Evas gamla natalpälsråttor

This page in English. Den tredje april 2002 köpte jag mina första natalpälsråttor. Det var svårt att ens hitta några, jag hittade inga uppfödare som hade dem, och endast en djuraffär som hade dem, och djuraffären hade endast fyra stycken. Jag köpte en hona och en hane i olika färger (Cinnamon Pied hane & Champagne Argente Pied hona) och placerade dessa i en stor bur. Jag fick veta att båda var 8 veckor när jag köpte dem, så jag antog att de var syskon. Om uppgifterna stämmer (vilket verkar troligt) så var de födda runt 6 februari 2002. Jag döpte dem till Bina och Bonzo.

Redan den 26 april hade de fått en kull ungar, först såg jag bara att det var omkring 10 st. Se fotot ovan. Redan så fort de började få färg syntes det tydligt att alla ungar i kullen hade liknande vita teckningar som föräldrarna, denna teckning döpte jag senare till Pied. Dessutom såg jag snart att det fanns ungar i både Binas och Bonzos färg i kullen. En trevlig sak var att den vita teckningen var lite olika på varje unge så att det var enkelt att se vilken unge som var vilken!

Jag noterade att föräldrarna inte byggde något avancerat bo till ungarna, utan lade dem bara i en liten grop i spånet. Detta trots att de fick tillgång till ett flertal olika sorters möjliga bomaterial. Jag funderade över om det berodde på att Bina var så ung eller om de helt inte byggde så mycket till bon i naturen. På något sätt tyckte jag att det var underligt, för ungarna är ju lika ynlkliga och osjälvständiga som vanliga musungar och råttungar, så jag ttyckte att de borde bygga stora fina bon till dem. Jag hjälpte till genom att helt sonika själv bygga ett större och finare bo till dem :-) När jag räknade ungarna var det 11 stycken. Detta foto visar ungarna den 8 maj, de har redan päls, vita teckningar, och det syns tydligt att det finna ungar i både Binas och Bonzos färg. Föräldrarna är ej med på fotot. Min första kull natalpälsråttor!

Den 10 maj så dog Bina, och ungarna var 14 dagar gamla... jag blev tvungen att handmata dem för att de skulle överleva. Jag har ingen aning om vad hon dog av, men senare dog flera honor med alltför små ungar för att klara sig själva, så något som är typiskt för natalpälsråttorna dog hon nog av. Det hade inte synts några symptom som jag uppmärksammat innan hon dog, och hon hade ej heller uppvisat ett annorlunda temperament än Bonzo, så det fanns ingen förvarning. Det kan ha varit en smittsam sjukdom som de fick, eller något näringsämne som just natalpälsråttor behöver extra mycket utav, eller möjligen något genetiskt fel, eftersom jag senare tog in natalpäsråttor från annat håll och som inte hade detta problem - förrän jag korsade ihop linjerna...

Som tur var hade Bonzo hunnit bli ganska tam redan då, så det var inga som helst problem att plocka fram ungarna en och en när de låg och sov under hans kropp, för att mata dem. Efter de första matningarna fick jag faktiskt känslan av att Bonzo förstod att jag försökte hjälpa dem, de kom ju tillbaks till honom med runda mätta små magar och somnade tätt intill honom. Han var väldigt snäll mot ungarna, värmde dem och lät dem leka med honom, samt var väldigt samarbetsvillig när jag skulle mata dem.

Det tog ett tag att hitta på namn till alla de tioungarna som klarade sig (en dog). Den enda hanungen som hade samma färg som sin far fick namnet Aristoteles Billy, och honom sålde jag. Hanungen med mest vitt i teckningen kallade jag Aristoteles Bonanza, och han var tamast, och belv snart favoriten bland natalerna. Han var riktigt rolig, faktiskt.

Det fanns folk som kontaktade migoch ville köpa ungarna just för att de var handmatade. De tänkte att de skulle vara extra tama. men så extremt tama var de inte så jag bara handmatat dem i 2 veckor...

Den lilla honan som var mest tam som liten, Aristoteles Biza, visade sig inte ha så bra temperament när hon hade växt upp. Flera gånger attackerade hon och bet en av sina systrar. Alla de övriga ungarna i denna kull hade bra temperament.

Den 10 juni 2002 köpte jag ytterligare ett par natalpälsråttor, som var mörkt vildfärgade i jämförelse med Bonzo. Det var nu jag insåg att Bonzo nog inte var en agouti :-) Det fanns två alternativ: antingen blekte genen som gav de vita teckningarna även ner färgen eller så hade både Bina & Bonzo även en gen som kan kallas b i dubbel uppsättning. Den senare gissningen visade sig vara korrekt.

De nya natalpälsråttorna fick namnen Donny & Dora. Dessa köpte jag privat från en familj som hade ormar och födde upp dem till ormmat. Faktum är att jag tror att natalpälsråttan är vanligare som ormmat än som sällskapsdjur, eftersom de är luktfria och lättskötta, och därför attraktiva att föda upp som ormmat. Jag hoppas att detta förhållande ändras och att de blir minst lika vanliga som sällskapsdjur. (Ormar skall ju naturligtvis ha mat, men min personliga åsikt är att de inte skall ha levande smådjur, det finns gott om frysta sådana att köpa i många djuraffärer.)

En sak som slog mig genast var att Donny & Dora hade samma slags "tamhet" som Bina & Bonzo hade när jag köpte dem. De lät sig glatt bli klappade i buren utan att springa undan från handen, de blev en aning spända i kroppen när de var riktigt otama och man klappade dem. Precis som Bina & Bonzo hade gjort i början. Jag har aldrig sett några tendenser till att bitas när jag har hanterat dem, men när man lyfte någon upp ur buren försökte de hoppa ned och springa iväg (alla utom Bonzo och hans ungar som ju ändå var ganska tama).

När jag köpte Dora & Donny så planeringen att jag skulle ha alla honor i en bur och alla hanar i en bur. Men det gick inte! Donny bet hål i Billys öra, och Dora bet hål i Bizas svans. Jag kände mig tvungen att ha nykomlingarna för sig... Jag trodde att betett sig så illa pga att de bott så förskräcklit trångt innan jag köpte dem, men detta visade sig inte stämma. Det visade sig att Donny bet hål i de flesta hanungar som jag försökte sätta ihop honom med, inklusive hans egna söner. Naturligtvis tog jag ut dem ur buren så snart jag märkte att Donny jagade dem, så det är möjligt att han hade bitit dem illa om jag hade lämnat kvar dem. Istället fick jag stoppa in alla hanungar med Bonzo och hans söner, även Donnys söner. Varken Bonzo eller hans söner jagade eller bet ungarna.

Jag lärde mig att Donny & Dora och deras avkomor inte alls hade det trevliga temperamentet som jag ville ha, de var altför aggressiva sinsemellan.

Jag fick en kull med 13 natalpälsråttungar. Min andra kull hittills! De föddes den 28 juni 2002, så Donny kunde inte ha varit pappan, utan Dora måste ha varit parad med sin egen far när jag köpte henne. Jag lät Donny stanna kvar hos Dora och hjälpa till att sköta ungarna, jag vågade helt enkelt inte flytta honom ifrån ungarna, ifall Dora skulle dö på samma sätt som Bina hade gjort. Alla ungarna i denna kull hade samma färg som Dora & Donny.

Senare förstod jag att det endast var de honor som hade Bina eller Bonzo i stamtavlan som låg i risksonen. Alla honor som inte hade dem i stamtavlan klarade sig helt utan problem.

Den 20 juli 2002 fick Dora sin andra kull, denna gång var det Donny som var far, och ett par dagar efter nedkomsten tog jag isär dem. I denna kull var det några ungar som verkade ha Bonzos färg! När de var riktigt små såg de ut att vara chokladfärgade. När de blev större syntes det tydligt att de var Cinnamon. Bilden till höger visar en av dessa Cinnamonungar ur denna kull. När jag såg denna nya färg så förstod jag inte först att et var samma färg som Bonzo hade, för de såg inte exakt lika ut, då Bonzos färg hade en blåaktig ton när de ungarna var yngre, vilket jag så småningom insåg kom från vitteckningsgenen. Det var inte förrän ett bra tag efteråt som jag lärde mig att Cinnamon var den sedan tidigare vanligaste färgen på natalpälsråttan i Sverige.

Under hösten 2002 parade jag Donny med tre olika honor ur min första kull; Aristoteles Burrina, Aristoteles Biza & Aristoteles Bianca. Jag parar alltså enhane utan vita teckningar med tre olika honor med samma vita teckningar på - och får alla ungar i dessa kullar i en helt ny teckning! Denna nya teckning kallar jag Spot. Ungarna var Agouti Spot och Cinnamon Spot, inga andra färger. Fotot till vänster visar Bizas kull med Donny, endast 2 dagar gamla. Natalpälsråttungar får sin första päls tidigare än musungar och vanliga råttungar.

Ungarna på fotot är alltså Cinnamon Spot och Agouti Spot, 2 dagar gamla. Man ser inte riktigt på fotot vilka som är Cinnamon och vilka som är Agouti. När ungarna växer, så verkar inte de vita teckningarna fälja med, utan de ser ut att krympa då ungen växer :-) Kvar blir en fläck i pannan samt en fläck på varje kind på alla ungarna. En av alla mina Spot hade fyra fläckar, där hade pannfläcken delats i två så att den ungen hade en nackfläck med, förutom de tre vanliga fläckarna.

Jag tog flera kullar än dessa tre under vintern, men problemen med att honor som hade små ungar och dog ifrån dem fortsatte, till våren 2003 hade jag fått nog och slutade att avla natalpälsråttor. Honor med ungar upp till tvåveckor dog ifrån sina småttingar, och var de riktigt små hade jag ingen chans att mata upp dem. De som var en 10 dagar eller äldre lyckades jag rädda många av till livet. Det syntes tydligt att detta låg enbart hos de vittecknade natalerna, en vittecknad hona hade liten chans att överleva om hon fick en kull, detta gällde både Pied och Spot. Däremot hade de otecknade honorna inga som helst problem. Att korsa linjerna hjälpte inte.

Alla de otecknade natalpälsråttorna var helt friska i detta avseende, men hade inte alls lika bra temperament som de vittecknade. Dessutom fick många av djuren konstiga små oförklarliga knölar, och de blev inte speciellt gamla. Pga detta stoppade jag alltså aveln helt och hållet, för det tycktes inte gå att komma vidare.

Sommaren 2003 hade jag endast 2 hanar kvar, Aristoteles Bonanza & Aristoteles Barallo ur första kullen, resten hade antingen avlidit eller så var de sålda. Bonanza (min favorit) vägde 120 gram och var en aning fet, men rätt tam och verkade rätt tillfreds med livet. Men så blev han sjuk i slutet av sommaren, och det blev inte bättre, till slut var jag tvungen att avliva honom ganska akut. Jag kände mig då tvingad att avliva Barallo samtidigt, fast han inte var dålig, pga att jag hade lärt mig hur mycket natalpälsråttorna verkligen HATAR att leva ensamma.

Då hade jag precis köpt två nya natalpälsråtthonor, men avskräckt av tidigare problem kunde jag inte tänka mig att låta Barallo bo ihop med dessa småttingar, ifall de skulle bli dräktiga. De två nya honorna var Aya, Argente Spot, född i början av juni 2003 och Edda, Argente Pied, född i april 2003. Jag har inte köpt några hanar för jag hade kelt lagt ner planerna på avel, jag ville bara ha dem för att studera dem, och för att hur pass tama de kunde bli. Det var lätt att se att Aya var lite skygg och att Edda var rätt livlig. Bilden till höger visar Edda och Aya.

Bonaza och Barallo som var Champagne Argente hade långsamt fått allt mer orange inslag i sin päls, från att från början mest likna färgen champagne. När Aya och Edda anlände som småungar hade redan samma färgintensitet som pojkarna hade, sedan fick tjejerna bara starkare och starkare rödorange färg allteftersom de blev äldre.

Dessa färger djupnar med tilltagande ålder även på andra smådjur så jag var inte förvånad.

Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 9 december 2007.