Denna artikel finns även här.
Om Heterandria formosa, en mycket liten och trevlig fisk att ha i sitt akvarium.
Heterandria formosa heter på svenska dvärgtandkarp. Den beskrivs ofta på Internet som den sjunde minsta fisken som finns, men den uppgiften är gammal, det har hittats ännu mindre arter sedan dess så den står idag längre ned på den listan. Dessutom beskrivs den ofta som den allra minsta levandefödande arten, vilket möjligen kan vara sant – det vet jag ej. I USA räknas den som det allra minsta ryggradsdjuret som lever på den nordamerikanska kontinenten. Arten lever vilt i USA, från en flod som heter Cape Fear River i North Carolina till södra Louisiana, den finns även i Florida. Det är inte ovanligt att akvarister som bor i de områdena går ut och själva fångar sina dvärgtandkarpar i diken eller små sjöar och liknande. I naturen lever de i täta växtsnår i stillastående eller långsamt flytande vatten. Vilda exemplar är enligt uppgift mindre i storlek än de vi har i våra akvarier, enligt en amerikansk forskare som uppger att hanarna vanligen är 10 – 12 mm om man ej räknar in längden av stjärtfenan, och honan är 9 – 16 mm lång med samma mått. Stjärtfenan är kort hos arten. I akvarier blir hanarna omkring 18 mm inklusive stjärtfenan, och honorna upp till 3,5 cm inklusive stjärtfenan. Jag har sett uppgiften att honan kan bli 4,5 cm på Internet, men det kan mycket väl vara en felskrivning av en person som inte är van att mäta fiskar i centimeter.
Arten har en mängd olika namn på engelska, som Least Killifish, ”Skeeters”, Dwarf Livebearer, Dwarf Top Minnow, Mosquitofish, ”hets” och Pymy Livebearer.
I naturen varierar populationerna extremt mycket, tillräckligt mycket för att forskare skall vara intresserade av att studera arten ingående. Detaljer som varierar mellan olika populationer är bla storleken på nyfödda yngel, könsfördelningen, kullstorlek, livslängd och hur många djur som lever inom ett visst område (populationens densitet) mm. Dessa detaljer varierar rätt mycket, vissa extremt mycket, och forskningen går ut på att försöka ta reda på om variationen är genetisk i grunden eller om den har någon annan orsak. Förutom eventuell genetisk orsak studerar man även vilka större fiskar som äter dvärgtandkarpar i deras naturliga områden och om variationerna hos de studerade populationerna beror av variationer i predation.
Vad man visat hittills är bla att populationer med hög densitet har mer heterozygoti (genetisk variantion) samtidigt som en och samma hona vanligen bara får ungar med en och samma hane, vilket är lite motsägelsefullt, milt sagt.
Enligt uppgift blir denna fisk sällan äldre än 2 år, och på 15 månader brukar den ha fördubblat sitt antal om den inte lever under alltför dåliga förhållanden.
Arten föredrar en temperatur mellan 20 och 26 grader Celcius, men kan klara mellan 15 och 30 grader. Snabba temperaturförändringar tycker den inte om. Ett svagt basiskt vatten, med pH över 7, är bäst, och fisken föredrar dessutom ett medelhårt vatten. Dock är den tålig liksom guppyn och tolererar det mesta bara den får ställa om sig långsamt till ett nytt vatten. I naturen hittas de ofta i vatten med lågt syreinnehåll, och klarar sig vanligen utmärkt utan filteranordning i akvariet. I naturen förekommer den även till viss del i bräckt vatten.
Mina lyckades få ett yngel som klarade sig i ett 54-liters akvarium fullt med Endlers innan de fick ett eget akvarium att husera i, detta hade troligen inte skett om jag inte hade så pass mycket javamossa i akvariet, så man skulle kunna säga att just javamossa passar denna fisk extra bra.
Man ser inte hanarna spela för honan, vilket man gör mest hela tiden med exempelvis guppy och Endlers.
Dvärgtandkarparna brukar aldrig komma fram och be om mat, som är så vanligt med guppy, Endler och många andra arter, och de är alltid lite skygga, men kommer snart fram och äter vid matdags.
När mina fyra individer fick ett gäng med yngel som sedan började växa upp bytte de delvis beteende, men detta hände först när de största ynglen började närma sig den vuxna hanens storlek. Nu är de mycket mer framme och visar sig, och tydligen finner de trygghet i mängd, dvs de trivdes inte alls lika bra när jag bara hade två par av denna lilla fisk.
Allra bäst tycker de om att bo med andra dvärgtandkarpar, men de trivs bra ihop med andra små och mycket snälla fiskar, exempelvis guppy, Endlers, mm. Jag har inte provat men gissar att de skulle trivas utmärkt med små rasboror, kardinalfisk, kopparbarber, samt även de små dvärgräkor som är så populära just nu. Lite större fiskar kan lätt äta upp dem till middag.
Det är en levandefödare, som inte beter sig som andra levandefödare. Honan kastar (”föder”) nämligen inte hela kullen samtidigt, utan istället kastar hon någon eller några få om dagen under en period. Jag har själv aldrig observerat hur många dagar i rad hon får ungar, eller om hon får ungar varannan dag eller liknande, men i litteraturen står det vanligen att de får mellan 1 och 4 yngel varje dag 2 – 3 veckor.
Jag har läst att arten helst vill ha ganska kallt i akvariet, trots detta fick mina massor med yngel under den allra varmaste delen av sommaren 2006, då jag hade ända upp till 28,5 grader i lägenheten, och ännu varmare i akvarierna, pga att belysningen värmer vattnet under dagen. Jag har ingen värmare i mina akvarier, så det skall bli spännande att se hur de kommer att bete sig framåt vintern då temperaturen går ner även i akvarierna... Det kan ej bli några snabb temperaturomslag pga de extra tjocka väggarna i detta gamla hus, så jag är inte orolig för att de inte skall klara det.
Arten kan matas med enbart flingfoder (gärna en del vegetabiliskt flingfoder i sådana fall) och ändå få ungar som överlever. Bäst är naturligtvis att som vanligt ge omväxlande föda med inslag av levande foder. De äter ej typiskt vid vattenytan som guppy och Endler, utan hellre en bit ned i akvariet, de har dessutom små munnar och bör därför ges smått foder. Nykläckta artemianauplier är perfekt till denna lilla fisk. Enligt uppgift är ynglen 2, 5 eller 7 mm långa vid födseln (Jag har inte kollat vilket som stämmer!) och kan äta söndersmulat flingfoder. Jag har inte sett några nyfödda än som jag vet säkert (de har hållit sig gömda i täta sjok av javamossa), de flesta av mina dvärgtandkarpar är dock runt 1 - 1,5 cm långa, så de är rätt unga. Det är naturligt för de små ynglen att hålla sig i skydd av växterna, och de klarar sig där. Om man inte ger dem speciell mat så kan de äta av de smådjur (infusorier) som lever bland växterna i ett akvarium som är i balans, men växer då långsamt. Vill man att de skall växa fortare är smått levande foder lösningen, vinägersmikro lär vara lämpligt för dessa små yngel. Jag ger nykläckt artemia regelbundet och det verkar funka bra, alla fiskarna som är så stora att jag ser dem verkar äta av dem, både vuxna och yngel. De äter även smått fryst foder, som daphnier, bosmider, osv.
Eva Johansson
Copyright: Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 24 september 2007.