allmänhet inte dramatik. De hörde till det mest färgstarka släkte som någonsin beträtt vår jord. De var företagsamma och äventyrliga. Francis Drake seglade runt jorden, Sir Walter Raleigh sökte efter Eldorado i Sydamerika, earlen av Oxford hade ett så rasande temperament att han gärna velat mörda sin förmyndare, drottning Elisabets premiärminister, men dödade hans tjänare i stället; earlen av Essex åstadkom som drottning Elisabets favorit sådana känslostormar inom landet att hela dess ordning hotades och han måste halshuggas då han gjorde tillvaron så osäker för alla med sin blotta närvaro; och så vidare. England kryllade av dramatiska personligheter. Både Shakespeare och Stanley tycks snarast ha varit periferiska undantag från denna regel.

Men skapande konstnärer är i allmänhet aldrig periferiska, och deras verksamhet är omöjlig utan dynamik. Både Rembrandt och Sibelius, exempelvis, arbetade mest under sträng isolering men stod ändå som skapande konstnärer i centrum för världens intresse, och om de inte uppträdde för världen kom världen och hemsökte dem. Särskilt omkring år 1600, då renässansen kulminerade och barocken begynte explodera, då världen var full av extatiskt skapande konstnärer, då en Caravaggio rasade som vildast i Italien, på Malta och Sicilien, då en Rubens började sprida nakna blondiner över hela Europa, då Giordano Bruno brändes på bål för sitt hävdande av vetenskapens rätt till sakligt tänkande som viktigare än någon religion, och då protestanterna i norr började finna det mer och mer värt att etablera samvetsfriheten som ett universellt ideal, var konstnärerna och skaparandan på högvarv; och de skämdes inte för sig utan var snarare naturligt demonstrativa.

Denna anda saknar man varje spår av hos Shakespeare och Stanley, och hur man än letar förblir det lika tomt. De framstår som nollor båda två, utom Stanley genom sin rikedom, sitt äktenskap och sitt inflytande. Det finns absolut ingenting kontroversiellt kring någon av dem som personligheter, vilket gör dem båda väldigt bekväma som kandidater.

Varför, om nu en gång Walter Raleigh och earlen av Essex och alla de andra var så påtagligt vulkaniska och överstimulerade? Man har kunnat associera Shakespearedramerna med både Raleigh och Essex och Oxford för deras personliga dynamiks skull, men en sådan associering med Shakespeare och Stanley är omöjlig att göra.

Naturligtvis hade Stanley sina mycket randiga skäl till ett diskret leverne efter sin äldre broder Ferdinando Stanleys öde, som troligen blev förgiftad; och i egenskap av aktiv teaterledare förbunden i samarbete med många män utstrålar Shakespeare en viss kvalificerad slughet i förening med absolut diplomati; men båda var även unga en gång i tiden och borde ha utmärkt sig genom någon kontrovers eller skandal, om någon av dem var mäktiga något av Shakespeares dramer.

Det finns bara en person som Shakespearedramatikens fantastiskt dramatiska kläder passar in på, och det är Christopher Marlowe. Genom alla sina kontroverser är han den minst bekväma av alla kandidater. Hos honom finner man inte bara den dynamik som utmärkte Oxford, Raleigh och Essex utan därtill något mera, som är det psykologiskt intressantaste av allt.

Marlowe hade en utstrålning som väckte blandade känslor. Samma utstrålning hade exempelvis en Michelangelo, en Beethoven, en Tolstoj och en Sibelius. Även Dostojevskij hade samma utstrålning, när han under arbetet på "Brott och straff" satte fullkomlig skräck i sin värdinna när han hela tiden vandrade omkring på golvet ovanför henne och talade högt för sig själv om en person som han hade mördat. Det var en utstrålning av fruktansvärdhet. Folk blir lätt rädda för sådana personer och helt utan rationell anledning. De kan se farliga ut och inspirera farlighet utan att alls vara det. Det är skaparkraftens dynamik som förlänar dem en mycket speciell och ovanlig aura som nästan ofelbart sätter skräck i vanligt folk utan att de fattar varför. Det kan leda till fruktansvärda missförstånd och ej sällan till fatalt orättvisa aktioner mot de av skaparkraften besatta, som i Giordano Brunos fall. Vatikanen avrättade honom bara för att Vatikanen var rädd för honom och det utan anledning.

Just denna vulkaniska dynamik, som folk misstolkar till farlighet, hade Christopher Marlowe, vilket flera har vittnat om. Stackars Thomas Kyd var livrädd för honom och angav honom bara därför, och den angivelsen (för kätteri, blasfemi och ateism) var så fatal, att Marlowe inte hade något annat val än att gå under jorden för gott.

Under de allra senaste åren har ett sällsamt arkiv öppnats, som varit förseglat med alla dess hemligheter från det elisabetanska hovet i 400 år. Arkivet är Anthony Bacons efterlämnade papper. Han var bror till Francis Bacon, och de samarbetade konsekvent under hela slutet av drottning Elisabets regering.

Av intresse för oss är vissa handlingar rörande en viss agent i det engelska underrättelseväsendets tjänst vid namn Louis Le Doux i Frankrike. Denne mystiske man vid Henrik IV:s hov hade nämligen en omfattande räkning för 57 engelska böcker från England, som faktiskt betalades i hans frånvaro. Vad som gör saken intressant är, att dessa böcker är i huvudsak källskrifter till både Shakespeares och Marlowes dramer utom andra intressanta verk, som en fransk parlör, som knappast en fransman men väl en engelsman i Frankrike torde ha haft användning för. Vem var då denne Louis Le Doux?

Efter omfattande forskningar har man bara funnit en sådan person i historien. Han var son till en landsflyktig fransk hugenottfamilj i Canterbury vid den tid då Christopher Marlowe växte upp där och var ungefär jämnårig med Marlowe och troligen dennes gode vän.

Det troligaste är alltså, att Marlowe lagt hans namn på minnet och använt det. Alla de av bröderna Bacon betalade böckerna är troligen just de böcker som Marlowe tog med sig till Frankrike i sin exil från England 1593, som han noga valt ut och inhandlat med tanke på att hans vistelse utomlands skulle bli lång. Att denna nota påträffats i Anthony Bacons ägo tyder alltså på att både Anthony och Francis Bacon måste ha varit väl initierade i Christopher Marlowes trångmål och hjälpt honom. (Notera dessa 57 dyra böcker i kontrast mot att William Shakespeare vid sin död inte ägde en enda bok.) Dessutom har man ett brev av denne mystiske Louis Le Doux vars handstil överensstämmer med Christopher Marlowes. Därmed börjar vi äntligen få inblickar i Marlowes liv efter 1593.

Det fanns en annan agent av samma sort som gick under namnet La Faye, vars namns betydelse är nästan synonym med 'Le Doux'. Det fanns en annan agent av samma sort, som kom till England ibland, som gick under namnet William Hall. Båda dessa agenter var troligen Christopher Marlowe, som troligen använde ett antal olika namn och alter egos under sina irrfärder omkring i Europa och då och då tillbaka till England. Denne William Hall finns dokumenterad som agent ända fram till året 1603. Han skickades bland annat till Prag hösten 1593 och till Danmark 1601, alltså omedelbart före 'Hamlets' tillkomst. Hans initialer för tankarna till den 'W.H.' som sonetterna är tillägnade, "till den ende frambringaren av dessa sonetter, herr W.H.", som alltså kan vara en nästan övertydlig chifferbeteckning för Christopher Marlowe.

Därmed skulle det alltså finnas en etablerad koppling inte bara mellan bröderna Bacon och Christopher Marlowe utan även mellan Lord Burghley med son och Marlowe, då både Louis Le Doux och William Hall var i deras tjänst. Därmed skulle alltså Marlowe ha fortsatt som agent i brittiska kronans tjänst inte bara efter Sir Francis Walsinghams död utan även efter sin egen påstådda död.

Men vi har ju i denna debatt visat, att även earlen av Derby måste ha varit inblandad. Hans delaktighet i Shakespearedramerna är så tydlig, att många vederhäftiga litteraturhistoriker kommit fram till att han måste ha varit skalden.

På den tid då Marlowes dramer spelades som mest över hela London var den trupp som spelade hans pjäser ingen mindre än Lord Stranges trupp, vars teater var den nyutgrävda och nu restaurerade 'The Rose'. Lord Strange var ingen mindre än arvingen till earlen av Derby, i det här fallet alltså Ferdinando Stanley, William Stanleys äldre bror, som då ännu levde. Lord Strange, alias Ferdinando Stanley, var alltså producenten av Marlowes pjäser.

Det är inte den enda kopplingen. Marlowe blev ett antal gånger arresterad av polisen i samband med dueller och gatubråk. Ett av dessa tillfällen var i början av år 1593, då han var i bråk med Richard Baines, puritanen som sedan försökte angiva honom. Polisen släppte honom efter att Marlowe angivit att han stod under Lord Stranges beskydd.

Här antyds alltså genom ovedersägliga källor ett nära samarbete mellan Marlowe och Ferdinando Stanley. Låt oss inte glömma att 'Ferdinando' förekommer i två av Shakespearepjäserna: "Kärt besvär förgäves", där Ferdinando gives namnet åt den gestalt som i verkligheten var konung Henrik IV av Navarra, och i 'Stormen', där Ferdinando är en lika sympatisk huvudperson. Man får det intrycket av dessa två karaktärer, att författaren gav dem namnet Ferdinando av förkärlek för någon som hetat så. I den ena av pjäserna förknippas han rentav med den bästa av alla franska kungar.

Denne Lord Strange, alltså Ferdinando Stanley, dog plötsligt under mystiska omständigheter den 16 april 1594, varpå William Stanley, hans två år yngre bror, blev ny earl av Derby och övertog det teaterkompani, 'the Lord Chamberlain's men', som då på allvar börjat framföra Shakespearepjäser.

Det är inte allt. När Richard Baines angivelse mot Marlowe kom upp i drottning Elisabeths råd i maj 1593 var en av dem som satt i rådet ingen mindre än earlen av Derby. Det är omöjligt att föreställa sig att han inte skulle ha reagerat. Den dramatiker som mest höll i gång teatrarna i England, som hela hovet och hela societeten regelbundet besökte och hade glädje av, var här angiven för hädelse, ateism och falskmynteri och alltså försvuren åt dödsstraffet tre gånger om. Ändå blev inte Marlowe arresterad utan bara tillsagd att hålla sig tillgänglig. Naturligtvis måste earlen av Derby ha haft intresse av att Marlowe kunde fortsätta som dramatiker.

Det finns alltså åtskilliga och långvariga kopplingar Marlowe-Derby.

Teorin har framlagts att Derby skulle ha skrivit även Marlowes verk utom Shakespeares. Denna teori faller på att Marlowes verk ibland är självbiografiska, främst 'Massakern i Paris', i vilket historiska skeende Marlowe själv varit engagerad som sändebud och spion för England i Rheims, vilket framgår ur pjäsen, som är Marlowes mest antikatolska, medan Derby var huvudman för det katolska partiet i England och alltså inte kunde vara kritisk mot katolska kyrkan. Även är Marlowes diktning påtagligt färgad av universitetsspråket i Cambridge, som även utmärker Shakespeareverken, medan William Stanley var helt och hållet Oxfordutbildad.

I samband med Oxford-Cambridge-förhållandet kan det vara värt att notera, att två andra Cambridgestudenter vid denna tid, om dock yngre, var earlen av Rutland och earlen av Southampton, den berömde och sköne Henry Wriothesley, som de första 17 sonetterna med största sannolikhet handlar om, då de troligen beställdes av Lord Burghley i avsikten att uppmuntra Southampton till att gifta sig med hans dotterdotter. Det blev ju inte så, utan flickan blev gift med William Stanley i stället. Earlen av Rutland var den som sedermera lärde känna familjerna Rosencrantz och Guildenstern i Danmark och turerna kring det danska hovet.

Ju mer man forskar i ämnet, desto fler blir indicierna för att Marlowe ensam var skyldig till alla Shakespeares verk, och desto tydligare blir det att Shakespeare själv inte skrev ett enda av dem. Dikterna "Hero och Leander" samt "Venus och Adonis", som skrevs ungefär samtidigt, visar vid närmare analys, att båda dikterna skrevs som om båda författarna kunde den andra dikten utantill. Detta är en praktisk omöjlighet, om de skrevs av olika författare, ty "Venus och Adonis" publicerades först långt efter Marlowes förmenta död. Alltså måste de ha skrivits av samma författare, då endast han var så välbekant med båda dikterna som båda dikterna förråder att 'båda' författarna var.

Så har vi namnet 'Will' och dess mysterier. Det har framgått att Christopher Marlowe faktiskt kallades 'William' ibland, och 'Will' betecknade på den tiden inte bara 'villighet till kärlek' utan rentav direkt spontan åtrå. Om det var något som Shakespearedramernas diktare och Christopher Marlowe var, så var det en älskare. Detta kunde vara en förklaring till att diktaren i några av sonetterna kallar sig själv 'Will'. Alla sonetterna är ju kärlekssonetter.

Slutligen har vi Richard Baines förödande rapport och angivelse, som vi även anfört tidigare:

"Angående Christopher Marlowes hädiska åsikter, fördömande av religionen och förakt för Guds ord.

Att hinduerna och många antika författare förekommit och skrivit om religionen för 16 tusen år sedan, medan ju Adam bevisligen levde för bara 6 tusen år sedan.

Han menar att Moses var en klåpare och att en viss Harriot, en av Sir Walter Raleighs män, kan åstadkomma bättre.

Att Moses fick judarna att färdas 11 år i öknen på en resa som kunde ha tagit mindre än ett år, i avsikt att få alla sina kritiker att gå under på vägen och befästa en bestående vidskepelse i de överlevandes hjärtan.

Att anledningen till Religionens instiftande var att hålla folket i schack.

Att Jesus var en snickares son, och att de judar, som korsfäste honom, bland vilka han växte upp, bäst kände till vad han egentligen var för en.

Att Kristus förtjänade döden bättre än Barabbas, och att judarna valde rätt, fastän Barabbas var både en tjuv och en mördare.

Att om det finns någon Gud och någon god religion det vore de påvligas, eftersom gudstjänsten hos dem firas med större ceremoni med orgel, körer, tonsurer, etc.

Att alla protestanter är hycklande åsnor.

Att om han skulle starta en ny religion det skulle ske enligt en mycket bättre metod.

Att alla som inte älskar tobak och pojkar är idioter.

Att apostlarna var fiskare och simpla gubbar utan varken förstånd eller själsgåvor, att endast Paulus hade förstånd men att han var feg som mot sitt eget samvete bjöd folk att underkasta sig överheter.

Att han hade lika stor rätt att slå mynt som Drottningen av England, att han kände en viss Poole, en fånge i Newgate, som hade stor skicklighet i att blanda metaller, och att han av honom lärt sig att slå franska mynt och engelska shillings.

Att Richard Cholmeley bekänt att han av Marlowes argument låtit sig övertygas till att bli Ateist.

Att denne Marlowe kan övertyga vem som helst att bli Ateist, varför alla män i Kristenheten borde hjälpas åt med att tysta denne farlige man."

Detta är kanske hela problemets mest intressanta dokument, då det är det mest levande porträtt av Christopher Marlowe som vi har. Här har vi kartan över hela hans personlighet. Denne småaktige puritan lägger verkligen manken till i sitt hatiska försök att tillintetgöra Marlowe men lyckas bara med motsatsen. Det är avundsjuka (hos Richard Baines) som lyser fram genom varje ord mot denne överlägsne begåvning, som så tydligt visat att han genomskådat hela kristendomen, och som är så klok och lärd att han vet att Indiens historia går tillbaka mycket längre än Bibelns. Richard Baines finner sin livs utmaning i att ställas inför en överlägsen personlighet som han inte kan med och som han därför till varje pris försöker nedgöra. Endast en av anklagelserna var allvarlig i drottningens ögon: den för falskmynteri. Allt kunde förlåtas Marlowe för hans konsts skull, men man kunde inte riskera att falskmynteri på något minsta sätt tolererades eller gjordes reklam för. Därför, och för hans egen säkerhets skull, så att han skulle kunna fortsätta skriva pjäser, måste Marlowe försvinna.

Troligen var det Marlowe själv dock som tog initiativet till detta i samråd med sin närmaste beskyddare Thomas Walsingham, och avgörande för hans försvinnande var inte Richard Baines partiska angivelse utan hans vän och kollega Thomas Kyds. Marlowe och Kyd hade bott tillsammans och arbetat tillsammans. I maj hemsöktes Kyds bostad av polisen som sökte efter förbjudna pamfletter mot flamländska invandrare. Då fann polisen ateistiska skrifter. Thomas Kyd skyllde ifrån sig och sade att de var Marlowes. Därför arresterades Marlowe, som dock snart kunde bevisa att de ateistiska skrifterna inte var hans. (Dessa fatala skrifter finns kvar ännu idag och har visat sig faktiskt ha varit författade av ingen annan än Thomas Kyd själv. Ingen var alltså skyldig utom han.) Men det faktum att Thomas Kyd hade angivit och förrått sin kanske bästa vän och medarbetare måste ha känts för Marlowe som att han förlorat marken under sina fötter, (temat går ofta igen i Shakespearedramatiken, exempelvis i "Två ungherrar från Verona" från just denna tid, samt "Kung Lear",) och saken var ingalunda ur världen. Det var troligen oundvikligt att polisen skulle fortsätta rota i Marlowes, Kyds, Raleighs, Harriots, bröderna Bacons och andras förbjudna, farliga och olagliga fritänkerier. Hans försvinnande måste ses mot bakgrunden av både Baines och Kyds angivelser och förräderier.

Ännu en kuriös detalj: Eleanor Bull, i vars hus Marlowes försvinnande iscensattes, hade två intressanta släktingar: drottning Elisabeths allra närmaste kammarjungfru Blanche Parry, samt John Dee, ryktbar som sin tids främsta ockultist. Genom Blanche Parry kunde Eleanor Bull när som helst vända sig till landets högsta styrelse, alltså premiärminister Lord Burghley, som hjälpte henne med juridiska problem.

Sannolikt gick ett fartyg till Frankrike med honom just från Deptford just den 30 maj 1593 då han försvann, men sannolikt visste hela etablissemanget i England om hur det verkligen förhöll sig - inte bara bröderna Derby och bröderna Bacon, utan även alla hans vänner, statsminister Burleigh och hans son och sannolikt även själva drottningen, som minsann kunde klara sig utan Christopher Marlowe och hans kontroverser men inte utan hans pjäser.

Möjligheten finns alltså att nu säkerställa Marlowes existens efter hans påstådda död genom vetenskaplig jämförelse av Louis Le Doux's handstil med Marlowes egen. Om de vetenskapligt stämmer överens, som språket i Marlowes och Shakespeares pjäser, så torde det vara svårt att föra fram någon starkare kandidat som upphovsman till Shakespearedramatiken.

Forskningen fortsätter.

Detta må bestridas av alla dem som kände hennes öde och med vilken kamp hon bar det, men det var just hennes outsläckligt ljusa sidor som gjorde att hon orkade med att bära allt det outhärdliga. Hennes okuvliga optimism i förening med de prövningar hon utsattes för, som hade knäckt vem som helst annars från början, resulterade i en otrolig tapperhet och seghet, som aldrig gav upp förrän den även till synes outslitliga kroppen med ålderns rätt måste göra det.

Hon föddes 1910 medan ännu Leo Tolstoj levde och kung Edward VII regerade i England, när Elgar och Vaughan-Williams stod på höjden av sina livsgärningar och hela världen levde i fred och ljus. Hon kom från en rikt begåvad och högt kultiverad familj, hennes far hade kunnat bli konsertpianist men blev i stället en av Englands främsta ornitologer, och även hennes bror gick den konstnärliga vägen som fotograf med skaldskap vid sidan om. Själv kom hon även långt inom musiken och behärskade stycken som Liszts ungerska rapsodi nr 2 och av Rachmaninov när hon lockades bort från England och gifte sig med en svensk från Åmål.

Hennes liv blev sedan hemmafruns med fyra egna barn, alla musikaliska och alla internationellt inriktade - dottern gifte sig med en fransman under en missionsresa i Peru tillsammans med Abbé Pierre, som för resten lever fortfarande, en klar kandidat för Nobels fredspris.

Under sitt långa liv hann hon alltså uppleva båda världskrigen, och i London mot slutet av det första upplevde hon hur tyskarna flygplansbombade London. Hon tog det mest på skämt - "det var som pappersflygplan som kom med soptunnor med exploderande skräp, och det gjorde inte ens någon skada". Hon kom livligt ihåg så länge hon levde hur hon tillbringade dessa bombningar i grannens kök som skyddsrum tillsammans med en tysk familj, som inte begrep någonting. Under andra världskriget var hon i Sverige och slapp alltså uppleva när det bombades över London på allvar.

Hon förblev alltid utpräglat engelsk och kunde aldrig känna sig hemma i Sverige eller förstå det svenska samhället. Som bäst trivdes hon när familjen bodde ute i Marstrand vid havet, där det var närmare till Göteborgs ytterskärgård - de brittiska öarna - än från Älvängen och Göteborg.

Ett stort ljus och leende har lämnat oss men dröjer kvar, med skimret från lyckligare tider före de båda världskrigens världsfördärv, ett skimmer som dock alltid förblev lika typiskt engelskt som en kopp te med muffins ute på en solig veranda i en varken alltför skuggig eller alltför solig trädgård av oförgänglig skönhet med en hel värld utanför att ständigt diskutera, som trots alla tragedier alltid bara förblev "full av skoj".

Om det var någonting han hade, så var det en positiv verkan på publiken. Han var det förra sekelskiftets främsta salongslejon och vållade furore var han än uppträdde med sin mycket uppfinningsrika stil som pianist, kompositör och improvisatör. Han var underbarn och kunde imponera redan vid 12 års ålder som en annan Mendelssohn eller Mozart, och hans karriär lovade enbart succé utan gränser. Men han hade en benägenhet att splittra sig för mycket.

Som pianist var han en skoningslös självplågare och gisslade sig själv med pianoövningar nästan dygnet runt inför konserter. Hans hektiska turnerande gav honom mycket litet tid över för komponerande, och det var egentligen bara ibland när han tvingades ta det lugnare genom hälsokriser som han åstadkom sin symfoni, sin opera och sina båda briljanta pianokonserter. Dessutom engagerade han sig politiskt i sitt olyckliga hemland Polens öde och utvecklade under 10-talet en storartad humanitär verksamhet för Polens skull, som han finansierade genom att hårt driva sig själv till outtröttligt konsertturnerande. Han lyckades vinna USA:s president Wilson för sin sak, vilket omsider ledde till att han blev det fria Polens förste statsminister jämte utrikesminister.

Men en sann konstnär kan aldrig vara politiker, och Paderewski lämnade snart politiken frivilligt, om han dock alltid förblev engagerad. Men efter sin politiska karriär komponerade han aldrig någonting mera. Sin karriär som pianist släppte han dock aldrig.

Hans tonspråk som kompositör är fullt av intressanta idéer och infall, han var en gudabenådad melodiker, och man kan likna hans musik vid en vidareutveckling av Dvorak och Chopin. Hans förnämsta verk är troligen hans andra pianokonsert, "Polonäs-Fantasi för piano och orkester" opus 19 från 1893, ett brilliant och rikt fantasifullt stycke av synnerlig harmonisk renhet, oemotståndligt sprittande och raffinerat dansant rytmik och formell charm. Formen var annars i regel den svagaste punkten i Paderewskis begåvning. Han tenderar att ständigt brodera ut sig i stället för att hålla sig till saken.

Om man jämför honom med sin samtids andre störste och mest självsvåldige pianist, Ferruccio Busoni, Sibelius närmaste vän i musiken vid sidan av Stenhammar, finner man några intressanta beröringspunkter. Båda hyllade interpretens totala frihet i förhållandet till ett partitur: i tolkningsfrågor vare allting tillåtet; samtidigt som båda som kompositörer håller sig strikt till det klassiska tonala tonspråket. Man finner inget missljudsexperimenterande hos någon av dem, som hos Schönberg, Stravinskij, Bartok och Hindemith, som alla gärna kastade ut barnet med badvattnet för sakens skull att få stryka ett streck över alla harmonilagar och få skapa helt nya musiklagar utan någon förankring i kriterier för välljud, melodi och harmoni. Sibelius, Busoni, Paderewski, Stenhammar och Richard Strauss kan faktiskt kallas klassiker i motsats till modernisterna Schönberg, Stravinskij, Bartok och Hindemith. Tydligast kommer den vilde experimentatorn Busonis stränga klassicism fram i hans bearbetningar av kompositörer som Chopin och Bach. Busoni är den ende i musikhistorien som med framgång åtagit sig att fullborda Bachs "Die Kunst der Fuge"; men Busonis kanske förnämsta Bachbearbetning är hans underbara omvandling av "Chaconne i D-moll för soloviolin" till fullödig pianomusik.

Både Paderewski och Busoni har varit tämligen bortglömda, men de förtjänar minsann åtminstone lika framskjutna positioner i musikhistorien som så generöst har förlänats så hopplöst missljudande modernister som Schönberg, Stravinskij, Bartok, Hindemith, Sjostakovitj och, den kanske värsta av alla, Stockhausen.

Ahasverus, del 10 : Ivan den Förskräckliges avsked.

Värre var då min slakt av staden Novgorod. Men de bad om det, de dårarna, de förmätna goddagspiltarna. Sedan århundraden har det rått spänning mellan Novgorod och Moskva, genom att Novgorod av tradition var Rysslands äldsta huvudstad medan uppkomlingen Moskva blev större och mäktigare, vilket Novgorod aldrig kunde acceptera. De höll på sin förnämare och äldre rätt, på sin helighet och tradition, de fisförnäma normanderna, och provocerade genom sitt övermod vår mer barbariska men mäktiga vrede. De fick vad de bad om och har bara sig själva att skylla. Det var synd att jag inte också lade Pskov under bilan. Det hade stärkt min ställning, Moskvas makt och Rysslands makt.

Prästrockarna viskar att den mångåriga hungersnöden och pesten och Moskvas brand var Guds vedergällning för min ondska, men det är inte jag som tuktats därmed. Det är bara Ryssland och det lidande ryska folket. Ryssland är stort och mäktigt, och därför gisslar Gud Ryssland och ryssarna genom sådana plågor som dessa och sådana tyranner som jag. Aldrig har Gud så hårt drabbat Ryssland som under min tid, och aldrig har Gud gjort Ryssland större, starkare, mäktigare och rikare.

Jag vet vad jag talar om. En enda idé, som jag har följt i hela mitt liv, berättigar och försonar alla mina brott. Den idén är omständigheterna kring Konstantinopels fall 1453 för två mansåldrar sedan. Du vet säkert, att den ryska riksidén är en direkt fortsättning på och arvtagare till Bysans och det tusenåriga bysantinska riket med dess traditioner från Rom. Konstantinopel dukade under för islam emedan det var för vekt. De sista bysantinerna levde i kloster på människokärlek och ljusa illusioner om människans godhet. Därför trodde de på sultanens falska löften och förlorade staden åt sultanen genom förräderi inifrån. När de blåögda grekerna sedan väntade på sultanens sedan länge utlovade ärebetygelser och höga ämbeten i den nya universalstaten upphöjde sultanen dem blott genom att placera deras avhuggna huvuden högst upp på muren. Bysantinerna trodde på sultanens löften om fred och frihet och tolerans och sparkade därför latinarna i ändan och gav sin stad åt islam, varpå bysantinerna utrotades till sista man. Detta får aldrig hända igen.

För att undvika nationell blåögdhet, för att undvika falska illusioner och fördärvbringande utopiska drömmar som alltid måste jävas av verkligheten har jag etablerat detta kärva realismbetonade illusionslösa grymma och hårda men i kärnan fasta och stabila ryska rike, i vilket den hårde kompromisslöse ensamme tsaren utgör hjärtat. Jag har i egenskap av tsar gjort mig till fiende till allt verklighetsfrämmande, allt flams, alla illusioner om frälsning och paradis, kyrkan och Kristus och islam och alla västerlandets filosofier. Bysans bytte ut Kristus mot Muhammed. Muhammed vann genom att islam koncentrerar sig mera på den ende Guden än vad kristendomen gör, som ju har tre gudar, eller två jämte den ende. I princip är Muhammed lika illa som Kristus, då ju endast Gud är fullkomlig. Den ryska makten har jag baserat på verkligheten, den smutsiga jorden, det röda blodet, vardagens kärvhet, livets skoningslösa gråa realism. Det är Gud för mig i hans enda påtagliga och yttersta sannings gestalt: det eviga lidandet, vilket luttrar människan och bara för henne närmare Gud ju mera hon lider. Lidandet är den yttersta sanningen, och det blir bara sannare ju värre det blir. Jag har skapat den lidande nationen Ryssland, som genom sitt alla andra nationer överträffande lidande har blivit världens första och främsta, största och mäktigaste nation. Illusionerna bragte Bysans på fall. Ryssland skall aldrig få ha några illusioner. Och den dag illusioner vinner insteg i Rysslands hjärta, såsom den illusionen om att alla skall vara lika inför Gud eller som att ingen skall ha rätt att äga mer än den andra, som Thomas More i England dillade om, skall det vara inseglet på Rysslands stundande undergång. Jag har gjort enväldet i Ryssland starkare än någon annanstans i världen, och så länge det enväldet förblir envälde och sköts av hårda bestämda och verklighetsnyktra nävar skall Ryssland aldrig falla som Bysans och Konstantinopel för en barbarisk asiatisk övermakt.

Det är idén som berättigar och försonar hela min regering.

Lika litet som du eller någon annan kan döma mig kan jag själv döma mig. Endast Gud kan döma mig, och han må göra det efter min död. Själv gör jag det inte."

Jag var svarslös. Jag mindes alltför väl de fruktansvärda dagarna i maj 1453 då Europas likgiltighet offrade Konstantinopel åt Europas mest barbariska och blodtörstiga folk turkarna ledda av en endast 21-årig överambitiös sultan utan några som helst skrupler och som kunde använda sig av vilka medel som helst för att erövra Konstantinopel och som även gjorde det: mannen som med avsikt lämnade Kerkaporta öppen, genom vilken turkarna i hemlighet kunde komma in i staden så att säga bakvägen och allenast därigenom komma den på fall, var den grekiske härhövitsmannen Notaras, vars dotter sultanen var intresserad av, och som utlovats höga titlar och befattningar om han hjälpte turken, vilken fälla han föll i till hela Konstantinopels och kristenhetens fördärv. Alltför väl mindes jag de fruktansvärda dagarna, då den heligaste av alla levande städer plundrades på allt, då dess varje kvinna våldtogs, då dess varje son mördades eller såldes som slav, då allt kristet i staden brändes och mördades och utplånades för alltid, utom de praktfulla byggnaderna, som kristenhetens största och vackraste kyrka Hagia Sofia, som skändades genom att göras om till moské. Endast Jerusalem och Rom har under seklerna skändats värre än Konstantinopel. Och ingen i Europa lyfte ett finger för att motstå turkarna. Ungrare och jugoslaver, bulgarer och rumäner bistod turkarna i universalskändningen. Turkarnas kanoner göts av en kristen ungrare. För att få hjälp från väst försonade den siste bysantinske kejsaren Konstantin VIII den ortodoxa kyrkan med den katolska och erkände påven, men påven endast ryckte på axlarna. Utom en handfull idealistiska och vackra greker var de enda som hjälpte till med att försvara staden en handfull genuesare och en handfull venetianare, som ideligen trätte med varandra och bara tänkte på sina egna intressen i staden och slutligen rymde därifrån efter att ha plundrat den för egen del. Konstantinopels fall var en universalskändning som drabbade mänskligheten och civilisationen innerst i dess frommaste hjärta. Och mot bakgrunden av den katastrofen insåg jag plötsligt att Ivan den förskräckliges statsorganisation var det någon mening med. Han hade byggt ett oförlikneligt bålverk mot Asien till skydd för Europa, och jag insåg att Europa kunde ha behov av ett sådant bålverk mot islam och mot mongoler och kineser och tatarer och turkar. Men jag kunde inte låta bli att fråga:

"Nå, den svenske kung Eriks son Gustav då?"

"Den stackaren. Ja, han var en riktig oskuld. Ett litet glas vodka slog upp honom som en öppen bok: sedan var alla hans politiska hemligheter värdelösa, ty han höll inte inne med något. En sådan kunde inte klara sig i Ryssland, var alla bara tar, var alla bara våldtar, var alla bara utnyttjar, var ingenting behandlas mera skändligt än godheten. Han var en god pojke i motsats till alla ryssar, och därför förgicks han i Ryssland, och det gjorde mig ont om honom. Lever kung Erik ännu?"

"Han lär försmäkta i fängelse inspärrad av sina bröder för sin lärdoms och begåvnings skull."

"Ja, sådan är politiken. Just för att ryssarna är så onda, så ruttna, så bestialiska, så perversa och så liderliga måste jag vara värst av dem allesammans om jag i egenskap av den ryska makten skall kunna regera dem."

"Jag förstår," sade jag.

"Jag tror att du förstår," sade han. Och nu såg han på mig igen, men hans blick var nu mänsklig och blyg, som om han skämdes över sin bikt. Och så frågade han:

"Dömer du mig fortfarande till döden?"

"Min vän," sade jag, "jag dömer dig inte. Ingen kan döma dig och Ryssland utom Gud."

Och jag reste mig och gick därifrån. Han lät mig lämna palatset utan att skicka någon att följa och bevaka mig. Jag gick ut från Kreml och förberedde min avresa från Ryssland.

Jag var i Smolensk när jag hörde att tsaren hade dött. En upphetsad munk berättade historien för mig.

"Den adertonde mars sade han till sina spåmän att de skulle alla dö följande morgon om han då alltjämt levde. Så satte han sig och spelade schack med ädlingen Boris Godunov, men när de spelade så föll alltid tsarens kung omkull på brädet. Ständigt föll den genom någon ny armrörelse eller olycklig bordsskakning, och detta upprörde tsaren väldeligen. Så plötsligt fick tsaren ett anfall och kastade sig bakåt i stolen. Fåtöljen for bakåt och tumlade över ända, och när hovmännen skulle resa upp stolen och tsaren, var tsaren inte längre vid liv. Han hade brutit nacken, och det var strax före solnedgången den 18 mars, den dag för vilken hans död hade förutspåtts."

Jag visste inte hur mycket jag skulle ta den historien på allvar, men det var ett faktum att Ivan den förskräcklige var död. Och jag anade alla de hemska plågor som nu på allvar skulle ansätta det väldiga riket och skyndade med ännu större iver att bege mig ut ur det olycksdrabbade landet.

Sådant var nu mitt möte med Ivan den förskräcklige.

Det slår mig nu hur lika omständigheterna kring den 29 maj 1453 och den 8 november 1917 i Ryssland var varandra. I Konstantinopel under dess sista år var stämningen exakt den samma som i Ryssland under tsardömets sista år. Bysantinarna trodde att de var dömda och såg ingen framtid och ansåg slutet oundvikligt. Precis samma fatalism präglade tsardömets sista upprätthållare. Det var en kulturtrötthet utan like. Och liksom bysantinerna var så blåögda att de kunde tro gott om den turkiske sultanen och tro på hans falska propaganda var det fallande tsardömets ryssar så blinda i sin godtrogenhet att de trodde att revolutionen skulle medföra bättre tider, mildare regeringar och större tolerans. Och liksom den turkiske sultanen kom alla bysantinarnas ljuva illusioner på skam och bara upphöjde de bästa grekerna med att upphöja deras avskilda huvuden, så kom bolsjevikerna alla godtrogna ryssars alla förhoppningar och illusioner på skam med att mångdubbla de ständiga massavrättningarna, göra enväldet mäktigare än någonsin, befästa intoleransens princip i Rysslands hjärta för evärdlig tid och till och med försöka utplåna det enda ljus som Ryssland någonsin har haft: religionen, kyrkan och tron på Gud. Precis som turkarna när de erövrade det erbjudna Konstantinopel och plundrade och utplånade allt gott där till sista grekiska spädbarn, så massakrerade bolsjevikerna allt gott som fanns i det Ryssland som tsardömets representanter frivilligt överräckte åt dem. Tsarens tjänare överlämnade åt bolsjevikerna det heliga Ryssland som gåva med hopp om gott samarbete, liksom bysantinerna åt turkarna generöst överräckte gåvan Konstantinopel i hopp om att turkarna skulle vårda den, men bolsjevikerna liksom turkarna tackade för denna kostbara gåva endast med att omedelbart för alltid slå sönder den och därvid skratta rått av hjärtans lust av enbart hån och skadeglädje.

Ivan den förskräcklige var en som visste att en sådan kostbar politisk och kulturell gåva aldrig kunde skänkas bort eller avstås ifrån med bättre resultat än det bittraste av allt: total otacksamhet. Han föredrog därför att hålla skatten för sig själv för enbart tsarens vidkommande, aldrig dela med sig av den och ständigt bära den som det tyngsta av alla kors på sin rygg. Han var trots allt en ansvarsfull människa. Och hans tids Ryssland fattade det och var honom tacksam där för. Därför var han, den grymmaste av alla kejsare, den mest avhållne av alla kejsare.

En kuriositet. Det har framkommit av de allra senaste forskningarna att Christopher Marlowes skådespel Tamburlaine the Great i två delar och tio akter i själva verket inte är ett drama om Timur Lenk utan om Ivan den Förskräcklige. Marlowes egen släkting, en viss Anthony Marlowe, ingick i det konsortium i London, the Muscovy Company, senare the East India Company, som träffade en affärsuppgörelse med tsar Ivan och fick monopol i Europa på Rysslands handelsvaror, och det var i själva det handelskompaniets hus, ägt av handelsagenten Richard Bull, gift med Eleanor Bull, som utsågs till scenen för Christopher Marlowes ytterst dramatiska, teatraliska och dunkla sorti.

Mars

1 : 40 år sedan Fredskåren instiftades av president Kennedy.

2 : Mikhail Gorbatjov 70 år.

3 : Amerikanska nationalsången 70 år.

4 : Miriam Makeba 70 år.

6 : Andrzej Wajda 75 år, Polens störste regissör.

- 30-årsminnet av Pearl Buck.

8 : Cyd Charisse 80 år.

11 : Rupert Murdoch 70 år, (ingenting att fira).

12 : John Aubrey fyller 375 år, den förste Shakespeare-biografen.

13 : 120 år sedan Tsar Alexander II mördades på öppen gata.

- 220 år sedan planeten Uranus upptäcktes.

19 : Ursula Andress 65 år, den första Bondbruden.

28 : Dirk Bogarde 80 år.

- 60-årsminnet av Virginia Woolf.

29 : The Royal Albert Hall 130 år.

31 : John Fowles 75 år.

April

5 : Gregory Peck 85 år.

10 : Paul Theroux 60 år.

- 80 år sedan Dr. Sun-Yat-Sen valdes till demokratisk president av Kina.

12 : 140 år sedan det amerikanska inbördeskriget gick av stapeln.

- 40 år sedan den första jordmänniskan skickades till rymden, Jurij Gagarin.

16 : Peter Ustinov skulle ha fyllt 80.

17 : Olivia Hussey 50 år.

20 : Deckargenren fyller 160 år ("Morden vid Rue Morgue" av Edgar Allan Poe.)

24 : John Williams 60 år.

25 : 75 år sedan Puccinis sista opera "Turandot" hade premiär under Toscaninis ledning.

26 : 15 år sedan katastrofen i Tjernobyl.

29 : Zubin Mehta 65 år.

Tokresan, del 9 : Festliga breddgrader.

Koreanen och kinesen på mitt vandrarhem i Athen hade nog kunnat diskutera med honom om hur det verkligen förhöll sig med den athenska perfektionen, den perfekta ordningen, det kallsinniga folklivet, den exemplariska renligheten, etc. Men dessa exotiska gäster från Bortre Orienten hade kanske inte ännu hunnit uppleva den dimension av verkligheten som staden Kairo står för med sina 14 miljoner invånare på en minimal yta i den muslimska världens största stad.

Grekland var nu ett avslutat kapitel på min resa. Nu stundade Sicilien, för vilket jag förberedde mig genom metodisk genomläsning av Mario Puzos samlade verk ("Sicilianaren", "Gudfadern", m.m.) samtidigt som jag nostalgiskt tänkte tillbaka på tidigare bättre reseårgångar, som 1992 och 1995, som jag aldrig senare lyckats överträffa. 1992 såg mig genomföra två stora Europaresor utstuderande både Bulgarien och Sicilien samt den första Indienresan och resan till Egypten, medan 1995 även såg mig besöka både Bulgarien, Turkiet och Sicilien två gånger plus två Himalayaresor av vilka den andra var den enda fullt perfekta som jag någonsin lyckats genomföra. Alla år sedan dess hade någon resa spårat ur eller gått snett på något sätt, och även 2000 hade börjat illa, då jag från början på denna "Tokresa" skippat både Bulgarien och Turkiet - oförlåtligt ur bulgarisk och turkisk synpunkt! Minuspoäng direkt!

Ändå var åtminstone resan hittills relativt lyckad trots dagsförseningen i Patras - aldrig hade jag haft det bättre i Grekland än denna årgång, och Grekland är ändå alltid det viktigaste på alla mina Europaresor.

Överfarten skedde smärtfritt, men då den bara tog 13 timmar blev dagen i Brindisi (i väntan på nattåget mot Sicilien) desto längre. Emellertid kände konstnären och chefen för restaurangen vid Ankarplatsen igen mig, och han lät mig slippa undan billigare denna gång och gav mig desto mera vin i stället, vilket givetvis tacksamt togs emot, så att jag blev tjommis på en gång med hela personalen och lovade att komma tillbaka en annan säsong.

Från järnvägsstationen skingrades småningom i vanlig ordning alla utländska medresenärer från båten i olika riktningar, mot Rom, mot Neapel, mot Bologna eller mot Venedig. Till slut fanns som vanligt bara jag kvar som den enda som skulle ut mot det vilda Sicilien, medan jag frossade mig igenom alla Mario Puzos skräckinjagande böcker om ensidigt oavlåtligt och hopplöst maffiavåld. Men jag fick förstärkning. Stationen invaderades plötsligt av hundratals flottister på permission. De var lika livliga och vilda och lika frejdiga som militärerna från Alperna, som ledsagat mig ner från Brennerpasset, och ett icke ringa antal av dessa tuffa gossar från marinkåren skulle nu eskortera mig hela vägen ut till Sicilien. Det lovade att bli en livlig natt.

Två gånger ringde jag till Nino i Palermo från Brindisi och meddelade hans automatiska sekreterare min exakta ankomsttid. Som vanligt är det ett vågspel att bege sig dit: man vet aldrig om man blir mottagen med öppna armar eller med kallaste nonchalans eller av poliser med k-pistar. Men om Nino bara fått mina meddelanden är hela Sicilien det säkraste stället i världen till och med för sådana som jag.

Det blev som väntat: full rulle på tåget hela natten. Flottisterna höll på utan att någonsin förtröttas, och när man vaknade till vid 4-5-snåret festade de fortfarande.

(I nästa nummer : Katastrof i Palermo.)

Konvalescensresan, del 15 : Plåster på såren.

Vilken överraskning då att finna Beatrice helt sig själv, lika energisk och på språng som alltid och fortfarande lika sprudlande av både klokhet och humor!

Hennes son Pier Giulio med sin fru patienten fick jag också träffa. Ingenting märktes av den svåra hjärnoperationen. Hon var helt sig själv och totalt oförändrad. Ändå hade hon gått igenom kanske det svåraste Golgata man kan tänka sig genom en serie hjärnoperationer av vilka en lett till en sådan paralysering att munnen vridits långt ut i kinden. Med nöd hade man kunnat operera i hjärnan på nytt så att munnen åtminstone hamnade under näsan igen. Hennes enda svåra problem nu är att blodcirkulationen i benen inte fungerar som den ska. I det ena benet har den stora venen helt förstörts, så att hon måste genom ständig gymnastik öva upp alla de små venerna i benet för att få detta ben och någon cirkulation att fungera. Hon kan inte sitta utan att nödgas placera benen på en nivå högre än baken.

Beatrices syn är nu reducerad till 15% och blir ständigt sämre genom näthinnans gradvisa kollaps. Ändå skriver hon fortfarande nästan dagligen och med ständigt tilltagande svårighet, så att hon nu inte längre kan läsa vad hon har skrivit. Mest är det poesi och helst mycket humoristisk sådan.

Alla hennes hjärnförmögenheter finns i högsta grad kvar i behåll, och vi satt hela kvällen och samtalade med hennes otroliga florentinska spiritualitet som dominerande element. Även hennes pacemaker håller på att ta slut, så att hon måste få den utbytt inom ett år. Hon syr och broderar även fortfarande men njuter allra mest av konversabelt sällskap, som alltid.

Egentligen har hon inte förändrats alls sedan vi först träffades på tåget för sex år sedan, och jag föreställer mig att hon alltid har varit likadan sedan hon först besteg Genuas komediscen som sjuttonåring för 74 år sedan på den tiden då det begav sig under 20-talet. Hennes vidsträckta perspektiv på hela 1900-talet, både inom och utanför Italien, är alltså någonting fullständigt unikt, i synnerhet som alla hennes väl tilltagna själsförmögenheter finns kvar i behåll.

Jag talade även med Pier Giulio om mina svindelbesvär. Han gjorde en mycket kort, effektiv och noggrann undersökning av mig, tog mitt blodtryck på båda armarna och fann allting vara i perfekt skick: blodtrycket var 135/85. Det kan just inte bli normalare. Han var helt överens med doktor Sandy om att mina yrselanfall måstre ha berott på konsekvenserna av rostiga nackmuskler

Beatrice kom även med en intressant förklaring för mig till mitt förskräckliga äventyr i Rom. Hon menade, att jag talar så bra italienska, att i synnerhet en romare med sina begränsade språkkunskaper måste ta mig för en italienare. Den romerska dialekten är en sorts försumpad svampitalienska, som gör att romarna måste känna sig som mähän när de hör riktig italienska. Det hade de hört mig tala på tunnelbanan, mitt uttal kunde inte vara en utlännings, och följaktligen hade de inte kunnat tro på mitt svenska ID-kort. Det var hennes förklaring till hur katastrofen i Rom hade kunnat äga rum.

Men mest välgörande var helt enkelt det kulturella utbytet. Hon har ju hela Florens i sitt hem, vilket gör att man storknar av kulturellt välbehag bara genom kontakten med henne som den bästa tänkbara representant för det bästa som finns i den italienska kulturen. Det var välbehövliga plåster på såren efter det svåraste gatloppet av alla mina resor. Därmed kunde jag känna mig styrkt till att vända hemåt och börja planera för nästa resa.

Torino kunde jag dock inte besöka. Katastrofen i Rom hade omöjliggjort en sådan möjlighet. I stället skrev jag ett brev till min skyddsling där, berättade allt om stölderna i Rumänien, Venedig och Rom och om allt det underbara i Bulgarien, Turkiet, Grekland, Verona och Genua samt om mina under resans gång fullbordade arbeten om Gesualdo och Hoffmann, som måste intressera henne i högsta grad som musiker.

En parentes om musik: i Roms tunnelbana förekommer det för jämnan duktiga gatumusikanter. När jag åkte in till Sant'Andrea della Valle och Giordano Bruno uppträdde en skicklig dragspelare, som med total säkerhet drog igenom hela Brahms' vildaste ungerska dans nr.6 med en virtuositet och rytmkänsla som måste betecknas som fullkomlig. När jag gjorde den fatala resan in från Laurentina till mötet med Paolo och katastrofen, uppträdde en violinist, och vad var det han drog i gång med? Jo, Brahms vilda ungerska dans nr.6 med utomordentliga improvisationer insmugna i en ganska självsvåldig tolkning.

Och när jag sedan kom till Genua och passerade genom gångtunneln där det alltid sitter gatumusikanter, så möttes jag av en mycket välbekant musik. Åter Brahms? Nej, den här gången var det Donauwellen. Dock var det Donau. Alltid är det Donau.

(I nästa nummer : Beatrice om kärleken.)

Hårda bandage i Himalaya, del 4 : Från Dharamsala till Rishikesh och Joshimath.

Barnbyn, "The Children's Village", hade fyllt 40 år, vilket hade firats med Dalai Lama själv. På hennes inrådan besökte jag också kontoret för TYC, Tibetan Youth Congress, och hade där ett mycket långt och givande samtal med en vacker kvinnlig tibetansk direktör.

Mina skor fick jag äntligen reparerade. De skor, som jag ärvde efter Berndt Lindholm för 10 år sedan och som bland annat burit mig runt Kailas i Tibet, behövde sys ihop, få nya sulor, nya skosnören och ny färg, alltsammans för 100 rupier. De blev totalt som nya.

Vi var sedan ett glatt sällskap som begav oss på nattbussen mot Dehra Dun och Rishikesh: ett holländskt par, tre engelska flickor, en fransman och en kanadensare. Det holländska paret följde mig ända fram till min gamla pålitliga Tourist Bungalow med den vackra trädgården. Allt var oförändrat och även priserna.

Min gamla värdinna kände genast förtjust igen mig, och jag kunde informera mig direkt av henne om det aktuella läget: Gangotri var redan stängt, och Kedarnath skulle stängas nu. Alltså hade jag bara Badrinath att tillgå. Någon kolerafara hade hon aldrig hört talas om. I Dharamsala hade jag varnats för en koleraepidemi i Garwhal, men om den hade förekommit hade den troligen även passerat.

I Rishikesh hälsade jag genast på mina gamla vänner. Harish är nu 18 år och har ändrat kurs i sin utbildning mot mera affärsmässig verksamhet i stället för hotellverksamhet. Han ska bli affärsman och inte turistprofitör och går därmed mera rakt i sin faders fotspår. Han var mycket lycklig över min ankomst, och jag lyckades locka fram ur honom många glada skratt. Hela familjen mår bra, och även brodern går det bra för. Jacky var i Bombay, så honom fick jag inte träffa den här gången. Det var tur att jag uppsökte familjen genast, ty i morgon är de alla bortbjudna.

I Rishikesh fann jag allt som allt tre Internetkontor av vilka två inte fungerade. Det tredje var så långsamt, att det tog 20 minuter att komma fram till min adress på nätet. Sedan gick det ännu långsammare att sända, så det var bara att lägga ner försöket.

Jag åtog mig att skaffa mig, Mick och Jantine biljetter upp till Joshimath, men det var något vid busstationen som inte fungerade. Inga biljetter var till salu. De bad mig återkomma söndag efter klockan 5. När jag infann mig då hette det att vi bara behövde infinna oss vid bussarna följande morgon. Jag anade oråd och funderade på att uppskjuta avresan en dag, men tidigt måndag morgon begav vi oss i alla fall ner till bussarna.

Bussen tog oss inte längre än till Srinagar, två femtedelar av vägen. Där blockerades den av damer, mest indiska gamla tanter, som inte släppte ett enda fordon genom byn, ty det var strejk.

Vi fastnade alltså mot vår vilja i Srinagar, det tråkigaste samhället i Garwhal, och måste där övernatta på ett hotell. Allt var stängt. Vi hittade till slut en öde och ödslig restaurang som var öppen där vi var de enda gästerna. En gammal stofil passerade förbi, och vi hade turen att av honom få höra anledningen till sabotaget.

Bergslandet i Uttar Pradesh vill skilja sig från slättlandet och bilda en egen delstat, Uttaranchal, på grund av den orättvisa fördelningen av arbetsmöjligheter och förmåner inom U.P. Parlamentet i Delhi har gått med på det, och delningen är så gott som redan ett faktum, men U.P. vill ha den nya delstatens huvudstad i Dehra Dun, som ligger på slättlandet. Detta är oacceptabelt för bergsborna, och så går hela landskapet i strejk för en dag.

Den gamla stofilen berättade också om dammen i Tehri. Visst var det problem med den, både ekonomiska och ekologiska, och att bygga en mastodontdamm i ett jordbävningsdistrikt har väckt livliga och bestående protester. Ändå fortsätter de att bygga skandaldammen, och folk evakueras från det vackra Tehri och andra närliggande byar till splitternya samhällen som ingen vill bo i. Och när dammen är färdig, om den blir färdig, inträffar kanske den stora jordbävningen som sedan spolar bort både Rishikesh och Haridwar samt ställer till med katastrofer längs hela Ganges ända ner till Calcutta. Till och med Calcutta kan då till stora delar spolas bort. Projektet har pågått i tretton år och har ständigt försenats och kostat mera pengar.

Mick och Jantine har följt mig från Dharamsala, de är ett ungt mycket kultiverat holländskt par, och hon är musiker, så vi pratar gärna om Bach och Leonard Bernstein, Claudio Abbado och Bruno Walter, Fritz Kreisler, Jascha Heifetz, Isaac Stern och de andra stora violinisterna, då de flesta i hennes familj har varit fiollärare. Jag lyckades lura med dem upp till Joshimath, varvid vi lyckades bli sittande på mindre än halva vägen i den eländiga hålan Srinagar.

Det var bara att göra det bästa av saken, och vi lyckades. Vi delade ett trebäddsrum och hade hur trevligt som helst hela kvällen med galamiddag på ett ställe där den enda tillgängliga maten var ris med linser, blomkål och curd utom te. Det var en sannskyldig kalasmiddag för bara 7:50 per person (i kronor).

Staden kom i gång igen medan vi var där, och till nästa morgon skulle all bil- och busstrafik fungera normalt. Vi fick också veta varför hela staden var så modern och tråkig. Den var en gång Garwhals huvudstad, men för drygt hundra år sedan brast en sjö i de högre regionerna och rann ner i floddalen varpå precis hela staden spolades bort - endast ett tempel klarade sig, och det finns kvar ännu idag. I och med den katastrofen upphörde Srinagar att gälla som Garwhals huvudstad.

Vi kom iväg följande morgon i strålande varmt och vackert väder, och Mick och Jantine fylldes av häpnad och beundran inför det monumentala landskapet. Dock saknades det inte incidenter. En liten pojke bredvid förarsätet blev sjuk, och närmaste fönster var det som jag satt vid. Jag fick nöja mig med att ha honom i famnen under en halvtimme varunder han kräktes generöst och i ständigt återkommande repriser med ljudlig eftertrycklighet, som ej alltid var alltför aptitlig, i synnerhet som hans stackars små spyor ej sällan stannade innanför fönstret. När hans far till slut tog hand om honom visade det sig att han hade trampat i en påse där jag hade mina bananer. Dessa hade då metamorferats till en osannolik gröt av slemmig gegga, som blivit hela påsens dominerande element. Påsen hade även innehållit en hel del andra saker. Det var bara att slänga alltsammans i en latringrop innan det blev värre.

Vi kom fram efter 7_ tröttsamma timmar i en överfull buss med mycket hårda säten nästan utan några pauser på vägen. Vi var framme vid tretiden, och så tidigt har jag aldrig tidigare kommit fram till Joshimath. Jag fick det stora nöjet att för Jantine och Mick kunna visa Nanda Devi i dagsljus, det vill säga den glimt av berget som man nätt och jämt kan se från Joshimath.

Den enda andra västerlänningen i Joshimath var en ung dam från Schweiz klädd i sari och med hindumärke i pannan. Hon skulle till Badrinath och var helt i klorna på en gammal indisk guru, som hon anmärkningsvärt nog talade hindi med. Det finns åtskilliga historier om ensamma västerländska damer som funnit en guru i Indien som sedan aldrig mer har velat släppa dem med livet i behåll.

Men det var skönt att vara tillbaka i det alltid så spektakulära Joshimath. Det kändes nästan som att vara tillbaka i ett av ens egna hemländer.

Nya vägar i Indien, del 24.

Nepal har inga mynt. Åtminstone har jag aldrig sett några. Men de har sedlar i valörerna 1, 2, 5, 10, 20, 25, 50, 100 och så vidare. En enrupiesedel motsvarar alltså 12,5 öre.

Kathmandu var sig likt. Nepal har klagat över bristen på turister i år, men jag tyckte de var fler än någonsin, och även de nepalesiska haschutbjudarna var fler än någonsin: i princip 2-3 stycken per kvarter.

Så avslutades Kathmanduséjouren i en varm säng i resans finaste hotellrum med strömavbrott i hela staden i flera timmar. Mitt fina hotell kunde dock bjuda på hemtrevligt stearinljus med stake. (I Garwhal fick man dem utan stake.)

Resan till Pokhara följande dag gick smärtfritt. Mitt kompani hade lovat att resan skulle ta 7-7 1/2 timmar, men den tog bara 6 1/2 (20 mil). Vädret var idealiskt: inte ett moln på himmelen, och för första gången kunde jag njuta till fullo av hela skönheten i det nepalesiska berglandskapet som nu kom till sin rätt. Dock var det originellt att konstatera att majoriteten av busspassagerarna var västerlänningar. Hela vägen till Pokhara visade även turismens inflytande: lyxhotell, flotta kaféer, västerländska clichénamn och dryga priser för låg kvalitet. Samtidigt såg man överallt manifestationer av att Nepal ändå är ett av jordens fattigaste länder: nödtorftigt klädda risarbetare, mest kvinnor, som arbetade hårt på fälten under den brännhetas solen, barnarbetare, barn som hysteriskt flockades kring bussen närhelst den stannade för att sälja billiga cigarettändare, patetiska väckarklockor, chips och annat bjäfs som absolut ingen ville ha.

Vi stannade till före halva vägen vid ett typiskt turistkafé, där jag för vätskans skull drack en mycket vattnig och smaklös kopp te för 10 rupier och råkade sitta vid samma bord som ett par svenskar från Skövde. Det var resans andra tillfälle att tala det gudabenådade modersmålet. Vi snattrade iväg så kvickt vi kunde, ty vi hade inte många minuter på oss. De hade kommit den långa vägen till Nepal via Thailand, Hongkong och Peking och ämnade återvända till Sverige exakt samma väg. Deras avsikt i Nepal hade varit att kasta sig ut i forsränning på floden på vägen, men nu tyckte de att vädret var för kallt. Dessutom var det för sent på säsongen. Vi såg bara en forsränning på floden på vägen, och de flottfararna verkade inte trivas utan snarare sitta sammanhuttrade och frysa. I motsats till alla sina förväntningar och till vad de hört från andra hade de upplevat Kina enbart positivt. De hade bemötts med vänlighet överallt och särskilt i Peking. Hongkong hade de tyckt bäst om, medan de hade funnit den mest liberala staden Shanghai ganska tråkig. Vi skildes under ömsesidiga lyckönskningar om lycklig resa.

Så kom man då fram till Pokhara. Turistbussar stannar inte längre vid den normala busstationen utan åker till en särskild turistbusstation. Där väntar en armé av mottagningskommittéer med banderoller och plakat och reklam för sina hundratals olika hotell, och alla är de där för att i all vänlighet för turisternas eget bästa shanghaja turister. Jag sade kvickt adjö till mina reskamrater och lyckades snabbt smita därifrån utan att besvara ett enda erbjudande i gatloppet.

Det följde en lång ljuvlig promenad längs sjöstranden i solskenet till mitt gamla ställe i yttersta utkanten av staden: the Wood Pigeon, där min värd från förra året genast kände igen mig och ställde ett dubbelrum till mitt förfogande för 80 rupier (10 kronor), resans billigaste rum. Det var bara att tacka och ta emot.

Han erbjöd sig även att ordna mina biljetter till Delhi, hans pris var inte högre än vad jag tänkt mig, så det var bara att tacka och ta emot där också. Alla bitar verkade falla på plats snabbt och genast och utan någon ansträngning. Därmed fick man äntligen tid över till att njuta av den ofattbara friden över Pokharasjön med dess ovärderliga jungfruliga skönhet och lisa för ett par gamla trötta ben.

Klockan sex steg jag upp för att bege mig upp till Sarankot. Det var ännu mörkt, men det ljusnade just tillräckligt under vägen för att man skulle kunna följa denna utan svårighet och nå upp till toppen (600 meter ovanför Lakeside) till halv 8 innan ännu dimmorna hunnit höja sig och svepa in bergen i ett moskitnätliknande dis.

Vädret var perfekt. Min tur höll i sig. Sarankot var sig likt, och mitt gamla värdpar på mitt frukostkafé kände igen mig. Det var bara att slappna av, beställa ostomelett och en liten kanna te och njuta av världens vackraste morgon inför ett landskap av en himmelskt ljuvlig sjö kransad av världens vackraste berg, över vilka höjde sig det mest majestätiska av alla Nepals imponerande massiv, då det låg så nära inpå: det magnifika Annapurna i hela sin härlighet. Närmare paradiset i Himalaya kan man inte komma.

Den omöjliga resan till Leh, del 19 och Avslutning.

Återstoden av eftermiddagen tillbringades på olika kaféer. Det var så skönt och befriande att se att Shangri La hade bytt ut sin förfärliga TV mot ett Buddhaskåp. Skönast var det på den anspråkslösa Tsongkhas takterass, där man riktigt kunde gotta sig i eftermiddagssolen.

Där satt då en mycket långhårig hippie som var mycket angelägen om konversation, men själv talade han så lågt och oartikulerat att jag nästan måste be honom upprepa allt vad han sade. Det framkom att han var bosnier och hemfallen åt Hare Krishna. Han ville sedan inte skiljas från mig utan följde mig till och med till mitt hotell för att ta sig en titt. Där undslapp han sig slutligen sin angelägenhet. Han behövde pengar och frågade mig om jag kunde ge honom en hundralapp.

Det bittraste och mest tröttsamma i Indien är att hela tiden bli betraktad och behandlad som ett objekt att utvinna pengar av. Denna ständiga förnedring är nog för att skrämma många bort från Indien för alltid.

På nattbussen till Delhi fick jag samma trevliga och högeffektiva konduktör som jag haft från Jammu till Dharamsala. Han kände genast igen mig, och återseendet var hjärtligt å ömse sidor.

Delhi nåddes efter exakt 12 timmar, där det bara var att genast ta bussen ut ur den 40-gradiga häxkitteln under uppvärmning till flygplatsens säkra och bekväma air conditioning-miljö och sitta där i godan ro hela dagen och läsa i väntan på kvällsflyget medan hela flygplatsen bara tittade på cricket. Den framför de två tak-TV-apparaterna fastklistrade publiken var tacksam och talrik, och det är ett underbart spel som helt bygger på precision och uthållighet. Dagen blev således angenäm.

När planet skulle lyfta från Delhi uppstod ett problem. Det fanns en passagerare för mycket. Personalen räknade om oss gång på gång på nytt medan planet stod på marken och svettpärlorna steg. (Det var fortfarande mycket varmt.) Så måste alla biljetter kontrolleras på nytt. Även detta tog tid. Till slut hittades felet. Mannen bredvid mig hade inte fått rätt biljettalong avriven. Det var hela felet.

Vi hade försenats en halvtimme, och nu skulle alla tröstas och gottgöras med vatten. Alla skulle få dricka vatten. Men ingenting är så lätt att spilla som vatten. Säkert fick minst 30% av alla passagerarna vatten på byxorna eller i famnen när det skulle hällas vatten överallt.

Man steg av på Sjeremetjevo klockan 4 på morgonen, en fullkomligt mördande okristlig tid, men efter två timmar tröstades man med frukost innan den sista etappen, direktflyget till Göteborg, som var det enda som återstod.

Man tänker då tillbaka på alla prövningarna. Vad var det värsta? Det svåraste av allt, och det som sved mest var att inte få fotografera i Ladakh, att inte få kunna bereda de visuella fröjder man fick sig serverade där överallt i det underbaraste kalasväder åt andra, att inte få bevara Thiksey, Lamayuru och Leh och de andra ljuvliga platserna på diapositiv, att nödgas resa på ett sätt blind och under fullkomlig stress genom hela Ladakh utan något annat än minnet att kunna ta hand om materialet med. Det var som att tvingas göra hela Venedig i racerbåt på en timme och utan kamera.

Och allt var krigets fel. Jag har lovat att inte berätta något därifrån, men jag har redan nämnt Niveaburken. Det var enda gången kriget verkligen blev påtagligt för mig. Det var mitt ute i öknen i ingenstans, och jag behövde en kisspaus. Översten stannade jeepen, och då solen gassade hängde jag min jacka på den öppna dörren. Efter vattenlåtningen dröjde jag en minut extra bara för att njuta av skönheten och friden. Just då blev vi beskjutna. Det var på långt håll, och det var inga träffar, men översten reagerade genast, backade jeepen mot mig, tänkte inte på min jacka som föll av och blev under hjulet med Niveaburken, och även jag fick omedelbart högsta fart. Ingen klär skott frivilligt och aldrig länge. Jackan räddades, och vi satte av med rivstart.

Beskjutningen hade bara varit 2-3 skott på långt avstånd, men situationen var betecknande: militanterna hade koll på allt som rörde sig på vägen Dras-Kargil och kunde beskjuta allt som rörde sig på denna väg och gjorde det också.

Det är samma situation varje år. Dras och Kargil ligger precis innanför den indiska gränsen liksom hela vägen där emellan, 40 km. Varje vår när vägen blir användbar efter vintern försöker militanterna erövra den från Indien och framför allt inta Kargil, den viktigaste orten på vägen mellan Srinagar och Leh. De väntade inte en dag när vägen blev öppen, men det gjorde inte Indien heller. Beskjutningarna och infiltrationen av afghaner och militanter från Baltistan (nordostligaste Pakistan) började samtidigt som Indien skickade upp massiva militärkonvojer för att röja vägen och hålla den. Sedan var det regelrätt krig, där Indien hade ett massivt numerärt övertag men där militanterna hade alla strategiska fördelar: de kunde exakt hålla koll på allt vad indierna gjorde och hålla dem under ständig eld, medan indierna bara kunde nå dem genom besvärliga och väldiga inringningsmanövrer som krävde stora insatser, manfall och tid. Situationen är närmast beskrivbar som att indierna håller ett pass medan militanterna håller bergen på båda sidor om.

Och detta tar alla skada av. Folket i Ladakh får inga matleveranser från Srinagar, turismen tar skada, och de turister som ändå vågar komma och givetvis vill till Ladakh stoppas på vägen av kriget, bara därför att vilda afghaner som aldrig gjort annat i hela sitt liv än krigat ser det som sin heliga plikt att sprida sin talibanska revolution utanför Afghanistan, utan att någon vill ha den.

Johannes nästa självpåtagna och svåra uppgift blir att åter bege sig upp till dessa länder jämte Tadzjikistan och Öst-Turkestan för att åter försöka styra över detta "heliga krig" mot Kina i stället för mot Indien. Ingen har glädje av krig i Kashmir, medan alla turkestaner och tibetaner skulle ha glädje av att deras länder befriades från den vidriga kinesiska kommunistmaktens omänskliga imperialism.

Kloster och kluster i Ladakh, del 6 : Hemis, Stangmo, Takthog och Chenrey.

När jag förra året reste genom Ladakh på två dagar kom vi inte in i ett enda kloster, och vårt besök i Leh var bara på någon timme. Bland de kloster jag då inte ens fick se på avstånd var det i sin klyfta helt osynliga Hemis, varför mina förväntningar skruvats upp genom fantasin till ett drömslott. Naturligtvis var det inget drömslott. Dessutom gjorde man en filminspelning just när vi kom dit, så det gick inte att komma in i en enda lokal. Det var en fransk regissör som gjorde någon sorts dokumentär under tämligen respektlösa former: det dracks öl inne i klostret, och teknisk personal gick omkring inne i bönesalen med skorna på. Turisterna var en avskräckande mängd, och de fick alla slå sig ner och vänta. Småningom troppade de sakteligen av, den ena efter den andra, då de tröttnade på att vara behandlade som icke önskvärda massturister, fastän de inte var någonting annat.

Då väntan blev så lång klättrade jag upp till bergskrönet för att få någon form av utsikt. När jag kom ner igen fanns det bara något dussin väntande turister kvar. Plötsligt kom alla munkarna rusande ut ur klostret på en gång, det var paus i inspelningen och de skulle ha mat, och då såg vi vår chans. Vi var fyra stycken som lyckades smita in, två fräcka ungrare som inte tog av sig skorna, en trevlig holländska som behärskade alla Europas ledande språk, samt jag. Den tekniska personalen hade uppenbarligen bekymmer med inspelningen och med belysningen, då denna för freskernas skull ju inte fick vara för skarp. De bad alla turister att inte komma in, och vi fyra avlägsnade oss tämligen snart, medan jag med sympati önskade dem lycka till.

Det lilla vi fick se av Hemis innanmäte var höljt i dunkel. Allt verkade tämligen dammigt och gammalt. Bönesalen var stor och imponerande men överbelamrad och instängd. Både Stakno och Matho hade gjort ett mycket bättre intryck med sina ljusa luftiga kapell och salar.

Det finns ett annat kloster högt upp norrut från floden som heter Stangmo. Det går en avtagsväg dit från närheten av Thiksey, det finns utsatt på kartan, men ingen guidebok tar upp det. Av min värd fick jag veta, att det var övergivet: inga munkar finns kvar där, och stället är närmast en ruin. Ändå lär det vara värt ett besök.

Ännu beträffande Hemis berättade mina två holländska damer på hotellet att de varit med om festivalen där för några veckor sedan. Det hade varit helt avmystifierat, fotoblixtar hade bländat hela tiden, videokameror och filmkameror hade oavbrutet surrat, publiken hade respektlöst gått omkring bland aktörerna för att få närbilder, det hade kort sagt varit helt sekulariserat och materialiserat.

Det mest imponerande med Hemis var för mig något helt annat. När man nalkas Hemis eller lämnar det flankeras vägen av väldiga mani-murar. Det är alltså murar som ladakhierna har byggt upp av vanliga lösa stenar, och murens krön markeras sedan med mani-stenar, alltså platta stenar med heliga inskriptioner eller inristningar. Det låter ju inte så märkvärdigt. Det är bara det, att dessa murar är tjugofem meter breda, mer än en meter hög och sträcker sig i sin spikraka längd kilometer efter kilometer. De kan ses från hela landskapet som långa raka formationer i terrängen. De är alltså oerhörda byggnadsverk, byggda för hand sten för sten under ett astronomiskt tålamod och outtröttlighet.

Följande dag var det dags för Takthog och Chenrey. Det gick en tidig morgonbuss klockan 8 från Leh hela vägen fram till Takthog, det österut mest avlägsna klostret från Leh, och jag var tacksam över att få plats på den bussen fastän den var överfull och min plats bara var en stolkant utan ryggstöd. På denna buss var det många unga damer, och alla dessa damer sjöng tillsammans under hela den långa resan. Det var tydligen någon sorts morgonbön, ty de läste innantill tibetansk text samtidigt medan de tydligen hade musiken i huvudet. Det var absolut samstämmigt och rent i två eller tre stämmor. Det var ytterst angenämt och en äntlig välkommen kontrast till den vanliga förfärliga indiska populärmusiken, som i princip bara har två slags sånger att komma med. Den ena är den hurtfriska hejarvisan: "Hoppla hoppla hej, hoppla hej, (rassel rassel) hoppla hej, hoppla hoppla hej (rassel rassel)," och så vidare. Den andra är den mera sockersöta: "Guckeguckeli, guckelej, (miao miao) guckeguckelej, guckeli, bähä bähä, bille lille dej, guckelej (miao miao)" och så vidare. Jamandet är då den kvinnliga sångparten, som alltid låter exakt likadant och alltid konsekvent jamar om dock ganska virtuost ibland.

Efter Koru bar det av uppåt mot bergen men i motsatt riktning mot Hemis, som är uppåt från södra flodstranden av Indus. Vi begav oss uppåt norrut, och snart uppenbarade sig en av resans stora upplevelser: åsynen av hur det mäktiga klostret Chenrey liksom steg ut ur bergen och placerade sig mitt i landskapet med en oerhörd dominans som en väldig bröllopskrokan. Det var större och mera effektfullt än Thiksey. Man frestades genast att stiga av och ägna hela dagen åt detta enda kloster, men bussen fortsatte uppåt vidare mot Takthog.

Detta är Ladakhs enda Nyingmakloster, alltså tillhörande Tibets äldsta klosterorden, och dess instiftare Padmasambhava lär på 800-talet själv ha tillbringat en tid i den grotta som klostret är uppbyggt kring.

Det fanns även en annan modernare klosterbyggnad byggd på marken, och jag gick först dit. Det var stängt och låst och ingen hemma. Jag gick då till det riktiga klostret och klättrade upp till huvudbyggnaden. Även den var låst och ingen hemma. Då såg jag långt där nere tre munkar på väg upp mot det nyare klostret. Jag sprang genast ner i hopp om att få tag på någon av dem och få någon att låsa upp klostret för mig. Jag fick mycket riktigt tag på en munk, men han sade att klostret nu var öppet. Alltså gick jag tillbaka dit men fann det lika förbannat stängt och låst som förut.

Jag återvände då till det gamla klostret och lyckades där i en cell lokalisera en munk som jag bad låsa upp klostret för mig. Han sade då att det var öppet. Jag gick tillbaka upp till huvudbyggnaden och fann även den lika förbannat låst med hänglås som tidigare. Då gav jag upp och började vandra ner mot Chenrey.

Takthogklostret ligger strax ovanför den lilla trevliga byn Shakti, där man inte kan få te, men där finns till och med en Tourist Bungalow. Den var öppen, och i restaurangen fanns dukade bord, men ingen var hemma.

Vägen ner till Chenrey gick över åkrar och ängar, kohagar och fritt forsande vattenströmmar, vilket allt var att föredra mot landsvägen.

Om Takthog avvisat mig hade jag desto bättre tur med Chenrey. Där förekom just en österrikisk turistgrupp med tre jeepar och en guide. Tacksamt följde jag guiden och fick se allt. Klostret behöver rustas upp, de fina freskerna kräver mycket restaureringsarbete, men ändå var klostret det finaste jag upplevt i Ladakh hittills. Hemis, Thiksey, Stakno, Matho - alla de arkitektoniska underverken bleknade mot denna magnifika bröllopskrokan mitt i öknen, som om den bara för överraskningseffektens skull självmant stigit ut ur de sterila ökenbergen för att triumferande få dominera hela landskapet.

Återfärden blev svår. Det var en mil att gå genom öknen ner till Koru, och där kom det aldrig någon buss medan det for hur många som helst i fel riktning. Till slut förlorade jag tålamodet och fick lift med en militärtruck tillsammans med tolv andra glada Ladakhigossar på flaket. Färden blev kroniskt uppskakande, då indiska militärtruckar varken har stötdämpare eller fjädrar, men lika glada var vi ändå över att gratis få komma fram ända till Leh.

Även dessa flakgubbar sjöng, och varje gång ett kloster passerades gjorde de det buddhistiska korstecknet. Det var en upplevelse att bevittna deras innerliga fromhet även på flaket av en våldsamt skumpande militärlastbil.

Om Buddha - del 4 : Den vackra fröken Patakara.

När hon var sexton år gammal gjorde hennes föräldrar förberedelser för att få henne gift med en son till en annan miljonär. Men Patakara hade redan blivit kär i sin tjänstepojke. Dagen före sitt bröllop sade hon till honom: "Mina föräldrar ämnar gifta bort mig med en ung man av den och den familjen, och när jag en gång kommit in i min makes hus kan du aldrig mer komma in till mig. Om du verkligen älskar mig måste du därför se till att jag kommer bort härifrån före mitt bröllop."

"Bra, min käraste," svarade han. "Tidigt i morgon bitti skall jag vänta vid stadsporten på dig. På något sätt ska du väl kunna ta dig ut och träffa mig där."

Tidigt nästa morgon klädde hon ut sig till en tjänstepiga och gick ut med en vattenkruka, som om hon skulle gå och hämta vatten. Hon träffade sin tjänstepojke och rymde med honom långt bort.

Någon tid senare kände hon att hon skulle föda och sade då till sin man: "Ingen kan hjälpa mig här. Men en mor och far kan alltid göra vad som helst för sitt barn och förlåta henne vad som helst. Därför ber jag dig att föra mig hem igen till mitt föräldrahem, så att mitt barn kan växa upp i trygghet där."

"Min älskade, vad är det du säger?" sade han då. "Om dina föräldrar skulle få se mig skulle de tortera mig till döds. Jag kan aldrig bege mig till ditt föräldrahem mera."

Men hon bad honom om och om igen, men varje gång vägrade han. En dag när hennes man var borta gick hon då till sina grannar och sade till dem: "Om min man undrar var jag är, så säg honom att jag har gått hem till mina föräldrar." Sedan gick hon.

På kvällen när han kom hem och hon var borta, berättade deras grannar för honom att hans fru hade återvänt till sitt föräldrahem.

Då sprang han genast efter henne och hann upp henne och bad henne komma tillbaka med honom igen. Men hon vägrade, medan han fortsatte vädja och följa henne, tills de kom till ett ställe där hon måste föda. Efter att ha givit livet åt en son tänkte hon: "Det är ingen idé att jag går hem till mina föräldrar nu mera," och hon återvände med sin man till deras provisoriska koja i ödemarken.

När hon sedan ett år senare skulle föda igen för andra gången försökte hon samma sak igen, att återvända hem till sina föräldrar, och passade på när hennes man inte var hemma att lämna deras hem.

Hennes man följde efter henne igen och bad henne som förut att komma tillbaka med honom, men hon fortsatte vägen fram, och de hade hunnit ganska långt, när de överraskades av en förfärlig storm på vägen. Himmelen förmörkades av svarta moln och upplystes av flammande blixtar. Vinden var hård och regnet tungt. Då sade Patakara till sin man: "Födslosmärtorna har kommit över mig. Jag kan inte stå ut längre. Finn mig ett ställe där jag kan föda."

Hennes man hade då en yxa med sig. Med denna började han hugga ner grenar att kunna bygga en tillfällig hydda åt henne med. Han såg då en präktig buske på en myrstack och gick dit för att hugga ner den. Knappt hade han satt yxan till den, så kom det en förfärlig orm ringlande fram och stang honom till döds.

Under tiden väntade Patakara förgäves på sin man. Hennes smärtor blev olidliga, och hon födde sitt andra barn, ännu en son. Nu hade hon två barn som skrek i himmelens sky då de inte kunde stå ut med ovädret och deras utsatthet i stormen. Men modern kunde inte göra något åt saken. Hon ställde sig på alla fyra och gömde barnen under sig, så att de åtminstone skulle få skydd för regnet, och så fick hon ingen sömn alls den natten.

Tidigt nästa morgon tog hon sin nyfödde son, som bara krampaktigt liknade en människa, och lindade honom vid sin höft, medan hon tog sin andra son vid handen och sade: "Er far har övergivit oss. Vi kan inte stanna här." Hon följde vägen och kom då snart till myrstacken där hennes man låg död, hans kropp helt uppsvälld och stel. "Ack, det är mitt fel!" skrek hon. "Det är för min skull min make har dött på vägen!" Och hon var otröstlig där hon gick vidare fram längs vägen med sin lille son och det nyfödda spädbarnet.

Hon måste då över en flod som hette Akirawati. Den var översvämmad men inte djupare än att vattnet gick henne till magen. När hon kom till flodbanken tänkte hon: "Nu är jag mycket svag, ty hela förra natten fick jag ingen mat och ingen sömn och förlorade dessutom mycket blod. Jag kan inte bära båda barnen över på en gång." Så hon bar först över den nyfödde, som hon sedan på andra sidan lade på några mjuka lövgrenar på marken. Sedan återvände hon för att hämta sin äldre gosse.

När hon hade kommit halvvägs över strömmen upptäckte en örn det lilla spädbarnet och trodde det var ett stycke rått kött, så han sänkte sig ned från skyn för att föra det till sitt bo som mat åt sina ungar. När modern såg örnens anfall mot spädbarnet skrek hon till. Detta hörde den äldre gossen, som genast tänkte: "Mor kallar på mig!" varpå han skyndade ner mot vattnet och föll i. Floden svepte honom genast med sig. Medan modern förgäves försökte simma efter honom förde örnen bort hennes