”Kristendom”
av Mats Bergman

Sverige har länge haft ”kristendomen” som sin religion. Men så har det ju inte alltid varit. Det var ”stormän” som ville lägga under sig ett kungarike som gjorde bruk av ”kristendomen” och använde den för sina syften. Något liknande skedde också i andra länder. Men före ”kristendomen” fanns i dessa länder, liksom i det som blev ”Sverige”, en mer organiskt framvuxen religionstradition. 

”Kristendomen”, i den form den kom att få, hade mer karaktären av överhet, maktapparat, något att böja sig under. De traditionella religionsformerna, som trängdes undan, svartmålades och kallades ”hedniska”. Men i själva verket betyder ordet heidh ’ljus, klar; himmel’ och heidhr ’ära, heder’ liksom även ’hedmark’ /=mark under öppen himmel/.

Jag blev ”döpt” som barn, tror jag, för att det ”hörde till att det skulle vara så”, för att konventionen krävde det. Däremot blev jag aldrig ”konfirmerad”. Jag tror att morsan glömde fylla i någon blankett, eller kanske jag själv slarvade bort den. Jag minns inte riktigt. Andra brukar säga att de konfirmerade sig "för att få en klocka eller en kostym”.

Om jag nu skall komma med någon slags ”trosbekännelse” (hade jag varit i klorna på inkvisitionens tortyrmästare skulle jag väl ha tvingats avge en sådan):Jag tror på livet, tillvaron med allt vad det innebär.

Det innebär bl.a. att jag tror på att livet är meningsfullt, att jag har tilltro till livets lagbundenhet och till en i själva livet inneboende rättvisa och långsiktig godhet.
Vidare att jag ser livets yttre former som frambringade och uppehållna av en inre, gudomlig och kärleksfull skaparkraft, ett gudomligt, skapande medvetande. Att denna gudomliga kraft eller detta gudomliga medvetande både står över och genomtränger allt i hela tillvaron eller skapelsen. (AJJJJ!!! Snälla inkvisitionen, dra inte åt tumskruvarna så hårt!! AAOOOOO!!!…)

Jag tror vidare att allt är levande, 

att allt utvecklas, 

att allt undan för undan, en sak i taget, gudomliggörs, symboliskt genomgår ”födelse, dop, förklaring, korsfästelse och uppståndelse”, 

att alltings medvetande vidgas för att till slut förenas med det gudomliga. 

Att allting är materia, rörelse och medvetande. 

Jag tror på karma och återfödelse, 

jag tror på Buddha och på Oden och Tor…

(AAAOOOOOOO!!!! Snälla, snälla inkvisition, jag tror på vad som helst, jag lovar att rabbla alla Augustinus´ trosbekännelser både framlänges och baklänges, bara ni låter bli att kastrera mig!!!…..)

Kristendom 

Ordet ”Kristus” står mig så upp i halsen att jag måste använda det grekiska originalordet ”Christos”.  

Som jag ser det, har ”kristendomen” hamnat i orätta händer (kyrkan, olika sekter och samfund, dogmatik och teologier,  etc.). Kristendomens rätta händer kan bara vara Christos´ händer.

Jag tror inte Christos är begränsad till den (s.k.) ”kristna” kyrkan eller teologin. Tvärtom! Jag tror ”kyrkan” har stulit Christos-idén och förvrängt den till något den inte är. Jag tror att läran om Christos ursprungligen är en esoterisk (inre) och ockult (dold) lära avsedd för invigda (”lärjungar”). När läran kom i orätta händer uppstod ”kristendomen” i dess dogmatiska och förtryckande form, den maktgalna och självförhärligande ”kyrkan”, korstågens anstiftare och häxbålens antändare, självutnämnd gränssättare för människans handlande och tänkande, gudsbegreppets förvrängare och Christos-lärans förrädare.

Jag tror Christos är den fullt utslagna rosen i rosenkorsets mitt (därav idén om ”korsfästelsen”), den fulländade, gudomliggjorda människan som överskridit det mänskliga och antagit gudomlig gestalt. Något av detta tycks ha bevarats i det s.k. ”Thomas-evangeliet”. Korset är den fysiska världens utsträckning (de fyra väderstrecken med deras olika innebörder), platsen för mänsklig erfarenhet och utveckling. Korset symboliserar jordisk inkarnation (begränsning) och rosen det gudomliga som växer fram ur detta.

Moder Jords (Marias) rörelser – kretsandet runt Solen – framföder varje år vid vintersolståndet i december (jultiden) den nyfödda Solen (Jesusbarnet), ljuset som utlovar befrielse (”frälsning”) från mörkret (okunnighet, mänsklig begränsning).

Vid vårdagjämningen några månader senare passerar (hebreiska pesach, därav ”påsken”), korsar (därav ”korsfästelsen”), överskrider Solens bana den s.k. himmelsekvatorn (jordens ekvator utprojicerad på himlavalvet). Ljuset besegrar därvid mörkret (dagarna blir längre än nätterna). Christos-läran är alltså förankrad i det kosmiska skeendet, som visar vägen för människans befrielse (”frälsning”) ut ur okunnighet, lidande, maktlöshet och förtvivlan, dvs. ut ur begränsningar.

Christos (fornegyptiska: krst; sanskrit: ghrta) existerar förverkligad i allt som har gudomlig gestalt och potentiellt i varje del av skapelsen, dvs. hos var och en av oss. Allt utvecklas, förvandlas (=överskrider gränser), går mot fulländning. Allt är ett skeende. Gränser uppstår hela tiden och överskrids hela tiden. Christos föds hela tiden överallt. Korsets mittpunkt finns i varje del av skapelsen, i varje minsta ”atom”, och från mittpunkten, livets källa och ursprung, växer den vackra ”rosen” fram.

Jag anser att ”kyrkan” förvrängt Christos- läran. Den finns i mycket renare och sannare form inom hinduismen och buddhismen och fanns tidigare i de av ”Kyrkan” utplånade centralamerikanska högkulturerna (legenderna om Quetzalcoatl och Kukulkan), liksom inom de flesta andra traditioner och kulturer. Vad jag framför allt har emot ”Kyrkan” – förutom häxbål och kulturutplåning – är dessutom den totala avsaknaden av humor!!! Eller kan du hitta ett enda uns av humor i de grekiska eller judiska bibelskrifterna?

Jämför då med hinduism, zenbuddhism, fornnordisk, afrikansk eller indiansk mytologi eller vad du vill: här sprudlar allt av humor och liv!

Humor = sinne för proportioner. Avsaknad av humor = avsaknad av sinne för proportioner = fanatism, dogmatik = taggtrådsstängsel.

Det jag har skrivit om här är naturligtvis mina egna funderingar och uppfattningar som kanske bara delvis stämmer med verkligheten. Andra, motsatta uppfattningar kan vara lika betydelsefulla eller ännu betydelsefullare. Men jag tror ändå att det ligger åtminstone något i det jag skrivit.

Jag har skrivit ”kristendomen”. Alltså med citationstecken. För jag har en känsla av det inte är sann, riktig kristendom som kyrkan/samfunden sysslat/sysslar med. Men jag kan också tycka att mycket i kristendomen är fint. Många bibelberättelser är vackra. Jag tycker t.ex. om berättelsen om de tre vise männen som följer stjärnan på himlen och om det lilla Jesus-barnet i stallet. Jag har en julkrubba som jag tar fram när det börjar närma sig jul. Allt det där kan jag tycka om. Och så tycker jag om att lyssna på sydamerikanska Navidad-mässor. Det är så vackert att man gråter. Jag ser det som en fin symbol för att något bättre föds här på jorden. Eller att Christos föds i hjärtat.Men så mycket längre än så har jag inte kommit när det gäller kristendom. Som jag skrivit förut, tror jag den verkliga kristendomen hör hemma i ett annat sammanhang än i ”Kyrkan”.  

  Mats Bergman 2003, Galaktiska Caféet

Tillbaka till:

Funderingar

2006
elcarlsson@hotmail.com