Nr. 80 September 1999

Sjunde årgångens nummer 9.

Musikhistoriens mörkaste drama - fallet Gesualdo

Rachmaninovs fyra pianokonserter

Tre böcker om Ryssland

Baruch Spinoza och den rationella upplysningen, av Hans-Joachim Heyneman

Kulturkalender, september-oktober '99

Europa:

Magsårsflykten, del 5 (med Doktor Sandy)

Lyckoresan, del 10

Europeisk turné, del 16

Indien & Tibet :

Nya vägar i Indien, del 9

Ödesresan, del 20

Den omöjliga resan till Leh, del 4 : Om Jesus grav och terrorister

Tibetnyheter (Falun Gong, och årets Kailasresa)

1900-talets finaste författare (Stefan Zweig)

Fritänkaren är en alternativ oberoende kulturtidskrift för mest litteratur, musik och film

men ägnar sig även gärna åt religion, politik och resor i avsikten att pejla de stora djupens

underströmmar i världen och hålla koll på dem som ett slags spirituell världsbarometer.

Den beräknas utkomma med 10 nummer årligen på svenska samt några på engelska,

(som endast återger den svenska upplagans viktigaste artiklar i översättning.)

Den har inga andra inkomster än sina prenumeranter.

Redaktion : C. Lanciai, Ankargatan 2 A, 414 61 Göteborg, tel. 031-247887.

Postgiro : 621 39 94 - 4 ("Fritänkaren", C. Lanciai)

Årsprenumeration: 200 kr (även i Danmark och Norge)

(i Finland: 150 mk)

Tvåårsprenumeration : 300 kr

Redaktionsslut för detta nummer : 25.8.1999

Copyright © C. Lanciai med medarbetare

Letnany

82

En av sommarens behagligaste dagar tillbringades nere i Onsala under muntert samspråk om film, och vi försökte bland annat göra upp en lista över filmhistoriens bästa filmskapare. Det var svårt att hitta någon mera mångsidig och kvalitativ än den oförbätterlige Alfred Hitchcock, men till dem som kom närmast hörde Charles Chaplin, Orson Welles, Vittorio de Sica, Michael Powell-Emeric Pressburger, David Lean, Laurence Olivier, Carol Reed, Luchino Visconti, Marcel Carné, René Clair, Erich von Stroheim, Sergej Eisenstein, Josef von Sternberg, Kenneth Branagh, Alf Sjöberg, Ernst Lubitsch, Roman Polanski, Billy Wilder, Ettore Scuola, Franco Zeffirelli, Federico Fellini, George Cukor, Frank Capra, Allan J. Pakula och några till. Vi var tämligen överens om Ingmar Bergman, Luis Bunuel, Carl Th. Dreyer, Walt Disney, François Truffaut, Andrzej Wajda, Kieslowski, Tarkovskij, Stanley Kubrick, John Huston och några till som gränsfall, medan andra underkändes, såsom Jean-Luc Godard, Jean Renoir, Martin Scorsese, Akira Kurosawa, Antonioni, Bertolucci och Woody Allen. Vi gjorde inte upp någon definitiv lista utan nöjde oss med de ungefärliga 5 bästa, 10 bästa, 20 bästa och 30 bästa. Det kanske blir en definitiv lista med åren.

Vår medarbetare i österled Rasmus Larsson har skickat oss en lång lista över sedda finska filmer med recensioner, av vilka det högsta berömmet gavs åt "Pojken och lodjuret", en smäktande vacker naturfilm, samt två Kaurismäki-filmer: den dystra "Kauas Pilvet Karkavat" ("Drivande moln") om 90-talsdepressionen med trots allt positivt slut, och den svartvita stumfilmen "Juha" med mindre positivt slut.

Från filmrepertoaren för övrigt har flera bestående njutningar etsat sig fast i minnet av vilka flera kan betecknas som superlativer. Hitchcock betecknade själv som sin bästa film "Shadow of a Doubt" från 1943 med Joseph Cotten i sitt livs största skurkroll som änke- och flickmördare, och visst är den ju bra i all sin superlativa sardoniskhet. Kenneth Branaghs version av "Frankenstein" måste betecknas som vida överlägsen alla andra genom sin slösande praktfullhet och sin trohet mot Mary Shelleys roman, någonting som alla andra Frankensteinfilmer totalt har missat. I Kenneth Branaghs filmer kan man alltid lita på världens bästa skådespelarprestationer, och den bästa i denna film var tvivelsutan Tom Hulce, mest känd för titelrollen i "Amadeus".

Två filmer tog priset i komikerklassen: den suveräna "Airplane" från 1980 byggd bara på clichéer: allt tänkbart trassel och elände som kan hända ombord på ett flygplan händer och späds på in absurdum genom strul nere på flygplatsen, där Jeff Bridges går i taket efter för mycket sniffning av allt möjligt. Den andra var George Cukors suveräna komedi från 1953 med Judy Holliday som världens dummaste blondin, Broderick Crawford som hennes idiotkavaljer till skrothandlare och en ung fräsch William Holden som transformatorn av den dumma blondinen till världens klipskaste brud i "Born Yesterday". Denna film gjordes om efter 40 år med Don Johnson och John Goodman med betydligt tafattare resultat: varför göra om klassiker, när klassikerna alltid måste vara bättre än deras kopior?

Även "Postiljonen ringer alltid två gånger" med Jack Nicholson och Jessica Lange är en sådan omgjord version av Viscontis klassiska filmgenombrott från 1946 med betydligt mera passion, ödesdramatik och kraft än den moderna Hollywoodkopian.

En annan definitiv ödesfilm är den märkliga "The Crow" av Alex Prayas från 1994 med Bruce Lees son Brandon Lee i huvudrollen, som dog under inspelningen. Man ser i filmens avslutande scener att han är döende. Filmen är exempellöst mörk: det bara regnar hela tiden, ondskan och dess makt är total, det är bara grymhet och hämnd som gäller, det mesta händer nattetid, scenografin är den värsta tänkbara storstadsslum, handlingen är ensidigt destruktiv, och ändå är det något vackert och tragiskt som lyfter hela filmen. Ett ungt par mördas brutalt, varefter kavaljeren återkommer från döden för att hämnas på alla skurkarna, varpå han hämnas med både ränta och besked. Ledmotivet är legenden, att det ibland händer att en kråka returnerar en själ från dödsriket till de levandes värld, om den döde ännu inte var färdig med sin uppgift.

Slutligen måste vi ge två moderna klassiker deras erkännande. Allan J. Pakula har om och om igen visat att han går djupare än kanske någon annan thrillerregissör i Amerika. "Pelikanfallet" hör till hans mest berömda, men nyligen visades även "Presumed Innocent" från 1990 med Harrison Ford i huvudrollen som åklagaren som anklagas för mord på sin vackraste kollega, konkurrent och älskarinna (den alltid lika förödande vackra Greta Schacchi). Filmen är långsam och har svårt för att komma i gång, men alla som känner Harrison Ford vet att man alltid kan lita på honom - och på Pakula. Gradvis utvecklar filmen sin intrikata story i en upptornande exposition av svindlande proportioner, men allt är fullständigt logiskt och troligt. Varje pusselbit passar perfekt i den otroliga historien, där till slut allting förlöses i en makalös upplösning, och man lämnar filmen efter dess avslutning som en ny och bättre människa - luttringen har inte bara rentvättat Harrison Ford utan även publiken. Få regissörer kan göra filmer så övertygande och engagerande som Pakula.

Den andra store mästaren är John Huston, som på samma sätt alltid är pålitlig i sitt trygga sätt att alltid kunna berätta en bra historia mer än väl. 1975 gjorde han film på en av Kiplings mest fantastiska historier, "Mannen som ville bli kung", med Sean Connery praktfull i titelrollen som sentida arvtagare till Alexander den Store, Michael Caine som hans ödesbroder och Christopher Plummer som en tvättäkta Rudyard Kipling. Det är bara att konstatera, att alla tre, och framför allt John Huston själv, hade lyckats leva upp till Kiplings nivå i dennes kanske allra bästa historia.

Men i detta slott vid denna avlägsna by bortom tid och rum kom ett drama att utspela sig som sedan dess aldrig har upphört att fascinera alla senare tider och framför allt musikhistorien. Ett trauma av astronomiska dimensioner och ohygglig tragik hade nämligen det sällsamma som konsekvens, att det alstrade en av musikhistoriens mest särpräglade tonsättargärningar.

Hertig Carlo Gesualdo, furste av Venosa, gifte sig 1586 med sin vackra kusin Maria d'Avalos, som vid 25 års ålder redan två gånger hade blivit änka. Bröllopet firades med all den övliga pompa och ståt under flera dagar som klassisk renässansprakt erfordrade, och ingen kunde ana vilka katastrofala olyckor som lurade i framtiden. Maria d'Avalos' osedvanliga skönhet och attraktionskraft skulle visa sig vara fatal för samtliga män som kom vid henne.

En av dem som hon inte drog sig för att föraktfullt tillbakavisa var sin makes egen farbror Giulio Gesualdo, som förtörnad och hämndgirig drog sin brorson avsides och viskade några väl valda giftiga ord i hans öra: "Har du inte märkt hur intimt din hustru och den ädle hertigen av Andria, Fabrizio Carafa, umgås med varandra? Jag föreslår att du tar reda på vad de egentligen har för sig när du inte är hemma."

Grön av svartsjuka mot den ståtlige och oemotståndlige hertigen av Andria följde den intet ont anande Don Carlo Gesualdo sim farbrors råd utan att misstänka dennes motivation och egna anslag mot hans hustru. En dag red han bort på ärenden som vanligt och lovade vara tillbaka följande morgon. Men utan förvarning återkom han redan lagom till midnatt med beväpnat följe, och mycket riktigt: i sängen låg hans hustru i Fabrizio Carafas armar. De hade varit allt utom diskreta.

Ingenting kunde hålla tillbaka den berättigade svartsjukans totalaste vrede. Båda massakrerades till oigenkännlighet med lika många sår och hugg och armborstpilar som självaste Sankt Sebastian. Värst tilltygades, enligt en samtida krönikör, 'de delar av henne som hon borde ha hållit renast'.

Saken väckte furore över hela Italien. Sådana dramer är ju inte alldeles ovanliga i de heta landskapen söder om Rom, men sällan ingår tvättäkta prinsessor, furstar och hertigar i dylika blodiga uppgörelser. Tragedin Gesualdo involverade den högsta tänkbara renässanssocieteten, och själva Vatikanen bävade i sina grundvalar, då flera biskopar och kardinaler ingick i släkten, framför allt helgonet Don Carlo Borromeo, hans morbror.

Men därigenom stod han i praktiken även över lagen. Han blev aldrig lagsökt för dubbelmordet. Saken undersöktes, noggranna protokoll upprättades som i detalj beskrev det massakrerade parets samtliga dolkstyng, huggsår och armborstpilars genomborrningsställen, men det konstaterades genast, att det var omöjligt att avgöra vem som åstadkommit alla dessa påfallande svårräkneliga dödssår, då det beväpnade följet varit talrikt och sedan skingrats. Man var benägen att anse, att det överraskade parets indiskretion hade varit total. Det sades inte, men det tänktes, att äktenskapsbrytarna hade fått skylla sig själva - de hade öppet inbjudit fan till sitt svarta bröllop.

Däremot hade han all anledning att frukta hämndaktioner från hertig Fabrizio Carafas familj, och detta var han mycket väl medveten om. Följaktligen befäste han sitt slott och isolerade sig fullständigt däri. Han visade sig aldrig. Han blev en eremit, fången i sitt eget livs katastroftragedi, och han lät uppföra ett särskilt kapell åt capucinerna i närheten med en sällsam altartavla, avbildande honom själv som bedjande om misskund till Frälsaren, som inte bara förlåter mördaren utan även de båda offren.

Men viktigare är, att under denna totala isolering från världen vidtar ett märkligt tonsättarskap. Hertig Carlo Gesualdo hade komponerat tidigare men aldrig på allvar. Nu ger han ut den ena madrigalboken efter den andra, alla för fem stämmor, inalles sex böcker, under de tjugo år som följer. Till slut, efter hans död, kommer slutligen en sjunde bok för sex stämmor. Men dessa madrigaler är inga vanliga madrigaler.

Av alla den tidens otaliga madrigalkompositörer är Gesualdo den som mest skiljer sig från mängden. Hans stil är fullständigt excentrisk. Han vågar vad som helst och är inte rädd för de mest skärande disharmoniska experiment i kromatisk och dissonansartad riktning. Ofta är hans madrigaler ytterst svåra att sjunga. De har utom en svindlande originalitet en skärande prägel, som väl kommer av tonsättarens egna hjärtskärande stämningar av förtvivlan och desperation. Att han aldrig blev lycklig mera ens i sin musik framgick tydligt inte minst under hans andra äktenskap, som blev olyckligare än det första, då det verkade, som om han undermedvetet ville hämnas på sin hustru, bara för att hon var hans hustru, med att bedra henne med vem som helst. Han manifesterade även ett antal sexuella perversioner och utvecklade med åren en obotlig och ständigt tilltagande fallenhet för självplågeri, som om han aldrig kunde straffa sig själv tillräckligt.

Likväl är musikhistorien tacksam för hans stora tragiska drama. Ty utan presterandet av det exempellösa dubbelmordet, vars ohygglighet för alltid förblir utan motstycke, hade knappast Gesualdo någonsin gjort sig bemärkt som någon betydande kompositör.

Fiss-moll-konserten, nummer ett, från 1891, är tonsättarens opus 1 och ett mycket anmärkningsvärt portalverk till denne ytterst egensinnige kompositörs nästan oöverträffbart breda och rika klangvärldar. Den spelas tämligen sällan, vilket är synd, då i synnerhet sista satsen, med dess vidunderliga kontraster mellan vilt scherzo och andäktig pastoral, är ett underverk av originalitet och fascinerande uppfinningsförmåga. Redan här är Rachmaninovs musik fullständigt individuell och omöjlig att jämföra med någon annans, inte ens Rimskij-Korsakovs.

Desto oftare spelas den andra, opus 18 från 1901, i C-moll, som har blivit kanske mästarens mest respekterade och högst älskade verk. Faktum är att man tröttnar aldrig på den. I inget annat verk har Rachmaninov uppvisat en sådan melodirikedom och en sådan smäktande skönhet, som aldrig för ett ögonblick upphör under hela konsertens magnifika gång. Dess värme och trollkraft är oerhörd och förblir så för alla tider. Likväl var detta mästarens ödesverk, med vilket han arbetade sig upp ur sitt livs svåraste depression efter fiaskot med sin första symfoni några år tidigare. Den andra pianokonserten är mästerverket med vilket han, liksom Beethoven med sin Ödessymfoni, besegrar sitt öde - för tillfället.

Den tredje konserten (opus 30 i D-moll) är hans svåraste och kanske mest kontroversiella. Den är mera pianistisk och tekniskt attraktiv än njutbar för örat. Emellertid är dess arkitektur odiskutabel. Den är ett helgjutet mästerverk, som måste upplevas alltigenom utan avbrott. Det går inte att, som med den andra, gotta sig i en sats i sänder, utan här måste man svälja alla tre på en gång. Den komponerades 1909 inför en omfattande Amerikaturné med Gustav Mahler som dirigent, och tonsättarens krav på sig själv inför resan, på vilken han skulle ge konserter dagligen under tre månader, var aldrig högre. Konserten måste betecknas som hans livs största musikaliska prestation.

Den sista konserten (i G-moll opus 40) tillhör hans melankoliska Amerikaår under 20-talet, då han mest ägnade sig åt att längta hem till Ryssland före 1917, vilken nostalgi färgar alla hans senare kompositioner, framför allt denna pianokonsert och den tredje symfonin. Ändå är konserten ingalunda sämre än företrädarna. Den har en större innerlighet och påvisar även tydliga nyskapande riktlinjer hos kompositören, som man beklagar att han inte utvecklade ytterligare. Speciellt den andra satsen hör tills hans vackraste fascinationer. Dock var han aldrig nöjd med konserten själv utan omarbetade den ständigt, så att den fick sin slutgiltiga form först 1941, femton år efter dess ursprungliga tillkomst. Därmed är konserten hans sista periods huvudverk och en värdig men vemodig avslutning på denne siste romantikers omistliga bidrag till musikhistoriens oförgängliga kapitel av oemotståndlig och evig skönhet.

Dess värre betecknar denna konsert även slutet på all den klassiska romantiska musiken, vars siste representant Rachmaninov var. Ingen har kunnat eller velat ta över hans mantel, och ingen har efter honom fortsatt utveckla romantisk klassicism. Därmed förblir Rachmaninovs fyra pianokonserter sista ordet i den klassiska musikens största tradition: den romantiska, och oöverträffade i sitt slag. Det närmaste som tillkommit i något slags romantisk kontinuitet efter honom är Richard Addinsells "Warszawakonserten" - ett stycke ren filmmusik och berömvärd och kanske oöverträffad som sådan, men ack, blott en dvärg i jämförelse.

Den andra boken är "Rysslands undre värld" av Malcolm Dixelius och Andrej Konstantinov. Detta är en betydligt allvarligare bok som man måste ta på allvar, ty den kartlägger hela den nya ryska kriminaliteten med alla dess olika brödraskap och klaner och vilken explosionskraft som detta nya fenomen ådagalagt i sin utfyllnad av tomrummet efter de gamla etablerade gangstrarna i kommunistpartiet, som i princip körde hela Sovjetunionen bara med hjälp av slavarbetare i Gulagarkipelagen. Efter detta brottspartis likvidering har i stället maffiorna tagit över terrorruljangsen och de är inte bättre. Enda skillnaden är, att vad som förr var hemlig kriminalitet är nu öppen kriminalitet.

Dock lider även denna bok av en nyans av svartsyn, och man märker tydligt att Dixelius som journalist gärna framhäver det mörka då det är så spektakulärt - det är en aning sensationsjournalistik över hela boken. Man saknar kontraster. Hela Ryssland består ju ändå inte bara av underjordisk verksamhet.

Svetlana Aleksijevitjs styrka ligger i hennes förmåga att samla, dokumentera och gestalta autentiska människoöden och i att återge dem med övertygande sanningsenlighet och samvetsgrannhet. Ett oändligt tålamod, den innerligaste medkänsla och den mest outtröttliga arbetsamhet måste ligga bakom dessa unika reportagesamlingar. Hon har avböjt regeringsuppdrag och andra bättre tjänster då hon menar sig bara ha tid för att skriva. Må hon skriva länge ännu och aldrig tröttna i sin mänskliga strävan att visa sanningen om sina medmänniskor sin innerligaste trohet. Det är sådana sanna människor som hon som dagens Ryssland och världen behöver.

av Hans-Joachim Heyneman.

Spinozas tankar hade i det närmaste inget omedelbart inflytande på judar, (han förvisades från den portugisiska judiska församlingen i Amsterdam 1656,) men fick däremot ett enormt inflytande över europeisk idédebatt i allmänhet. Politiskt företrädde Spinoza ett liberalt samhälle som tolererade tankefrihet. Då denna idé sakta vann terräng kunde judiska intellektuella ta del av de diskussioner som fördes bland västerländska intellektuella och som polariserades allt mer mellan antireligiös rationalism och religiös reaktion. Detta var på sin tid farofyllt för de judiska deltagarna. De kunde å ena sidan endast dra fördel av ett liberalare intellektuellt klimat, vilket också innebar en förhoppning om att kyrka och stat skildes åt, något som i sin tur skulle befria de judiska församlingarna från den allvarliga svagheten de led av under kristet styre. Å andra sidan kunde de inte som religiösa judar helhjärtat förena sig med en rörelse som i grunden var antireligiös, vilket idag är absolut ej ovanligt bland flertalet judar både i Israel och i världen för övrigt.

Enligt Spinoza är intellektuella framsteg och det moraliska framsteget förutsättningen för att förstå orsaken till våra handlingar, då dessa ersätta vaga och vardagliga föreställningar med adekvata föreställningar. När vi har kunskap om tingens sanna natur inser vi att de inte kan vara annorlunda än de är. Genom människans insikt i naturens orsakskedjor, genom att se sig själv som ett nödvändigt led i tillvarons rationella sammanhang, fylls människan av intellektuell kärlek till Gud.

- Hans-Joachim Heyneman.

Vi tackar varmt för detta bidrag till vår upplysning. red.

4 : Anton Bruckner 175 år.

- Mitzi Gaynor 70 år (mot Rossano Brazzi i "South Pacific").

7 : Elia Kazan 90 år, ("Storstadshamn" bl.a.)

8 : 50-årsminnet av Richard Strauss' bortgång.

- 20-årsminnet av Jean Seberg, hetsad till självmord av FBI.

- New York 330 år, (före 1669 "New Amsterdam").

10 : Robert Wise 85 år, ("West Side Story" och "The Sound of Music" bl.a.)

13 : Clara Schumann 180 år.

- Arnold Schönberg 125 år.

16 : Lauren Bacall 75 år, Humphrey Bogarts änka.

19 : Brian Epstein skulle ha fyllt 65.

20 : Kenneth More 85 år, Englands kanske främsta karaktärsskådespelare.

- Sophia Loren 65 år, (vacker fortfarande).

- 480 år sedan Ferdinao Magalhães inledde den första världsomseglingen.

21 : Gustav Holst 125 år.

- Leonard Cohen 65 år.

23 : Bruce Springsteen 50 år.

- 60-årsminnet av Sigmund Freuds bortgång.

28 : Brigitte Bardot 65 år.

1 oktober : Folkrepubliken Kina 50 år.

- Jimmy Carter 75 år.

3 : Dammsugaren fyller 100 år.

- 70 år sedan Jugoslaviens tillkomst.

4 : Charlton Heston 75 år.

- 330 år sedan Rembrandts död.

5 : 30 år sedan Monty Python satte i gång.

6 : Thor Heyerdahl 85 år.

7 : 150-årsminnet av Edgar Allan Poe.

17 : 150-årsminnet av Frèdèric Chopin.

22 : Doris Lessing 80 år.

23 : 2040 år sedan Marcus Junius Brutus begick självmord,

den siste förkämpen för den romerska republiken.

26 : Mohammed Reza Pahlavi, den siste Shahen av Persien, skulle ha fyllt 80.

27 : John Cleese 60 år.

28 : Dame Joan Plowright 70 år, (Lady Laurence Olivier).

29 : 70 år sedan 'Svarta tisdagen' på New York-börsen inledde depressionen.

Magsårsflykten, del 5 : Fortsatta samtal i Konstantinopel.

"Vädret tycks följa vårt samtal och anpassa sig därefter. Har du inget roligare samtalsämne?"

Jag beslöt då att rådfråga honom om Bilderberggruppens mystiska förehavanden. Den 4 mars hade jag åhört ett mycket intressant föredrag av esoterikern Lars Adelskogh om Bilderbergarnas ytterst diskutabla förehavanden i ytterst odemokratisk riktning. Bilderbergarna har haft sina sammankomster så gott som årligen sedan 1954. Bilderberggruppen är en sammanslutning av viktiga världsledare inom politiken. Till de mest prominenta ledarna har länge hört Henry Kissinger, som kan betraktas som en typisk Bilderbergare. Herbert Tingsten var med i början på 50-talet men tog resolut avstånd från gruppens förehavanden då han blev rädd för gruppens ytterst odemokratiska läggning. Till senare svenska Bilderbergare hör Mona Sahlin, Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Målinriktningen var från början ett slags världsregering, en koncentration av världens yppersta elitpolitiker, som träffas regelbundet för att diskutera världens problem och komma överens om vad som bör göras. Bill Clinton handplockades av Bilderbergarna liksom Jimmy Carter. Margaret Thatcher störtades av Bilderbergarna liksom flera andra världspolitiker som hellre följt sitt eget förnuft än Bilderbergarnas. Olof Palme var Bilderbergare liksom prins Bernhard av Nederländerna, men när denne åkte fast för Lockheedskandalen höll hela Bilderberggruppen på att upplösas. (Det var inget Bilderbergmöte 1976.)

Allt detta vore hur acceptabelt, oskyldigt och konstruktivt som helst, om inte den odemokratiska tendens alltid hade funnits, som skrämde Herbert Tingsten så ofantligt. Rockefeller ligger som tungviktsargument i botten på gruppens plattform, och Bilderbergarna har under årens lopp gjort sig skyldiga till grova och oförlåtliga fulheter, som när Harry S. Truman stödde uppbackningen av både Sovjetunionen och Hitler-Tyskland, så att de kunde klå upp varandra och visa världen "vilken ideologi som var mer värd att satsa på", som ett slags iscensättning av ett laboratorieexperiment med hela nationer som försökskaniner. Det står klart i dag att Rockefellers banker finansierade både den ryska (bolsjevik-)revolutionen och nazismens maktövertagande i Tyskland: varken Tsarryssland eller Weimarrepubliken hade behövt falla, om inte amerikanska affärsintressen hade gett skurkar makt genom pengar.

Det skrämmande med Bilderbergmentaliteten är att den lätt faller för frestelsen att sätta sig över hela världen och tro sig kunna styra dess öden som ett gäng självutnämnda gudomligheter. De bryr sig inte om världskatastrofer och nationers undergång om det är förenligt med deras intressen. Om George Soros spekulerar mot den svenska valutan och denna därigenom faller så blir George Soros bara nöjd med den svenska katastrofen och fortsätter spekulera mot andra valutor. Om Henry Kissinger ger Indonesien lov att ockupera Öst-Timor och Indonesien följaktligen gör det, så blir Henry Kissinger bara mer självbelåten över resultatet av sitt inflytande och ser sig om efter nya spelplaner för sina politiska nycker. Bilderbergarna agerar godtyckligt och hänsynslöst och struntar i vem och hur många som blir lidande genom deras beslut. Detta är spetsen av kritiken mot Bilderbergkonferenserna: de är omänskliga.

Doktor Sandy: "Jag känner till vad du talar om, men jag har aldrig befattat mig med dem. Det faktum att de håller på att avslöjas är för mig ett symptom på deras maktlöshet. De är som en tiger utan tänder, och jag tror att de har överlevt sig själva. Var var de när Rysslands ekonomi gick åt helvete i augusti i fjol och när den indonesiska revolutionen bröt ut? Dessa ekonomiska världskatastrofer låg knappast i Bilderbergarnas intresse, och inte ens de har kunnat åtgärda katastrofernas fortgående konsekvenser. Jag betraktar dessa maktfullkomliga politiker och deras självupptagna konferenser som en gammal pingvinklubb. De samlas runt ett spelbord som de tror vara världen liksom en samling pojkar runt ett avancerat och spännande krigs- eller datorspel. De flyttar sina symboliska pjäser och panter och tror sig därmed kunna ändra världens öden. Men världens öden och sjukdomar följer helt sina egna lagar. Bilderbergarna hade ingen del alls i järnridåns kollaps 1989, den mest betydelsefulla händelsen i modern historia. Detta historiska skeende kom helt och hållet inifrån och styrdes inte av någon och kunde inte kontrolleras av någon. Visa mig en man som håller i trådarna till sådana skeenden, och jag skall tro att han har någon makt och att hans inflytande spelar någon roll. Inte ens Gorbatjov, den kanske störste och viktigaste politikern i modern historia efter Churchill, kunde på något sätt kontrollera eller styra händelserna 1991, när hans egna med våld körde över honom och hela Sovjetunionen försvann. Inte ens multimiljardären Robert Maxwell, som trodde sig hålla alla trådar i sin hand, kunde undvika att bli överkörd av det tåg som han själv hade fått att skena. Dag Hammarskjöld var kanske världens mäktigaste och politiskt mest kompetenta och kloka man 1961, när hans flygplan nedsköts över Kongo genom troligen egoistiska affärsintressens försorg, men han kunde inte hindra att Berlinmuren byggdes. Och du försöker skrämma mig med Bilderbergarnas barnsliga manipulationer. Tillåt mig le. Naturligtvis bör de avslöjas och uppmärksammas, och de är inga bovar att leka med, men de är futtiga i jämförelse med de krafter som verkligen avgör skeenden i världen mot vilka de står som gatpojkar på stranden med slangbellor inför en jordbävningsvåg från havet. Jag hånar dem, Christian. Hälsa din föredragshållare det. De vet ingenting om världen och människorna och hur de fungerar. De är bara laboratoriemonster som känner sig överlägsna för att de har makten att kunna experimentera med levande djur. To hell with them.

Nu säger maktfullkomliga världshärskare av Bilderbergarnas kaliber: 'Vad är väl den statistiken mot befolkningsexplosionen? Vad är 16 miljoner nya HIV-bärare mot det faktum, att världens befolkning årligen ökar med 80 miljoner?' Och Bilderbergarna kan fnysa åt Aidsproblematiken och låta Aidsstatistiken fortsätta skena iväg med sina okända mörkertal och menar till och med att det behövs fler och större världssjukdomar än Aids för att åtgärda befolkningsexplosionen. Och de låter med gott samvete så stora befolkningar som möjligt i Afrikas, Asiens och Sydamerikas U-länder fortsätta dö i Aids och känner sig trygga i sin maktfullkomliga omänsklighet.

Men de ignorerar fullkomligt det faktum, att Aidsstatistiken ökar med 10% årligen, medan världens befolkning bara ökar med 1,33% årligen. Här uppstår ett intressant matematiskt problem: Vilket år kommer hälften av världens befolkning att vara sjuka i Aids? Men denna kalkyl försvåras av det faktum, att så många dör i Aids. Det är då mera relevant och intressantare att räkna ut vilket år hälften av världens befolkning kommer att vara HIV-bärare. Detta är möjligt att räkna ut, då ingen dör i HIV."

"Har du räknat ut det?"

"Naturligtvis. Men som en god läkare berättar jag inte för patienten alla de hårresande fakta jag vet om hans sjukdom, utan min främsta plikt är att ge patienten hopp. Låt den som vill det räkna ut det. Och låt merparten av mänskligheten, 95%, blunda för siffrorna och leva på hoppet i stället så länge det går." Han log. "Nå, tror du Bilderbergarna diskuterar sådant på sina världspolitiska möten?"

"Jag vet inte."

"Jag kan lova dig att de inte gör det, ty de är maktens narrar, och ingen mänsklig makt i världen förmår det ringaste lilla mot naturens egna enklaste lagar."

Så mycket, eller så litet gav doktor Sandy för den mäktiga Bilderberggruppen.

Lyckoresan, del 10.

Det var efter fredagen i Galati uppe i bergen. Det hade regnat hela dagen, och hela Sicilien var drabbat av översvämningar och betänkliga katastrofer. Tåget jag skulle ta tillbaka till Palermo från Sant'Agata var tre timmat försenat och kom från Milano. Därför var det överfullt. Jag hade dock turen att finna en kupé där det fanns plats. Den var befolkad av tre herrar och två damer som betraktade varandra under laddad tystnad som inte bådade någonting gott och dessutom med misstänksamhet. Att något pågick i denna kupé var uppenbart, men jag hade inget val, jag hade väntat i en timme på det försenade tåget, och jag ville sitta. Jag frågade artigt om den sista platsen var ledig, det var mitt emot den spändaste herren, men ingen sade något. Ingen sade heller nej, varför jag tog plats. Tåget satte i gång, och så fort stationen var borta sade den dystre herren mitt emot mig: "Ni lämnar inte denna kupé före Palermo." Samtidigt blottade han en revolver men utan att sikta.

"Jag ska till Palermo," kunde jag bara försöka lugna honom med, och han tycktes nöjd med att jag inte hade något emot hans önskemål.

Detta är den mest besynnerliga situation jag någonsin upplevat i en tågkupé. Så småningom klarnade läget, men någon full förklaring lär jag aldrig få. Det var den tredje herren, som satt diagonalt mitt emot mig och längst bort vid fönstret, som var den enda klara hjärnan i kupén. Den andra herren var mormon, och de båda damerna var bara skräckslagna och sade absolut ingenting vettigt.

"Ni har ingenting att frukta," sade den redlige herren till mig, som verkade öppen och trevlig. "Han menar ingenting ont mot någon av oss."

"Men vad är det frågan om? Kan man få en förklaring?"

Och då började alla kackla i mun på varandra.

"Tyst!" röt mannen med revolvern. "Gud nåde den som försöker dra i nödbromsen! Jag ska till Palermo, och ingenting ska stoppa mig!"

"Du klarar det aldrig," sade den sansade herren. "Du kommer aldrig att komma undan med det."

"Håll käften! Försök inte slå några blåa dunster i mig! Ingenting kan stoppa mig! Och ingen här lämnar kupén före Palermo!"

"Men vad ska konduktören säga?" menade jag.

"Han kommer inte," förklarade den sansade herren. "På det här tåget upphör kontrollen av biljetterna efter Messina. Och den här mannen steg på tåget i Messina."

"Och även om det skulle komma en konduktör," återtog den arge med vapnet, "så håller ni käften och visar ni era biljetter som vanligt! Knystar ni ett ord skjuter jag ner er alla och honom med och sist mig själv!"

"Men varför denna desperation?" undrade jag.

Det visade sig att han till varje pris ämnade sig till Palermo för att hindra en viss artist från att uppträda. Jag förstod inte om det var en skådespelare eller sångare, men det kanske var bådadera. Ej heller fick jag klarhet i artistens kön, men det verkade som om hon var en kvinna. Hon var kanske bådadera. Emellertid var vår vän med pistolen fullständigt desperat i sin avsikt att till varje pris hindra den ekivoka artisten från att uppträda, och han tycktes ha fullkomligt privata skäl, som vi inte hade någon rätt att lägga oss i. Den enda som tydligen förstod hela saken, den sansade herren, ville heller inte av finkänslighet förklara alla detaljer. Artisten var kanske revolvermannens son. Ju mer jag tänkt på saken, desto troligare har jag funnit detta vara.

Han var i den övre medelåldern, kanske något yngre än han såg ut, märkt av överdriven nikotin- och alkoholkonsumtion och var fullständigt fanatisk i sitt blodiga allvar. Han skämtade inte. Den saken var klar.

I detta drama spelade damerna och speciellt mormonen en närmast löjlig roll. Den ena damen bara beklagade sig och tycktes ändå vara förnuftig nog att resignera, men den andra var alldeles hopplös i sina dumma kommentarer och synpunkter på situationen. Hon bidrog i hög grad till revolvermannens överspändhet med att okväda honom och ideligen hävda att det var han som borde skjutas.

"Håll käften, annars pepprar jag ner er!" sade han ideligen till henne, vilken artighet inte gjorde henne välvilligare stämd.

Men värst var mormonen. Han satt bredvid revolvermannen och försökte naturligtvis omvända honom. "Var nu en god kristen, min broder, och tänk på Guds outsägliga nåd. Han vill inte att du ska sitta här och hota och skrämma oskyldiga damer och ge gästen i vårt land ett dåligt intryck av Italien."

"Vi är inte i Italien! Vi är på Sicilien!" hävdade revolvermannen.

"Ännu större skäl att föregå med gott exempel och lägga undan pistolen. Den kan ju gå av. Vad skall damerna säga då? Guds nåd är till för både brottslingar och syndare. Ångra ditt förtappade liv och omvänd dig till Guds salighet, så skall allting bli bra."

"Ni försöker bara prata omkull mig, era idioter, som inte begriper något!" var den desperate psykopatens käpphäst som han förskansade sig bakom med sin oåterkalleliga föresats att till varje pris hindra någon artist från att genomföra ett visst uppträdande.

Jag fick aldrig veta hur det gick. Vi kom fram till Palermo utan att situationen hade lösts. På stationen försvann revolvermannen genast. Utan tvivel tog han närmaste vägen till den teater eller nattklubb eller vad det var där han hade sin mission att utföra.

Den sansade herren kom med den slutgiltiga förklaringen. Han pekade med sitt finger mot tinningen och sade: "Un matto," "en dåre". Sedan försvann han också. Mer än så fick jag aldrig veta.

"Un matto" var väl snarast en underdrift med tanke på att hans revolver mycket väl kan ha varit osäkrad hela tiden. Inte heller det fick jag något klart besked om under dramats gång.

Europeisk turné, del 16.

Det enda direkt dåliga i världen anser Dalai Lama att är människans våld och split och tanklöshet, medan den största faran är all kärnvapenarsenal, som omedelbart borde nedmonteras till sista stridspets; samt naturligtvis den ack så kortsiktiga miljöförstörelsen, som bara är en manifestation av människans självdestruktiva girighet.

Hos Kerstin hade jag även möjlighet att fördjupa mina relationer med de stora kvinnliga andarna bakom teosofin, främst Madame Blavatsky, Alice Bailey och Helena Roerich. Blavatsky och Annie Besant var jag ganska väl förtrogen med tidigare, medan både Alice Bailey och Helena Roerich blev tämligen nya och givande bekantskaper. Alice Bailey (egentligen Alice Ann La Trobe-Baleman, senare gift Evans, därefter gift Bailey, 1880-1949) var liksom Annie Besant engelska, född i Manchester, men något mer sympatisk än den stridbara, anarkistiska och auktoritära Annie Besant, som försökte omvandla teosofin till något av en dogmatisk diktatur. Alice Bailey levde huvudsakligen som filantrop, hjälpte brittiska soldater i Indien, arbetade för YWCA (liksom hennes förste man arbetade för YMCA, den engelska motsvarigheten till KFUM,) och kunde rentav arbeta som sardinburksinläggningsgumma på en konservfabrik för att försörja sina barn medan hennes man bara misshandlade henne. Hennes liv blev en enda lång Golgatavandring ända fram till hennes 35-e levnadsår, fastän hon i likhet med alla de andra stora teosofiska ledarinnorna kom från toppskiktet inom 1800-talets högborgerliga samhälle. Till skillnad från de andra tre har Alice Bailey humor, hennes språk är det litterärt lättillgängligaste, ledigaste och mest angenäma av de fyras, och helheten av hennes livsverk ger ett entydigt angenämt intryck. Hon vågar till och med vara kritisk mot teosoferna och tar avstånd från alla spekulationer i tidigare liv - "visserligen har själen kapacitet att återerinra sig alla dess tidigare liv, men vad kan sådana erinringar leda till annat än en återvändsgränd av självupptagenhet? Avslutade liv i det förgångna är avslutade lektioner, som man lärt sig nog av. Det är bara av livet i nuet man kan lära sig något nytt."

Om Alice Bailey är den sundaste av de fyra, så är Helena Roerich (egentligen Jelena Ivanovna Tjopotjnikova, 1879-1955) den ödmjukaste och den konstnärligt och filosofiskt mest förfinade. I motsats till sina tre föregångare var hennes liv relativt lugnt och ordningsfullt, hon var bara gift en gång med konstnären Nikolaj Roerich, och hennes livs enda dramatik är egentligen hennes vidsträckta resor i Asien till Tibet, Mongoliet, Turkestan, Indien och andra sådana länder. Hon skriver aldrig sina böcker i sitt eget namn utan utger dem konsekvent anonymt. Hon översätter Blavatsky och de andra teosoferna till ryska, och därmed är egentligen hela teosofin en från början rysk-engelsk skapelse.

Helena Roerich är den mest utpräglade mystikern av de fyra. Hon varken spekulerar eller predikar, som Blavatsky och Besant, eller propagerar och systematiserar som Bailey. Hon bara filosoferar och det i en stilla ödmjukhet och from betraktelse av livets andliga sidor, som om hon gick omkring i en vacker arabisk trädgård och bara konstaterade och påtalade alla dess skönhetsvärden. Hennes kanske viktigaste skrifter har också den titeln: "Blad ur Morias trädgård". Moria är då hennes andliga lärare.

Så hur sund vår vän doktor Sandy än är i sin kritik av teosoferna, som många delar, så känner han till dem tämligen ytligt och har de likväl oförnekliga värden som författare, filosofer och karaktärer som måste utgöra angenäma bekantskaper för envar som vill förstå dem, hur mycket man än samtidigt kan störas av deras mycket kvinnliga flummighet.

När jag träffade Pier Giulio i Genua framlade jag genast för honom fenomenet Essiac. Han är en mångerfaren läkare och professor, har arbetat sedan han var 18 år i sjukhus 70 timmar i veckan, är nu pensionerad men fortsätter att ha patienter ändå. Han var inte helt avvisande till Essiac, och han var precis lika rigoröst försiktig som Kerstin: med sådana mirakulösa naturpreparat är det ytterst viktigt att se upp med förfalskningar. Hans avgörande utlåtande var dock, att användbarheten och effektiviteten med ett sådant medel som Essiac bara kunde utprovas genom en viss dubbel testmetod, som innebär, att varken patienten eller läkaren har någon aning om vad som utprovas. Endast så kan alla placeboeffekter, partiska attityder och personliga engagemang bortfiltreras från den strikt vetenskapliga undersökningen.

Hans moder, min gamla väninna Beatrice Fersen, tog emot mig som vanligt med öppna armar som om hon var 30-40 år yngre - hon har i år fyllt 90. Hon har nu kommit ut med fyra böcker, en självbiografi, en deckare, en novellsamling och en barnbok och är lika outtröttligt positiv och levnadsglad som alltid med kristallklart minne och hjärna, fastän hon nu är mitt inne i en ny svår kris. För trettio år sedan förlorade hon sitt ena öga genom en infektion i näthinnan, och efter en framgångsrik starroperation på det andra för två år sedan, som återgav henne full syn på detta öga, har nu även detta friska öga drabbats av en näthinneinfektion, som gjort att hon redan förlorat 60% av sin återstående syn. Risken är att hon snart är helt blind. Hur skall det sedan gå med hennes författarskap, läslust och livsglädje?

Nya vägar i Indien, del 9: Binsar.

På vägen upp ligger en av Indiens mest livskraftiga hippiekolonier: Kesaa Devi. Anledningen till dess välstånd är att det här liksom i Manali växer hampa vilt överallt. Många besöker kolonin bara för att njuta, men andra har stannat tillräckligt länge för att kunna etablera en betänklig affärsrörelse genom att behandla haschet och saluföra det. Mycket av exporten går till Goa.

Högre upp börjar Binsars naturreservat. Skyddsområdet består av stora skogar som är helt orörda och rena trollskogar, vilka utgör ett paradisområde för alla flyttfåglar som efter mitten av november färdas här över på väg från Sibirien och Ryssland och Mongoliet och hela Centralasien mot varmare länder söder om Himalaya. Många fågelentusiaster besöker Binsar från den 15 november av denna anledning. Har de tur får de sitt livs lystmäte på fågelskådning, då vädret denna tid ofta är klart.

Jag fick även uppleva flera smakprov på befjädrade uppenbarelser av sällan skådat praktfullt slag. Men bäst av allt var utsikten. Från Binsar ser man Nanda Devi i hela hennes oemotståndliga uppenbarelse och skönhet, som man knappast får någon klar uppfattning om från något lägre ställe. (Binsar är på drygt 2400 meter.) Man ser dessutom hela Himalayabergskedjan långt in i Nepal och långt bortom Kedarnath. Ändå föredrar jag Kausani som vistelseort. Binsar har bara en butik, där bor väl knappast ens 50 människor i hela samhället, man är helt isolerad där, men orten är väl organiserad.

Där finns ett hotell som sköts av staten, det är ett Tourist Rest House (i samma stil som mitt tillhåll i Rishikesh med idealisk trädgård och allt,) och priserna är skäliga. Under säsong är de 300-600 rupier, och under lågsäsong som nu 150-300. Det är nästan billigt. Restaurang och full service ingår.

Men mest imponerande är det sätt på vilket ställets helighet upprätthålls. Det är förbjudet att spela skvalmusik, radio, TV, kasetter eller något sådant. Man får inte störa naturen, inte plocka blommor, inte ofreda fåglarna eller fälla träd. Man ser kring Almora ibland den imponerande skylten: "Absolut förbjudet att alls fälla något träd".

Tystnaden började när man lämnade stora vägen. Inga andra fordon mötte eller syntes till. Jag och min chaufför tycktes vara ensamma i hela Binsarskogen. Så passerades den enda butiken, som till reklam hade skylten: "The only shop in Binsar".

Den var helt öde. Där var en liten förfallen paviljong fullklottrad med unga entusiastiska besökares graffiti. Annars var det bara jag. Men för mina fötter låg hela Himalaya.

Jag talade med personalen på hotellet. Direktören var mycket tillmötesgående. De har problem med elektricitet ibland, (fastän de hade ett prydligt litet vindkraftverk,) så att de inte alltid kan koka mat, men många besökare kommer ändå året om och särskilt från Skandinavien, tydligen mest från Danmark och Norge men även från Göteborg, som en gång bidragit med en hel fruntimmerslast från något kvinnoförbund. Hur de hade lyckats hitta hit kunde inte direktören svara på.

Men på vägen ner mötte vi sju stycken europeiska ungdomar på väg uppåt. Fyra av dem var på två motorcyklar, och två av dem ville ha lift med oss upp, men vi var ju dessvärre på väg ner. Den sjunde vandrade helt ensam och verkade ha gått hela vägen från Almora. Tydligen var ändå Binsar ett populärt och välbesökt ställe.

Ödesresan, del 20.

Endast Aeroflot kunde hjälpa mig vidare med resan - min biljett hade konfirmerats, och jag hade missat den utan att kunna meddela Aeroflot. Hade jag därmed förlorat min biljett? Måste jag köpa en ny resa hem? I så fall kunde bara Svenska Ambassaden hjälpa mig.

Till sist fann jag mina informationer hos avdelningen Tourist Information på järnvägsstationen. Jag kunde ringa till Svenska Ambassaden därifrån, och en svensk dam visste precis hur jag skulle göra. Det fanns ett internationellt system som hette Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrån kunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligt detta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett Collect Call från Indien och be om lån till att kunna komma hem?

Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, och jag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget öster om Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigare återresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan, (varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?) den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågförsening slutligen lett till att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig:

"Det var synd att du inte kunde ringa till flygplatsen när du kom. Ett extra flyg hade gått två timmar senare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördag morgon."

Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepterades fortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant.

Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulle räcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över.

Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddela min nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att man kan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITA kunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drog tydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men man kunde inte ringa och be någon skicka dem.

En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa Collect Calls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men några Collect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon att ringa Collect Calls," sade föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat mig till hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att man ringer Collect Calls?"

Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sina tillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåter inte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar. Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar.

Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer om saken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sista ärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck inför återresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummet och läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast.

Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jag en fest där på gatan som hundratusentals mänskor tycktes delta i, och ändå var det bara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med om under resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandes och somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför te- och turistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i full verksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan varit en enda stor fest - som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Det enda som klarat sig var hälsan - allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn i Dharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värsta tänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta, det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal, den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget - kort sagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan jag mot alla odds klarat den ekonomiskt - tack vare stölden blev det min billigaste resa någonsin. Den totala utgiften för fem veckor till och från och inom Indien blev inte mer än 6600 kronor. Pengarna som stals, som aldrig kom till användning, kan ju därför inte räknas.

Den omöjliga resan till Leh, del 4 : Om Jesus grav och terrorister.

Därmed kan det inte heller ha funnits någonting kvar av Jesus grav att förstöra 1200 år efter hans stipulerade andra död, och han var ju dessutom en lika viktig profet för islam som Moses och Muhammed. Och denna gravplats, huvudsakligen dominerad av bara blommor, vidmakthållen på samma sätt sekel efter sekel, utan namn och utan förklaring, skulle egentligen vara rätt passande just för Jesus. Ett tempel, en kyrka eller en moské, som Klippmoskén i Jerusalem över Muhammeds jordiska avskedsplats, hade aldrig passat Jesus. Ett gravmonument som det i Hebron över Abraham hade inte passat heller, och man påminner sig att även kung Davids grav i Jerusalem är ganska enkel. Även Jesu påstådda älsklingslärjunge begrovs på egen önskan i den enklaste tänkbara grav utan namngivelse utanför Efesos. I detta mönster skulle denna Jesusgrav i Srinagar passa bra in.

Det som mest talar emot att detta kan vara Jesus sista grav är den kuriösa förekomsten av även hans moder Marias grav och till och med profeten Moses grav 10 mil härifrån. Det är en gammal kashmirisk tradition att känt folk kommer till Kashmir för att dö. Man kan möjligen godkänna möjligheten att Maria kan ha följt sin son hit för att dö här hos honom, men det är tyvärr omöjligt att finna någon som helst förklaring till att den 1300 år tidigare Moses skulle ha begett sig från berget Nebo till Kashmir bara för att dö. Efter islams etablering i Kashmir under medeltiden har troligen Moses grav konstruerats som en vacker religiös gest då ju Jesus redan låg här. Dessutom hade ju Moses faktiskt ingen egen grav någon annanstans. Det var kanske på tiden att han fick en.

En annan sak som talar för att detta kan vara Jesus grav är förekomsten av Srinagars vackraste moské strax intill, den underbart inspirerande helgedomen Dastgir. Detta är den enda moské (utom Klippmoskén i Jerusalem) som jag varit inne i som jag upplevat som ett heligt rum. Den är underbart vackert utsmyckad och har en estetisk förfining och prakt utan motstycke att uppvisa. Den är faktiskt berömd just för att uppfylla besökare med en särskild inspiration som de aldrig glömmer.

Vad har då detta att göra med Jesusplanteringen och hans så kallade grav? Det kan inte uteslutas att det kan finnas ett samband. Märkvärdigt mycket i den kashmirska mentaliteten stämmer överens med Jesus personlighet som den finns dokumenterad. Av det övriga Indien betraktas kashmirerna som ett svagt och menlöst släkte, som bara gör sig dumma med sin alltför undfallande och älskvärda godhet. Det säger något om det hinduistiska Indien.

Just ett sådant folk som kashmirerna kan just en sådan som Jesus mycket väl ha känt sig befryndad med och som hemma hos i motsats till de stränga judarna; och om han en gång besökte Indien i sin ungdom och hittade till Kashmir kan han mycket väl ha velat återvända hit.

I samband med indiernas förakt för kashmirernas mjukhet måste Kashmirs terrorister beröras. Vi for till deras land följande dag. De hade varit särskilt aktiva omkring Pahalgam uppe i bergen, som också stoltserar med en egen golfbana, den näst högsta i världen. Men där behöver man inte oroa sig över att eventuellt slå bort golfbollarna till Pakistan. I stället kan de hamna inne i de omgivande skogarna, och när man sedan letar golfbollar där är chansen större att hitta terrorister och få en k-pist i magen än att hitta golfbollar. Därför har det inte spelats golf här på tio år.

Terroristerna är borta nu, men de uppträder ibland i TV och låter sig intervjuas. Den gängse uppfattningen i Indien är att terroristerna i Kashmir har finansierats av Amerika. De menar, att Amerika skänker pengar till Pakistan och finansierar deras armé, varpå Pakistan i sin tur skänker vapen och pengar till terroristerna. Detta kan i och för sig vara fullt riktigt, men den korrekta frågeställningen borde i stället vara: är dessa så kallade terrorister verkligen terrorister eller partisaner?

Naturligtvis förnekar de själva att de är terrorister och kallar sig frihetskämpar. Det är bara Indien som kallar dem terrorister och det i rent propagandasyfte.

I TV hävdar dessa partisaner att de slåss för frihet.

"Alltså är ni terrorister," svarar Indien.

"Var då även Gandhi och Nehru terrorister? Även de slogs liksom vi bara för friheten men mot engelsmännen. Vi slåss för samma frihet som de kämpade för. Om vi är terrorister var även Gandhi och Nehru terrorister."

Och intervjuarna stod svarslösa.

Det hör till salen att Nehru var från Kashmir. Han förstod Indien på ett sätt som ingen senare indisk ledare har gjort. Han var samtidigt en idealist och en social realist, och han höll Indien samman bättre än någon annan ledare. Hans tragedi var fallet Tibet och hans tro på Kinas goda vilja. När Kina oprovocerat angrep Indien slogs hans hela värld samman, och han förlorade Indiens folks tillit. Han kunde aldrig förlåta sig själv att han låtit sig luras av kommunist-Kina och dess diktator, som skulle gå till historien som dess värste massmördare genom tiderna med ett facit på 65 miljoner offer. Mot Mao Zedongs terrorvälde var Pol Pots regim i Kambodja rena lekskolan, och en sådan oöverträffad massmördare begick Nehru misstaget att tro något gott om och låta sig luras av fullständigt.

Vi återkommer till Jesus grav och Kashmirs påstådda terrorister i nästa nummer.

Men 'att inbilla sig ha fiender där man inte har några' är ingenting annat än ett klassiskt sjukdomssymptom för den renaste paranoia.

Årets resa till Kailas under regi av "Läs och Res" gick tyvärr inte så bra. Vädret var inte helt gynnsamt, och när gruppen med jakar och allt tog sig runt det heliga berget blev vädret alltför kritiskt för att jakförarna skulle kunna fortsätta. De blev tvungna att vända om före Dolma La. Endast några få oförvägna valde att trotsa vädret och fortsätta ändå och gjorde så på egen risk på egen hand - och kom lyckligt över. Men de flesta hade fått vända om.

Bättre lycka nästa gång.

Hans självmord i februari 1942 mitt under brinnande världskrig i Petropolis utanför Rio de Janeiro tillsammans med sin hustru har aldrig upphört att ge upprinnelsen till nya spekulationer om anledningarna. Men det kanske mest tragiska är, att han därigenom kom bort från den aktuella favoritlitteraturen och i praktiken glömdes bort. För 50-talsgenerationen kom han att tillhöra en för evigt förlorad förkrigstid, som aldrig kunde bli aktuell mer. Många andra liknande författare sågades på samma sätt av liknande anledningar, till exempel Dimitrij Meresjkovskij, som var Rysslands ledande författare före 1917, tvingades lämna Ryssland, fann sig aldrig till rätta i utlandet (liksom Rachmaninov) och glömdes bort, medan i stället den olycklige bluffen Majakovskij blev den nya ryska litteraturens falska galjonsfigur. Inom Sverige rönte självaste Frans G. Bengtsson ett liknande öde, Sveriges 1900-tals-litteraturs främste stilist, bara för att han under 30-talet råkat fälla några oförsiktiga uttalanden som efter nazismens fall stämplades som rasistiska. Man dömde honom för en detalj, en liten fläck på kostymen, varpå han orättvist fördömdes i sin helhet, vilket i synnerhet var orättvist mot hans oöverträffade konst - det kanske rentav blev fult att vara stilist bara för att Frans G. Bengtsson varit det, åtminstone i vissa kretsar.

Stilism var även Stefan Zweigs adelsmärke. Han var en judisk författare i Wien som debuterade tidigt med några diktsamlingar, som fick den tidens förläggare att försäkra honom på livstid om att vad han än skrev skulle publiceras. I stället för att utnyttja detta blev han såpass självkritisk, att det tog många år innan han åter publicerade sig. Hans definitiva genombrott blev därför inte förrän genom den pacifistiska pjäsen "Jeremias" mitt under det första världskriget, vilket tillförsäkrade honom en plats i den tidens störste pacifists hjärta, Romain Rollands. Deras berömda pacifistiska samarbete varade så länge krigsproblematiken förblev aktuell.

Under 20-talet inledde han så sin långa berömda rad av biografier. De började blygsamt i liten skala med Dickens, Dostojevskij och Balzac men omfattade snart inte bara författare utan även sådana som Nietzsche, Mary Baker Eddy, Napoleons polischef Joseph Fouché, Erasmus av Rotterdam, Marie Antoinette, Maria Stuart och Maghellan. Hans "Sternstunden der Menschheit" är ett formligt kaleidoskop av biografier, där avgörande historiska ögonblick focuseras i berömda gestalters liv - samlingen kröns av en dramatisering av Leo Tolstojs flykt hemifrån 82 år gammal. Stefan Zweigs psykologiska förmåga till inlevelse och empati är universellt erkänd, och Sigmund Freud var en av hans nära vänner.

Hans storhetstid varade fram till 1934, när nazismen kom och förstörde allt. Fram till dess var han åtminstone tidvis världens mest lästa författare, och han räknade hela sin samtids ledande kulturpersonligheter inom litteratur och musik till sina nära vänner, som ofta gästade honom uppe på Kapuzinerberg ovanför Salzburg i hans 'Villa Europa', som fortfarande står kvar. Men redan 1934 blev nazismen såpass hotfull även i Österrike, att han såg sig nödsakad till en landsflykt, som kom att vara livet ut.

Till en början fann han ett nytt hem i England och bodde i Bath fram till 1939, tills kriget bröt ut. Han blev då internerad som fiende då han var österrikisk medborgare. Så fort han fått sitt engelska medborgarskap lämnade han England för gott. Han flydde till Amerika men trivdes aldrig i New York utan fortsatte hellre söderut till Sydamerika. Där valde han att själv sluta sitt liv 60 år gammal när läget under andra världskriget var som allra mörkast några veckor efter Wannseekonferensen med dess "slutgiltiga lösning på judefrågan" och en vecka efter Singapores fall för japanerna, vilket var det yttersta dråpslaget mot de allierades grepp om Asien. Hans böcker hade då i redan elva år varit förbjudna i alla tysktalande länder. Vad hjälpte det att han var det tyska språkets främsta stilist när han var jude?

Han glömdes inte bort genast, fastän han omedelbart försvann i den nya tidens massmediala syndafloder av vulgärkultur och billigt nonsens, utan alla som redan läst honom glömde honom aldrig. Men de nya läsarna såg ingen mening med att läsa en 30-talsförfattare efter 40-talet. De föredrog märkvärdigare original utan övertydlighet och utan besvärliga samvetsbudskap, som tvingade en att tänka efter, i stil med Franz Kafka och James Joyce, den ena konstigare än den andra. Det blev på modet att låtsas begripa sig på vad ingen kunde begripa sig på. Samma kultstatus fick Majakovskij, som begick självmord i protest och besvikelse över bolsjevikerna, men som genom sin död bolsjevikerna fortsatte att haussa upp, då de inte hade någon annan galjonsfigur. Jag är säker på att den tid måste komma, när man äntligen inser, att alla dessa tre, Majakovskij, Franz Kafka och James Joyce, är 1900-talslitteraturens största bluffar. Några har insett det för länge sedan och vågat framhålla det men tigits ihjäl och lämpats på samma soptipp som andra urmodiga stilister från hopplöst förlegade urtider som Dimitrij Meresjkovskij, Frans G. Bengtsson och Stefan Zweig.

Göteborg den 26.8.1999