Norge Resa 2008-05-03/04

I fredags åkte Molly, Maja och jag till vårt grann land Norge för att tävla i viltspår. Det tog oss ca 3,5 timme att komma till Örje där jag hyrt in oss på ett vandrarhem som var helt Ok. 

Lördag morgon kl. 08.00 skulle alla deltagare samlas i en jaktstuga i Rakkestad.  Maja hade kommit med i dragningen och Molly var 2:a reserv. Det var NRK som anordnade detta prov och vi var 16 hundar med förare. Maja gick som hund nr. 12 och det blev en lång väntan eftersom det bara var två domare. Men så kom då äntligen domaren och förklarade för oss hur norska spår går till och om jag ville fråga något fick jag göra det innan spåret. Maja gick iväg och spårade ivrigt i 10 minuter sedan tappade hon bort sig i första vinkel och irrade runt. Domaren frågade om jag var på spåret och det sa jag att vi inte var utan ville ta tillbaka henne där jag trodde hon gått av. Tyvärr så hittade jag själv inte tillbaka så domaren bröt oss där.

Molly som var 2:a reserv fick efter att alla gått sina spår framemot kvällen ett reserv spår att gå. Vi åkte iväg och jag släppte på henne. De första 100 metrarna spårade hon utmärkt, tog första vinkeln rakt av och kom fram till ett dike som hon absolut måste svalka sig i. Efter diket började hon dra mot vänster upp emot där vi kom ifrån, efteråt sa spårläggaren att han lagt en 90 graders vinkel åt andra håller. Jag såg på Molly att hon inte gick på blodspår utan på färskspår men vad gör man ..... vi fick bara följa med och domaren frågade om vi var på spåret och jag sa att vi inte var det men jag kunde ju heller inte styra henne åt något annat håll eftersom hon rakt inte ville gå någon annan stans så då blev vi brutna där.  Jag fick sela av och koppla henne istället och så gick vi upp emot vägen dit hon ville och ca 15 meter därifrån låg en död älg... det var åt den hon ville hela tiden... spårläggaren sa att hade han vetat att den låg där så hade han ju aldrig lagt spåret så nära. Men så är det ju.

Vi körde tillbaka till jaktstugan där alla trevliga hundförare satt och väntade på prisutdelningen. Det var inte många som hade klarat sig utan mer än hälften av alla 16 deltagare hade blivit brutna i spåret. Jag tror att det var en som fick en trea och en annan en tvåa och 4 stycken som fick varsitt första pris. Jag måste passa på att gratulera Camilla Svensson med SVCh Leiionspitz Remuz som är den första norska och svenska eurasiern någonsin. Inte nog med att han blev Norsk Viltspårschampion utan han blev också placerad som 3:dje bästa spårhund på lördagens tävling.

När alla priser var utdelade tog Camilla och hennes dotter Madde och jag en långpromenad i de norska skogarna med våra hundar. Maja föll handlöst för den ursnygge svarte eurasiern Cactus. Efter promenaden blev jag inbjuden till Camillas och Maddes husvagn på kvällsmat, tusen tack för den.

På söndagen vaknade vi ca kl. 07.00 och Molly och Maja hade sovit som två stockar bredvid mig i sängen. Den här dagen var det Norska taxklubben som höll i tävlingen och här hade Molly kommit med men inte Maja. Det var samling kl. 09.00 i taxklubbens jaktstuga och det var 15 hundar som var anmälda. Molly hade startnummer 14 den här dagen och nu var det tre domare som skulle döma oss. Vi fick köra i caravan ut i skogarna och blev hänvisade våra spår platser och sedan var det bara att vänta. Jag kände mig inget vidare eftersom jag tyckte att spåren dagen före gått så dåligt och hade inga större förhoppningar om att det skulle gå bättre den här gången. Molly, Maja och jag satt där i skogen i två och en halv timme innan spårläggaren och domaren kom körande upp till oss. Domaren som hette Sölvie Eriksson var jätte trevlig, hälsade på Molly som hoppade och skuttade runt henne och var så ivrig att få komma igång med sitt spårarbete.

Spårläggaren visade oss upptaget och start och sa att spåret han lagt hade 4 vinklar, två bloduppehåll och två sårlegor och han pekade ut att spåret var lagt rakt fram ca 20 meter men sedan fick vi klara oss på egen hand. I norge får du inte prata med domaren under själva spåret förutom om domaren frågar om man är på spåret eller ej. Domaren bryter också gärna väldigt snabbt enligt mig själv.

Jag påvisade Molly spåret och ca 2 meter framför oss låg ett stort nedfällt träd men en massa grenar som hon på alla vis försökte ta sig över men tillslut så la hon sig platt på mage och ålade sig under trädet, kom upp på andra sidan och tog an spåret utan hast utan spårade i kärnan hela spåret igenom, markerade de två sårlegorna och tog vinklarna utan problem. Klöven var upphängd i ett träd som hon hittade utan problem. Vilken duktig hund. Jag förstod på domaren och spårläggaren att de var mycket nöjda med vårt arbetssätt och tempo. Domaren gav mig en kram och sa att det var en mycket duktig hund jag hade, spårläggaren sa att jag som förare hade gjort ett väldigt bra jobb och att man bedömde inte enbart hunden utan vårt samarbete ihop. Det kändes riktigt bra.

Efter mig var det ytterligare en hund som fick gå sitt spår innan vi tog oss tillbaka till taxstugan. Där blev det överläggningar om vem som vunnit och hur prisvalörerna skulle fördelas. Av alla dessa 16 hundar var det 8 hundar som fick 0:or, 3 stycken som fick 2:or, 1 som fick en 3:a och 4 stycken som fick 1:a pris.

Domarna började med de som fick 0:or och fortsatte uppåt. När det bara var Molly och en labrador kvar var ju spänningen på top. Jag var ju enbart glad att vi klarat vårt första pris och tillslut så lästes vår kritik upp inför alla och vi blev placerade som 2:a bästa spårhund. Domaren hade inget att säga mer än att allt vårt spår jobb var utmärkt. På vår kritk lapp som vi fick med oss hem står inget utan domaren förklarade för mig när jag frågade om kritiken att det fanns inget att säga om Molly, hon var bara så bra....

      Jag, Molly, vår spårläggare och domaren.

Glädjen som Ni säkert förstår var på topp och hemresan har väl aldrig gått så bra som när man känner att man gjort ett bra jobb. På kvällen gick jag in och tittade på Mollys hunddata och ser till min fasa att jag endast ställt ut henne före 24 månaders ålder. Molly var alltså 21 månader när jag ställde henne sist och för att få det norska viltspårschampionatet måste man ha minst 2x2 utställnings meriter efter 24 månaders ålder. Jag har hela tiden trott att det var 18 månader och därför inte haft en tanke på att gå in och kolla detta innan vi åkte iväg till Norge. Mycket klantigt av mig och jag grämer mig och känner mig verkligen som en idiot. Sånt här får man ju bara inte missa.....  

Ja.. det norska championatet ligger ju vilande tills hon får eller om hon får sina utställningsmeriter men eftersom hon verkligen inte gillar utställningar så får vi se hur det blir med den saken. Molly gjorde i varje fall ett fantastiskt jobb och jag har verkligen en otroligt duktig spårhund... med eller utan det Norska championatet, men nog känns det.... att snubbla så nära inpå mållinjen.