Denna artikel finns även här.
Kejsartetror var i många år mina favoritfiskar. De är vackra, de var inte alltför stora för mina akvarier, och de hade ett ovanligt och mycket intressant beteende. Kejsartetran är liksom alla andra tetror en stimfisk, och trivs bäst i stim. Mist sex individer brukar det stå i gamla akvarieböcker att man bör ha av en stimfisk, minst åtta, tycker jag. Jag hade tretton stycken i flera år. Först var de färre men så köpte jag in några till och då blev de tretton tillsammans, sedan hade jag dessa tretton stycken kejsartetror i flera år. Det var fyra hanar och nio honor. Det är lätt att se vilka som är honor och vilka som är hanar, så fort de är någotsånär stora får hanarna lysande blå ögon och honorna lysande gröna ögon. Ynglen har lysande röda ögon…
Vuxna hanar har dessutom förlängda fenor. Men det räcker alldeles utmärkt att titta på ögonfärgen. Hanarna kan få en liten puckel bakom huvudet när de blir äldre, dock hade endast min största hane detta, så det kan vara ett tecken på vilken hane som är mest dominant…
Kejsartetran har inte ett så fint namn utan anledning, när den trivs skimrar den i så många olika nyanser att man knappt ser de lysande ögonen. Arten har ett mörkt längsgående band utmed kroppen, som vanligen inte försvinner ens när fisken blir stressad (försvinner bandet är det illa med den fisken!). Ovanför bandet skimrar fisken i de mest otroliga nyanser när den trivs. Fisken blir omkring sex centimeter lång, hanarna något större än honorna, och är lättskött.
Kejsartetrorna är som sagt stimfiskar, men när det är dags att leka så håller de revir! Min största hane tog nästan halva akvariet som sitt revir, sedan fick de återstående tre hanarna dela på resten. Hanarna jagade undan varandra från sitt eget revir och försökte locka till sig honorna. Det var ett utdraget skådespel varenda gång, och mycket intressant att titta på. När de väl var klara brukade de så småningom följa efter varandra i ett stim igen. Det var spännande att se hur blinda de var för sina egna yngel, samtidigt som de snabbt attackerade allt levande foder jag gav dem. Den största hanen brukade ofta simma med munnen ca en centimeter från ett litet yngel (kanske hans egen unge) utan ens verka reagera, men en vit mygglarv ett par decimeter bort jagade han genast efter och slukade snabbt. Den hanens revir var framme vid rutan, så när han tog paus i leken så var han mycket lätt att studera. Jag tyckte nog att det verkade som om de lekte rätt snart efter att ha fått vattenbyte och levandefoder, så trots att jag var rädd att de vita mygglarverna skulle äta ett och annat litet kejsartetrayngel så fick de ändå levande foder minst varje vecka.
Att studera ynglens utseende under uppväxten var också intressant, för de bytte färg eftersom de växte. Först var de genomskinliga och stillastående, jag såg dem främst i javamossan men jag fick leta länge innan jag såg dem, de var svåra att se. Sedan fick de det lysande röda ögat, och ungefär då brukade de bilda ett eget litet stim, med bara små kejsartetrayngel, jättegulligt! När de blev större så gick de i stim med föräldrarna. Jag brukade sälja dem när de hade bytt färg till vuxenfärgen, så man kunde vilket kön de var. Det var när de fick sina lysande röda ögon som de också fick det mörka längsgående bandet.
Mina kejsartetror bodde i ensamma i ett 120 liters ramakvarium som var inrett som ett sällskapsakvarium men med extra mycket javamossa och flytväxter. Det enda sällskap de hade var några sniglar och varandra. De trivdes dock bra och förökade sig kontinuerligt. Jag tyckte det var ett så trevligt sätt att odla akvariefisk att jag så småningom letade rätt på flera arter som kan odlas på samma sätt. Då hittade jag några lite mindre arter, som visade sig vara ungefär lika lättodlade och lättskötta som kejsartetran, och det var kopparbarben och kardinalfisken, och slutligen även kerritetran, vilken var lite svårare och tog lite längre tid på sig att få ungar, samt fick färre ungar än de övriga. Jag hade dem i var sitt akvarium, och skötte dem precis som jag skötte kejsartetrorna. En art jag ville prova men inte kunde för jag inte hade ett akvarium som var stort nog var kongotetran, jag hade läst att den skulle gå att odla på exakt samma sätt. Jag gissar att det finns fler arter än dessa som går att odla på detta sätt!
Eva Johansson
Copyright: Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 24 september 2007.