This page in English.
Natalpälsråttan kräver en ´förhållandevis stor bur för att kunna trivas i fångenskap. Drras mat i naturen består av olika fröer och insekter, samt gröna växter. I fångenskap äter de begärligt en matsedel betående av hö, knäckebröd, hirskolvar och grönsaker, exempelvis morötter. Arten är extremt social och uppvisar tecken på extrem vantrivsel om de isoleras från artfränder, och de skall aldrig lyftas i svansen.
Mina natalpälsråttor älskar massor med fint fräscht hö, en tjock skiva gurka, lite morot eller några salladsblad dagligen, samt naturligtvis alltid flera hirskolvar i buren.
Dessutom gillar de havregryn, småfågelfrön bestående av hirsblandningar (det finns många olika sorters hirs), solrosfrön, och knäckebröd. De älskar grönsaker, så de bör få lite olika sorter. En grupp om ca tio unga natalpälsråttor äter en hel morot på ett par dagar.
Jag lärde mig efter ett tag att om de får fet mat så får de snart feta pälsar, så att de bör verkligen inte få solrosfrön dagligen även om de gillar dem. Det krävs ganska lite fett i maten för att pälsen skall bli fet.
För att natalpälsråttorna skall trivas bör de vara absolut minst två av samma kön, men jag rekommenderar varmt att ta flera än så, de är ju luktfria och lättskötta och de kräver en stor bur. Ett par natalpälsråttor i en bur som är mindre än 60 cm lång beter sig stressat och spenderar den största delen av sin tid med att försöka gnaga sig ut ur buren, och de är duktiga på detta! De enda burar som de inte kan gnaga sig ut ur är lab-burar och akvarier av glas. Personligen tror jag att de kan bli sjuka av att leva under dessa villkor.
Ger man dem istället en stor bur - över 60 cm lång - så uppvisar de inte detta stressade beteende och en vanlig dunabur fungerar utmärkt, samtidigt som de inte tycks bry sig så mycket om att de är flera i buren, utan tvärtom gillar de skarpt varandras sällskap. De gnager alltså inte sönder en stor dunabur (70 cm lång) även om det vore mycket enkelt för den, helt enkelt eftersom den är stor nog för deras behov.
En tillräckligt stor är alltså nödvändigt för natalpälsråttornas fysiska och psykiska hälsa!
Mina natalpälsråttor har främst bott i dunaburar och gamla labburar Makrolon IV, vilket den minsta burstorlek de har funnit sig tillrätta i. Labburarna är tillverkade i extra tåligt material som inga smådjur kan gnaga sig ut ur.
I mindre burar blir djuren stressade och gnager konstant på buren, även om de endast bor där tillfälligt, för en vecka eller två.
Ett annat litet burproblem är att nataler kan ta sig ut mellan gallren i de flesta burar, endast galler som är totalt mussäkra, dvs möss kan ej ta sig ut ur dem, håller säkert inne natalpälsråttor.
Natalpäsråttor gillar att klättra och är duktiga på det, så tycker om höga burar, med goda klättermöjligheter. Eftersom de är utbrytarkonstnärer krävs en bur som kan hålla inne möss. En natalpälsråttuppfödare som jag har talat med säger att hennes natalpälsråttor trivs i en hög gallerbur, som är byggd som en fågelbur. Även en sådan bur måste naturligtvis vara ganska stor för att natalpälsråttorna skall trivas.
Ett välbyggt terrarium utan öppningar kan också vara en tänkbar lämplig bur till en liten flock natalpälsråttor, bara det är stort nog.
En grundläggande egenskap hos natalpälsråttor i allmänhet är att de inte verkar rädda för människor, inte ens de som ej är tama. Detta innebär att helt nyinköpta och otama natalpälsråttor kan man glatt klappa på - men bara så länge de är kvar i sin bur och du inte försöker lyfta dem. Detta innebär att det inte finns någon som helst anledning att sätta dem i en liten bur i början för att tämja dem som man ibland gör med vissa andra djurslag.
Minsta försök att lyfta upp dem brukar snabbt innebära att de hoppar iväg. Försök heller ej att hålla fast en natapälsråtta, för det tycker den inte om och då kan den bitas. Men om du håller dig till att klappa på dem så brukar de efter en stund lägga sig ner med ett nöjt uttryck i ansiktet. Jag tycker det är magiskt att du kan ta ett otamt djur av en sort som inte ens hållits så länge i fångenskap och så snabbt få en så pass positiv kontakt med djuret!
Natalpälsråttor anses i allmänhet ha en väldigt låg grad av aggression mellan individerna. Oftast lär hanar kunna sättas ihop utan slagsmål och glatt dela bur utan problem. Min egen erfarenhet visar att detta inte alltid fungerar, men min slutsats är att man bör endast avla på de djur som håller sams och inte bråkar, det är bäst för en art som skall hållas i fångenskap.
En av mina natalpälsråttor, Donny, bet alla hanungar som var äldre än 5 veckor när han träffade dem. Alla andra hanar har varit betydligt snällare än så, så han kanske var onormal. Min första hane Bonzo hade inga sådana problem, han tog emot alla nya yngre hanar i sin flock. Vad han gjorde var att jagade dem runt buren på nätterna, det såg ut som om han försökte para sig med dem :-) jag har också haft två honor som bitit andra honor, den ena var Dora som gärna bet andra honor, och den andra var Biza som bet sin egen syster. Desstutom utveckade många av Donny och Doras ungar samma beteende.
Så en av de snällare natalpäsråttorna bet sin syster och många av de som inte var snälla bet varandra.
Det är extremt sorgligt när en natalpälsråtta biter en annan, och ifrån mina erfarenheter så tror jag inte ätt det är normalt för arten. Den som blivit biten sätter sig ett hörn av buren och piper, det låter som om den gråter. Tar jag ut den som bitit ur buren tar det 12 timmar innan den bitne har lugnat ner sig och blivit sig själv igen. Det är förhållandevis lång tid, så jag tolkar det som om den bitne upplever en stark stress. Den som jag tog ut buren upplever jag lider av ännu starkare stress, då den nu är ensam och lider. En ensam natalpälsråtta blir extremt passiv, och ser snart väldigt sorglig ut. Ofta har jag löst situationen så att när jag flytttat ut en som bitit en burkompis så har han fått med sig sin bästa kompis så att han slapp bo ensam. Oftast har bästa kompisen varit en kullbror. Har det varit bara två eller natalpälsråttor i buren går inte detta och då har jag måst avliva den som bitit. En snäll hane kan ofta sättas ihop med en grupp andra snälla hanar, men en som bitits brukar inte gå att sätta in i en annan grupp utan att fler blir bitna.
Det normala natalpälsråttbeteendet hanar sinsemellan är att de umgås tätt tillsammns och sover tätt tillsammans i en stor hög, de verkar liksom älska varandra som bröder coh bästa kompisar. En välskött grupp natalpälsråttor karaktäriseras av harmoni mellan individerna.
Jag gav mina natalpälsråttor en skål med fin fågelsand, då använde de den som toalett! De var extremt lätta att potträna på detta sätt. Frågan är om det är så smart, för det luktar ut toalettskålen så att den måste rengöras dagligen, medan det ur buren utan toalettskål knappast kommer någon lukt alls. Man skafafr sig alltså mer arbete genom att ge dem toalettskålar, och frågan är vad man vinner på det.
Den vilda natalpälsråttan lever främst i öppen terräng i den södra halvan av Afrika. Där betraktas de som allvarliga skadedjur, precis som råttan och musen i vår del av världen. De äter grödor, säd och insekter. Kokosnötter är en favoritföda för vilda natalpälsråttor. När det är gott om mat äter de företrädesvis grönsaker, men när det är dåligt med mat så kan de äta varandra. Natalpälsråttan (Praomys natalensis) är den absolut vanligaste råttan i hela Afrika, så du kan nog tänka dig hur mycket skada den kan göra på grödor och hur gärna befolkningen vill lägga ut gift till dem!
Natalpälsråttan går in i byggnader för att söka mat och boställen, och de kan precis som våra vanliga brunråttor och husmöss, leva i väggar och tak samt under golven i husen.
Fotot till höger visar Dora den 18 juli 2002, 2 dagar innan hon fick sin andra kull.
Alla de olika Praomysarterna har stora kull, så även natalpälsråttan. 12 ungar i varje kull är ganksa vanligt. Den största kullen jag hört talas om hittills var på 22 ungar i en och samma kull.
Redan vid omkring 2 månaders ålder brukar natalpälsråttan vara könsmogen, honorna generellt före hanarna, min yngsta hona som varit dräktig var endast 7 veckor när hon blev parad, men då var inte inte en kullbror som var skyldig utan en vuxen hane. Det stod överallt i litteraturen att de inte blev könsmogna förrän vid 3 månaders ålder (i en del litteratur ännu senare) och det var jag dum nog att tro på...
Fotot till vänster visar Doras andra kull vid 5 dagars ålder.
Alla mina natalpälsråttungar har sett som friskast och fräschast ut när de har fått massor med hirs.
Om du planerar att föda upp natalpälsråttor rekommenderar jag varmt att du köper en stor påse hirskolvar!
Jag brukar låta ungarna gå kvar med mamman åtminstone tills ungarna är 6 veckor gamla. Så länge som inte fadern eller någon annan natalpälsråtthane som är äldre än kullen finns närvarande så brukar inte någon unge bli dräktig före 2 månaders ålder. Det är vanligt hos smådjur att honorna blir könsmogna något före hanarna i samma kull, så även ommnågon hona i kuillen blir könsmogen extra tidigt, så är ändå normalt hanarna könsmogna senare. Varför det är så vet jag inte :-)
Det är nog bra att tänka på att åldern för könsmognad ofta sjunker när ett djurslag domesticeras, så att i framtiden kanske natalpälsråttornas könsmognad kommer att infalla tidigare.
Fotot till höger visar Dora och hennes andra kull vid 20 dagars ålder, diande.
En mycket ovanlig egenskap hor natalpälsråttan är att den fortsätter att växa i storlek mycket längre än de flesta smådjur. När den är 1 år gammal har den vanliga brunråttan nästan slutat växa, hanarna kan växa i längd upp till 16-18 månaders ålder, men det är förhållandevis lite om man jämför med natalpälsråttan, som synbart fortsätter att växa på längden även efter 1 års ålder. Det är alltså själva skelettet som fortfarande växer för att djuret skall kunan växa på längden.
Denna lite udda egenskap är det som gjort det så trevligt att ha en flock natalpälsråttor redan innan de fanns i flera olika färger coh teckningar, för även om hela flocken hade samma färg så var de olika stora!
Copyright Eva Johansson.
Senast uppdaterad: 18 november 2007.