|
Religion
och filosofi
|
|
Inledning Senmedeltiden: 1200-1400-talet
Renässansen: 1400-1500-talet Reformationen: 1400-1600-talet
|
|
Inledning Medeltiden har ingen klart avgränsad början eller slut. Ordet medeltid används som begrepp först på l700- talet i betydelsen den tidsperiod då de gamla antika idealen inte längre var ideal från och med det romerska rikets sammanbrott fram till renässansen då antiken som ideal återupplivades. Medeltiden har av historiker ansetts som en mörk tid, en tid under vilken kyrkan har haft stor auktoritet och där inget nyskapande har skett. Men djupare forskning har visat att denna tid istället kännetecknas av en mängd olika händelser och omvälvande förändringar.. Under medeltiden växlade uppfattningarna om livet på andra sidan graven. Dessa föreställningar växelverkade med idéer och idealbilder för det jordiska livet och påverkades också av tidens omvälvande förändringar i samhället. |
|
Tidig medeltid:
700-1000-talet Samhället präglades av krig, men inte krig i vår tids mening. Kriget betraktades som ett slags kulthandling och folken drog regelbundet ut i krigståg varje år. Kungen var krigsledare och det togs krigsbyten i form av slavar, pälsverk, ädelmetaller och livsmedel. Att ge gåvor var ett sätt att utveckla starka vänskapsband med andra kungar och med sina undersåtar. Den som kunde ge mest gåvor hade den största makten och flest vänner. Det existerade inte något formellt rättsväsende.
Frankerna och langobarderna
Samhället och kyrkan fram till
1000-talet Präster och munkar hade tidigare slagit sönder folkets avgudabilder, byggt kyrkor och ersatt avgudabilderna med kristendomens symboler och bilder. Folket försökte blidka den nye Guden med gåvor som de tidigare gett till sina hedniska gudar. Kyrkans lagar och trosuppfattning hade inte nått in i folkets hjärtan eller sinnen och kristendom var en minoritet. Det var främst präster och munkar som hade ansvar för att lyda Gud och följa kyrkans rättesnören. Folkets okristliga liv tolererades. Prästerna tog på sig ansvaret att göra bot för folket inför Gud. Det enda som krävdes var att folket respekterade kyrkan och dess tillgångar och att de gjorde offentlig botgöring om en allvarlig synd hade begåtts. Det viktiga var inte att förändra sitt liv eller omvände sig. Det viktiga var istället att köpa sig fri från synd. (Ockraren och döden. LeGoff. 1990)
Den Karolinska renässansen Den romerska traditionen skulle nu återigen återupprättas inom kyrkan. Kyrkans trosuppfattning hade tidigare grundats på Augustinus teser, men många av dessa hade nu försvunnit och det fanns ingen antik tradition att förhålla sig till. Kung Pippins son, Karl den Store blev nu regerande kung och hyrde in munkar från de brittiska öarna eftersom de var skriv och läskunniga och hade kunskaper i litteratur. Dessutom hade de egna klosterbibliotek. Kunskap i det latinska språket blev centralt och lärandet delades upp i två huvudgrupper, Trivium och Quadrium.
Liturgi och kloster Klosterlivet blev också viktigt under den här tiden. Klostren låg utanför städerna och det var vanligt att man skänkte barn till klostret då de också användes som ett slags barnhem. Det kunde innebära att en del barn växte upp och levde hela sitt liv klostret. Att leva klosterliv hade inte då med omvändelse att göra. (ldéhistorisk Läsebok, Gidlunds. 1982)
Pilgrimsvandring och
vallfart Livet på jorden ansågs vara kaotiskt och groteskt. Människan levde i en ond värld och detta påverkade också den religiösa konsten och arkitekturen under denna tid, vars bilder och skulpturer framställer världen som full av ondskefulla monster och vidunder. Cistercienserna (1100-talet) var en annan klosterrörelse Denna rörelses uppfattning var att människan kunde förändras genom att leva ett strängt klosterliv. Genom att gå i kloster kunde en förändring ske, en förändring till ödmjukhet och omvändelse. Klosterträdgården var en bild av Edens lustgård och hur världen skulle kunna se ut om människan på ett ödmjukt sätt brukade jorden. Livet handlade inte om att samla rikedomar istället skulle allt överskott investeras. (Den dynamiska medeltiden, Nordberg, l984)
Korståg och
investiturstrid |
Den tidiga medeltidens
filosofi Augustinus (354-430) sägs vara
en representant för övergången mellan antiken och medeltiden. Augustinus hade en mörk människosyn. Människan är en syndfull varelse helt i slaveri under olika laster. Själen är odödlig men genom arvsynden fördärvades människonaturen och kan endast räddas genom Guds oförtjänta nåd. Arvsynden hade enligt Augustinus inte med Adams och Evas sexualitet att göra utan var helt och fullt en fråga om viljan att lyda Gud. Det sexuella livet var en del av det sociala livet och inte något syndigt, istället var det något som var viktigt i Augustinus teser. Trots sin fallna natur kan människan skilja mellan ont och gott. Det är ändå så att den största delen av mänskligheten är förutbestämda för den eviga elden ansåg Augustinus. Människan kan inte göra något själv för sin frälsning utan det är Gud som väljer vem som får leva i evigheten. Han liknar människans tillvaro vid en kamp mellan två städer. Gudsstaden och den jordiska staden. Den jordiska staden präglas av människans egna vilja och kärleken till sig själv. Gudsstaden av Guds vilja och den osjälviska kärleken till Gud. Endast en utvald skara är förutbestämda till det eviga livet - Gudsstaden. De kommer att träda in i evigheten vid domens dag men de som hör till den jordiska staden kommer att träda in helvetet tillsammans med Djävulen och demonerna. Intill dess lever de utvalda sida vid sida tillsammans med de andra i den jordiska staden. (Filosofins historia. Nordin. 1995; De politiska idéernas historia. Malnes, Midgaard. 1994) Den enda betydande europeiske filosofen under tidig medeltid var Johannes Scotus Erigena. (omkr. 810-877). Han var ledare för en hovskola i Frankrike och översatte Dionysios Areopagitens skrifter till latin. Han var inspirerad av nyplatonismens filosofi och ansåg i motsats till kyrkan att det inte finns någon arvsynd, att människans liv inte är förutbestämt och att det inte finns något helvete. Erigenas syn på helvetet var istället en frånvaro av salighet, och det onda en frånvaro av gott. Människan är Guds avbild, och har en fri vilja. Gud är orsak och ändamål, den som allt utgår från och den som allt återvänder till. Efter döden strävar förnuftet åter till Gud. I syndafallet vände människan sig bort från Gud och genom Kristi frälsning kan hon återvända till Gud. De här tankarna var inte populära bland kyrkans män och det ledde till att Johannes Scotus Erigenas skrifter blev förbjudna i Paris på 1200-talet. (Filosofins historia, Nordin, 1995) En arabisk filosof som ägnade sig åt Aristoteles metafysik var Avicenna (980-1037). Inom den arabiska filosofin gjordes försök att förena Platons och Aristoteles tankar och tolkningarna av Aristoteles fick ett nyplatoniskt inslag. Avicennas syn på livet här och livet efter detta var att de skapade tingen är tillfälliga och inte nödvändiga. De är beroende av Gud eller ”Det Ena” för sin existens. Gud är både existens, vad något är och essens, att något är. Det väsen som finns i det skapade existerar inte eftersom det hela tiden förändras och försvinner. ”Det Ena” skapar av nödvändighet och godhet och ur det produceras den eviga intelligensen, och ur den i sin tur skapas de nio intelligenserna. Den lägsta intelligensen är världens demiurg, det "aktiva intellektet". I detta intellekt finner människan sin lycka och återgår genom sin odödlighet till det efter döden. Denna lära var svår att harmoniera med den islamiska och ledde också till motstånd och filosofer förvisades. Den arabiska tolkningen av Aristoteles filosofi blev inte godkänd i den arabiska världen men den påverkade istället den Västerländska filosofin. |
|
Högmedeltid: 1100-1200-talet
Samhället på 1100-talet kännetecknades också av en stark urbanisering. Städerna blev viktiga och den gotiska arkitekturen fick sitt genombrott. Under 1100- 1200 talet drabbades Europa av en befolkningsexplosion. Ekonomin var stark, rättsväsendet utvecklades och folkdiktningen var också något som blomstrade och uttrycktes genom kärlekspoesi och trubadurlyrik. Klostervärldens huvudsakliga uppgift var inte att förmedla lärdom. Därför flyttades lärocentra till staden och stadsmiljön och katedralskolor bildades. Utifrån dessa katedralskolor utvecklades universiteten. Grekisk litteratur, vetenskap och grekisk - romersk kultur återupptäcktes och översättningar gjordes från grekiska och arabiska till latin. (Den dynamiska medeltiden, Nordberg, 1984; Filosofins historia, Nordin, 1995)
Feodalism Det fanns också bönder som ägde sin jord och stod utanför det feodala samhället. Detta gällde också städernas befolkning. (Den dynamiska medeltiden, Nordberg, 1984; Focus, Almquist, Wiksell)
Kyrkan under högmedeltiden
Skärselden
De flesta människor betraktades som syndare, men den värste syndaren var ockraren. De sju dödssynderna brukade vara det kriterium man gick efter. Ockraren bröt mot flertalet av dem bl. a girigheten, lättjan, stöld, synd mot rättvisan och synd mot naturen, (Ockraren och döden, LeGoff,1990)
Skolastiken De första universiteten inrättades under den här tidsperioden. De liknade till en början ett slags gille eller skrå. Det lärda skrået var speciellt privilegierat, och betraktades som det nya ridderskapet. Tre nya universitet bildades i Paris, Oxford och Bologna. I Paris hade studenter och lärare en anknytning till kyrkan. Tiggarordnarna låg bakom grundandet av universitetet. Dominikanermunkar, franciskanermunkar eller någon prästvigd fungerade som lärare. Aristoteles verk, med dess kommentarer av judar och araber var viktiga läromedel och inom den teologiska fakulteten studerades Aristoteles naturfilosofi. Men konflikter uppstod mellan stadsbefolkningen och studenter och domkapitlet i Paris ifrågasatte vem som skulle ha rätt att bedriva undervisning. I Italien var Vatikanen och påven den viktigaste kyrkliga utbildningsinstitutionen och vid universitetet i Bologna studerades främst juridik och medicin. Här försökte man också förena Aristoteles naturfilosofi med den kristna läran. (Filosofins historia, Nordin, 1995)
Högmedeltidens filosofi En annan intressant politisk filosof var Joakim di Fiori (1145- 1202) Hans teorier gick ut på att det 1000- års riket som utlovats i Uppenbarelseboken snart skulle komma. Han var alltså kiliaist. Detta rike skulle uppstå på jorden. Alla hemligheter skulle uppenbaras och människan skulle leva i kärlek och utan egoistiska begär. I det riket skulle ingen världslig regering behövas. Detta rike skulle vara ett fredsrike och föregå den Yttersta domen och skulle inledas år 1260. di Fiori utvecklade en tes om tre världsåldrar där varje ålder motsvarade en av de tre personerna i treenigheten. Faderns rike var det gamla förbundet, Sonens rike började när Jesus Kristus blev människa och Andens rike var det tusenåriga rike som Fiori väntade på. (Filosofins Historia, Nordin, 1995). Thomas ab Aquino (1225- 1274) var lärare och författare i teologi vid Paris universitet. Thomas teser utgör grunden för den katolska teologin. ab Aquino är den som förenade vetande och tro. Han förde fram tesen att teologi är uppenbarelse, auktoritet och tro och att filosofi är förnuft, essens, en yttersta princip. Uppenbarelsen kan inte bevisas med förnuftet. För att tro på treenigheten och Jesus, Guds son så krävs det vilja och Guds nåd. Kunskap genom förnuft är inte nödvändigt för frälsning men förnuftet hjälper oss att göra det goda. Det finns en naturlig lag inbyggd i människans natur.
Thomas ab Aquino har samma uppfattning om Gud
som Aristoteles vilken såg Honom som den orörlige röraren, det högsta
varat, ren andlighet. Gud har personliga egenskaper som vishet, kärleksfullhet
och barmhärtighet men tillägger han, så mänskliga ord egentligen
inte kan användas för att beskriva Gud. Siger av Brabant (1240 -1284) var aristotelisk filosof vid universitetet i Paris som inte alls hade samma uppfattning som Thomas ab Aquino. Han ansåg istället att den individuella själen var dödlig och Gud ser inte alls till individen. Han bekymrar sig inte om enskilda människors öden. Naturligtvis ledde det till motsättningar. Duns Scotus(1266-1388) var skotte och skolastiker vid Oxford och Paris universitet. Hans uppfattning var att själen fortsätter att leva efter döden och att själen också är förnuftig och läraktig. Han ansåg också att Guds egenskaper inte kan bevisas, att världen är tillfällig. Guds uppgift är att upprätthålla den. Skapelsen är inte av nödvändighet eftersom Gud kan välja att göra vad han vill. Människan har en fri vilja eftersom hon är en avbild av Gud. En kärnpunkt i Duns Scotus filosofi innehöll också begrepp som "dettahet” vilket innebär människan unika individualitet. (Filosofins historia, Nordin, 1995). |
|
Senmedeltiden: 1200-1400-talet Samhället
under senmedeltiden Krigstillstånd rådde mellan Frankrike och England. Stridigheterna började 1338 och pågick i 100 år. Detta bidrog också till en befolkningsminskning. Soldater plundrade och brände ned böndernas gårdar. Men denna befolkningsminskning fick till följd att de överlevande till viss del fick det bättre. Färre skulle dela på födan och tillgången till arbete både inom lantbruket och i städerna ökade.
Kyrkan under senmedeltiden Från 1000- talet till mitten på 1200-talet var påvedömet en reforminriktad institution som gick emot etablerade sedvänjor och traditioner, men blev under senmedeltiden en institution som slog vakt om och vill bevara sin position. De av kyrkan stiftade regler och lagar fick inflytande i samhället. Men det ledde också till att konflikter uppstod mellan påvedömet och kejsarmakten. Orsaken till det var att Påven ville slå vakt om kyrkans rikedomar och sin rätt att beskatta folket men Kejsaren hade också intressen av detta. (Den dynamiska medeltiden, Nordberg, l984)
Senmedeltidens filosofi Marsilius av Padua (1275-1342) var mycket kritisk mot påven och den katolska kyrkan. Han var författare och studerade vid universitetet i Paris. Hans kritik ledde till att han blev bannlyst av påven. Han ansåg att det var kejsarens uppgift att se till att freden kunde bevaras. Påvemakten var det största och farligaste hotet mot freden. Han tyckte också att all makt även den kyrkliga skulle komma från folket. Den högsta makten i kyrkan skulle ligga hos de som deltog i kyrkomöten inte hos påve ämbetet. Hans åsikter ledde till att han blev tvungen att fly och han fick beskydd av kung Ludvig av Bayern. Johann Eckerhart (1260- 1327) var mystiker och professor i teologi vid dominikanordens högskola i Paris. Hans åsikter föll inte heller i god jord bland kyrkans män. Han blev anklagad för kätteri. Hans kristendomstolkning var färgad av nyplatonismen. Han trodde inte att Gud är treenig, Gud är istället enhet, det Ena och en del av hela skapelsen och universum. Kärlekens mål är en fullkomlig förening med Gud, att bli Gud. I vårt allra innersta har vi själens gnista. Den är en del av vår själ och kan förenas med Gud. För att nå dit måste vi ge upp allt och förlora oss själva. Själens tillstånd måste vara ett fritt intet. (Filosofins historia, Nordin, 1995). |
|
Renässansen: 1400-1500-talet Intresset för bildning ökade. Samhällsutvecklingen hade fört med sig en önskan hos borgare och en del bönder, att kunna skriva och läsa. Men kyrkan hade inte möjlighet att tillfredsställa detta kunskapssökande. Det ledde till att folket sökte sig andra utbildningsvägar. Det innebar att kyrkan inte längre hade monopol på lärandet. Humanismen, en central rörelse under renässansen motsatte sig den skolastiska teologin. Skolastiken var inte populär. Renässanshumanisterna önskan var att återuppväcka känslan för det antika idealet. Det rena språket skulle återerövras. Debatter uppstod om tro och vetande verkligen kunde förenas. Kunskaper i de klassiska språken blev viktiga och klassiska texter gavs ut på nytt. Den individualistiska människosynen var framträdande, människan är fri och god och världens centrum. Livet på jorden uppfattades inte längre som en plågsam vandring, istället var mottot att göra det bästa av livet här på jorden. Intresset för Platons filosofi ökade under renässansen och den blev utgångspunkt för den naturvetenskapliga revolutionen. Platon och hans tankar ansågs ha sitt ursprung i en lång tradition av en ursprunglig vishetslära i Egypten. Egyptens symboler och hieroglyfer fick också betydelse. Hieroglyferna ansågs som mystiska och som förmedlare av en ursprunglig visdomen. En tradition skapades med en naturlig teologi som var oberoende av den kyrkliga traditionen. Renässansplatonismen innebar en stark betoning på människans personliga aktiva delaktighet. Magin blev mer betydelsefull och fick en anknytning till det intellektuella livet. (Filosofins historia, Nordin, 1995; Idéhistorisk Läsebok, Gidlunds, 1982) Krigen i Europa upphörde inte i och med korstågens slut men syften med krigen var inte nationalistiska. Det primära var att få så många krigsfångar som möjligt. Detta för att fångarna kunde friges om motståndaren betalade en lösensumma. Det innebar inkomster för landet. Det viktiga var att få så bra betalt som möjligt. Soldaten var legoknekt vilket till skillnad från riddarväsendet innebar att krigstjänsten var ett yrke med lön.
Kyrkan under renässansen Bland folket fick den sociala gemenskapen större betydelse. Här stod kyrkan i centrum. Lokala processioner, helgonfester och passionsspel var viktiga delar i det religiösa livet. Den vardagliga kristna familjen och en vardaglig Kristus var ett vanligt tema i de kristna berättelserna och inom konsten. I Italien uppstod strömningar där de viktiga frågorna handlade om hur en människa uppnår salighet. Svaret var att detta kunde uppnås genom att leva det ljuva livet, ett kroppsligt fysiskt och sinnligt liv. Naturen är Guds konst, växter, djur och människor beskrevs i vårliga termer. Livet var härligt men döden förfärlig. Det som bidrog till denna syn var pesten, all den fasa den förde med sig ledde till att människan såg det viktiga i det lilla. Det vardagliga blev viktigt. Att ockra var fortfarande en stor synd under renässansen och det sågs som ett brott mot naturen. Det jämställdes med sodomi och skulle straffas efter samma måttstock i skärselden.
Renässansens filosofi Marcilio Ficino (1433- 1499) var också renässansplatonist. Han översatte "Corpus Hermeticum" en esoterisk samling skrifter från grekiskan. Den ansågs vara ett verk av Hermes Trismegistos en profet som troddes ha levat på Moses tid. Ficinos uppfattning var att det finns en ursprunglig sann teologi, en hemlig visdom som Adam fått av Gud i begynnelsen och som sedan har förts vidare genom profeterna. Han integrerade kristendomens lärosatser med hermetism, astrologi och magi. Hans uppfattning var att människans själ är odödlig och strävar efter att bli Gud. Allt i universum hänger ihop som en organism. Magi kan användas för att påverka det stora i det lilla. Han filosoferade över den platonska kärleken. Den jordiska erotiska och filosofiska kärleken var ett förstadium till kärleken till Gud. I den upplevs en odödlighetslängtan och en strävan efter det gudomliga. Pico della Mirandola (1463- 1494) en nära vän till Ficino var både platoniker och aristoteliker. Han ansåg att Platon och Aristoteles var överens. Pico införde något nytt i den mystiska filosofin, kabbalan hebréernas ockulta teologi, en mystiktradition med inslag av gnosticism. Hans filosofi var att människan är unik och har en fullkomlig frihet. Människan är världens centrum och kan själv bestämma vad hon vill ha för form i skapelsen. Hon kan uppnå det hon vill uppnå och kan bli ett med Gud och själv bli en skapare, skaparen av sig själv. Han ansåg också att all filosofi och religion från alla skolor har alla något av den "eviga filosofin" i sig. Pico dömdes som kättare och fick fly till Frankrike för att undkomma kyrkans dom. (Filosofins historia, Nordin, 1995) |
|
Reformationen: 1400-1600-talet
Reformationens filosofi Men Erasmus hade en mer humanistisk människosyn än Luther. Hans uppfattning var att människan har en fri vilja och att med förnuftets hjälp kan hon välja rätt väg. Luther däremot trodde att allt redan var förutbestämt och att det var bara att finna sig i sitt öde och följa Guds vilja. Gud hade redan bestämt i förväg vilka som skulle få leva tillsammans med Gud i himmelen. Giordano Bruno (1548-1600) var dominikanermunk men blev misstänkt för kätteri då han också verkade som magiker. Han ansåg sig själv inte ha mycket till övers för trosuppfattningar. Han inspirerades av Copernicus och omfattade hans åsikt att solen befinner sig i världens mitt och inte, som uppfattningen var då, jorden. Han använde sig av två nyckelbegrepp: oändlighet och enhet. Brunos uppfattning var att universum är oändligt, att där finns många världar. Det var första gången begreppen ett oändligt universum och solen som världens centrum kombinerades. Förutom att vara magiker så omfattade hans Kabbalan i sin filosofi. Ett frö till atomläran kan uppfattas i Brunos tankar men han ansåg att atomerna var besjälade. Allt är enhet och genomsyras av världssjälen. Han förnekade treenigheten och trodde ej att Maria var jungfru när hon födde Jesus. Det ledde till att han blev dömd för kätteri och fick sitta i fängelse i sju år. Sedan brändes han på bål. Martin Luther (1483- 1546) Luthers tes var att människan är ofri och syndfull. Han ansåg att människan aldrig är isolerad utan att hon ingår i ett system. Han inför begreppet ”coram” som betyder ”inför". Människan står inför Gud, inför andra människor och inför sig själv. Människans uppgift är att verka inför andra och få dessa relationer att fungera. När de inte fungerar uppstår synd. Goda gärningar leder inte till frälsning. Det är bara genom tron på Guds nåd som människan kan rättfärdiggöras. Genom Guds nåd och Jesu lidande kan hon nå frälsning. Bibeln är det enda rättesnöret. Luthers teser har påverkat samhället ända in i vår tid. Det gäller speciellt inom områden som arbete, moral och de överordnades rättigheter, dessutom när det gäller den nu av feminismen kritiserade kvinnans plats och roll i familjen. Luther framförde omfattande kritik mot kyrkan och det slutade med att han spikade upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg. Tre år senare beskylldes Luther av påven för kätteri och bannlystes. Jean Calvin (1509- 1564) var schweizare och en reformator som tilltalade borgarklassen. Calvins lära byggde på Luthers teser men han hade en mycket snävare och strängare syn på Gud och tillvaron. Som exempel kan nämnas att Luthers såg på Gud som Förlåtaren medan Calvin såg på Gud som Domaren. Calvin ansåg att man skulle leva asketiskt, anspråkslöst och självutplånande. Bara några få utvalda skulle få del av Guds nåd enligt en förutbestämd gudomlig plan. (Idéhistorisk läsebok. Gidlunds. 1982; Filosofins historia. Nordin. l995). Copyright ©Elinor Carlsson |
|
Focus,1968,Almquist, Wiksell Idéhistorisk läsebok 1. 1982, Gidlunds LeGoff, J. 1990, Ockraren och döden, Zelos AB Malnes, R/ Midgard, B. 1994, De politiska idéernas historia. Studentlitteratur Nordberg, M.1984. Den dynamiska medeltiden. Tiden Nordin,S.1995.Filosofins historia. Studentlitteratur Tillbaka till:
|
