Denna artikel finns även här.
Mitt liv med akvarier började med en liten glasburk med två guppy i, en gång när jag var barn. En hona och en hane var det, och små var de. En liten ranka vattenpest hade de i sin lilla burk. Jag fick dem från någon som hade tröttnat på dem, och jag hade egentligen inga höga förhoppningar på dem. Men helt plötsligt en dag fanns det tre fiskar i den lilla burken! De hade fått ett yngel. Och då började tjatet om ett eget akvarium - intresset var väckt.
Snabbt blev naturligtvis guppyn den stora favoriten, i början hade jag namn på alla mina guppy, men när de blev alltfler började jag teckna av dem allihop för att kunna hålla rätt på vem som var vem :- )
Jag kommer så väl ihåg hur glad jag blev över det första lilla röda platyynglet, som skilde sig från alla guppyynglen både i storlek och i färg. Nästa framsteg på akvariehobbyns väg var de första Black Mollynglen, de blev aldrig så många som platyna ens, men det var åtminstone några få som föddes och växte upp i det egna akvariet. Snart sparade jag ihop pengar till ett akvarium till och mina kompisar hade också akvarier, och vi var ute och fångade mygglarver, daphnier och cyklops som mat åt alla fiskarna. Vi bytte fiskar med varandra. Vi umgicks och pratade fisk, och beundrade varandras fiskyngel. Målet var liksom att få yngel av alla sorters fisk vi bara kunde. Ibland blev det både lek och rom, men inga yngel klarade sig. Ibland blev det några fiskyngel som inte överlevde. Dvärgguramierna och honungsguramierna lekte som galningar, men endast min kompis lyckades få några få dvärgguramiyngel att överleva. Hur hon lyckades med det har jag ingen aning om. Jag har fortfarande inte fått yngel efter någon gurami. Malarna bedömde vi som för svåra, men tetror gav vi oss på. Jag hade glödbandstetror som lekte, och några yngel blev det, men de växte aldrig upp. Däremot fick jag lätt en permanent odling på Kejsartetror, som jag skattade då och då och bytte bort ungar av mot akvarieväxter eller andra fiskar genom akvarieföreningen.
Snart började vi med ciklider, förstås, men vi höll oss till små arter, då vi inte hade plats för stora akvarier. Fjärilsciklider, Apistogrammor, liten egyptisk munruvare osv. Jag hade lek av många olika arter av Apistogramma, och lyckades slutligen föda upp en kull, mest av misstag tror jag. Den arten hade inget namn då, kallades bara Apistogramma sp. Jag hade dem i ett 50-liters, som det slog in några strålar norrsol in i på morgnarna, och det var nog det som fick dem att leka. Jag läste på om Apistogramma, jag läste allt jag kom över, och någonstans läste jag att de arter av Apistogramma som inte har så mycket färger lever i vatten med lite växter och mera sol, och just sådana var ju mina Apistogrammor. Det var en höjdpunkt att åka till akvarieföreningen och som juniormedlem kunna byta bort en kull egenodlade Apistogrammor…
Jag kommer ihåg när mammas scalarer lekte i sällskapsakvariet, och vi satt som klistrade framför akvarierutan och tittade på…
Senare, efter att jag flyttat till Stockholm, har jag bl a även fött upp kerritetror, kardinalfisk och kopparbarber, samt förstås mina speciella älsklingar Xenotoca eiseni… Att jag skaffade just den arten var en slump, en kompis och jag kollade i akvarieaffärer, och hittade ett antal högst ovanliga arter av levandefödare. Min kompis köpte med sin några Ameca splendens, och jag tog Xenotoca eiseni, som jag vanligen kallade mina ”köttbullefiskar”… De är ju höga i kroppsformen och ser därmed rundade ut från sidan, och de äter som små grisar :-)
Jag får väl inte glömma att nämna ett helt akvarium med sebraciklider som jag hade, de rackarna ville inget annat göra än att göra flera sebraciklider, och de var redan alltför många tyckte jag. Jag tröttnade storstilat på dem för besvärligare fiskar har jag aldrig haft, de bara åt och skitade ner akvariet, samt åt upp alla växter! Jag var verkligen tacksam när en kille i akvarieföreningen hjälpsamt tog hand om hela gänget :-) Och eldbukarna, ja de glömde jag med. De bodde ihop med köttbullefiskarna (Xenotoca eiseni) och var tvärtråkiga. När köttbullefiskarna var framme hela tiden, visade upp sina vackra färger och ynglade av sig, samt tiggde mat som de tamaste smådjur, så höll sig eldbukarna i bakgrunden, var färglösa och fega och vågade knappt komma fram och äta. De brukade försvinna helt under en stor platt sten :-) Det enda positiva man kan säga om eldbukarna var att de faktiskt inte åt upp några växter.
Under ett antal år var jag helt fisklös, och hade endast smådjur av en mängd olika slag, men så fick jag ett infall och köpte mig ett akvarium i julklapp till mig själv. Jag hade en hel lång lista med namn på olika växter jag tänkte köpa med mig när jag gick till akvarieaffären, men endast två arter av fisk. Typiskt mig. Eftersom jag växte upp på landet, där strömavbrott var en realitet, så har jag lärt mig grundligt att aldrig ha för stora eller för många fiskar i samma akvarium.
På min fisklista stod det Endler och Heterandria formosa. Endler hade jag aldrig ens hört talas om innan en kompis började prata om dem (det är hennes förtjänst att det nu finns fiskar här, en del av fiskarna är dessutom hennes) men Heterandria formosa har jag haft innan, och ja, jag har haft en massa ungar efter dem med :-)
I akvarieaffären fanns det vackra små vildfångade guppy, och jag blev genast sugen på att skaffa ett akvarium till… man bör tydligen inte blanda guppy med Endler, de korsar sig. Nu har jag dessutom hittat en art av levandefödare på Internet jag hemskans gärna vill ha. Den heter Quintana atrizona och ser ut som en liten genomskinlig platy. Jättesöt!
Anledningen till att jag skriver dessa rader är förstås att nu har det äntligen blivit yngel… Ena Endlerhonan fick yngel i natt, tidigt på morgonen den 16 januari 2006. Detta har vi väntat på ett tag nu, min kompis och jag. Jag har SMSat varje dag att det inte blivit yngel än… Men nu blev det! Lycka är när fiskarna får yngel…
Eva Johansson
Alla bilderna visar Endleryngel.
Copyright: Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 24 september 2007.