Vem är Gud egentligen?
av Mats Bergman

Naturnära folk har en annan syn på livet och tillvaron än vad som är vanlig i den överciviliserade delen av världen. De ser döden som en nödvändig del av livet, har tillit till livet, ser en mening i allt. De accepterar tillvaron som den är, accepterar livet och accepterar döden. De tror - är övertygade om - att själen/anden/medvetandet lever vidare in i en annan, inre dimension. De ser det gudomliga i allt, betraktar allting som levande, uppfattar tillvarons skönhet och harmoni, ser livets poesi. Allt har sin "väg", sitt sätt att leva och dö. Allt hänger samman, hör ihop. Allt utvecklas, allt förändras. Allt, även det som kan förefalla "ont" eller "grymt", har sin mening i dessa mer naturnära folks föreställning.

Med "mer naturnära folk" avser jag de folk - i den mån de fortfarande tillåts existera - som lever i intim kontakt med naturen, som lever i mer direkt samspel med jorden, med växt- och djurliv, med årstider och andra av naturens rytmer. Dessa folk - ofta jägarfolk eller enkla boskapsskötare och jordbrukare - har genom sin närhet till naturen också oftast en större kunskap och insikt när det gäller naturen och vår kosmiska tillvaro. De lever helt enkelt mer i "den verkliga verkligheten" än vad de flesta "civiliserade" människor har möjlighet till. Med "verklig verklighet" menar jag då naturen och kosmos och även inre, subtilare dimensioner av verkligheten, det vi kallar medvetande.

Vi "civilisationsmänniskor" lever i (alltför) hög grad i den artificiella värld med vilken vi ersatt den mer "verkliga" världen. Därför är våra kunskaper också mer artificiella, mer ytliga, mer splittrade, mindre förankrade i ett direkt och nära samspel med naturens, kosmos´ och den inre världens realiteter.

Det är lätt att sätta förnedrande etiketter på främmande folk - "fetischdyrkande afrikaner" - men visar man därmed att man förstår något om dessa folks synsätt?

Allt hör samman

Tillvaron och livet upplevs hos dessa folk (och då menar jag upplevs, inte antas vara eller liknande) mångdimensionellt (i betydelsen en fysisk dimension och andra subtilare, inre dimensioner). Allt upplevs utgå från, uppehållas och genomsyras av ett gudomligt medvetande. Allt uppfattas som levande (och hur skulle något egentligen kunna vara "livlöst"?). Olika i tillvaron verkande krafter uppfattas som manifesterade aspekter av det gudomliga. Genom att se dessa som "gudaväsen", föreställa sig dem mer eller mindre personifierade, kan dessa människor kommunicera med det gudomliga medvetandet, som således får "många ansikten", framträder i många skepnader, låter sig uppfattas och närmar sig människorna på många olika sätt. Varje lägre gud är således en (kommunicerbar) aspekt av det stora gudomliga medvetandet. Allt ses i grunden sammanhängande. Allt utgör en enhet.

Ursprunget, paradiset, är i dessa folks uppfattningar förlagt till inre tillvarodimensioner, exempelvis det som Australiens aboriginer kallar "Drömtiden". Dessa folk ser den fysiska världen sprungen eller utkristalliserad ur - och alltjämt sammanhängande med - en överfysisk verklighet, Ursprunget, "Drömtiden". Det handlar alltså inte om en fysisk tillvaro, inte ett fysiskt "Eden", utan ett överfysiskt. Ytterligare en gemensam uppfattning hos de naturnära folken är att de levande varelserna på jorden föds, lever, dör och återföds. Detta är ingalunda bara en "indisk lära" utan ett nära nog universellt synsätt utanför kristendomens och islams domäner.

Det stora mystiska

Indierna tillber treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva (skaparen, uppehållaren, fördärvaren), vilket är en symbol för en universell princip. Samma princip som skapar årstider (vår, sommar, höst/vinter), dygnets tider (morgon, dag, kväll/natt) eller människolivets åldrar (barn-/ungdom, vuxenålder, ålderdom/död). Det gudomliga står här således inte bara för skapande, utan också för förstörelse och död. Tillvaron ses som sammansatt av otaliga kretslopp av födelse-levnad-vissnande/död-återfödelse.

Vad de naturnära folken - i likhet med vedisk/indisk religion och filosofi - undviker, är att göra sig en konkret föreställning eller bild av det stora gudomliga medvetandet. Lakotaindianerna kallar det Wakan Tanka ("Det stora mystiska"). Indierna kallar det Brahman (inte att förväxla med Brahma, skaparguden), men ger det inga personliga drag, betraktar det som bortom alla försök att definiera eller beskriva (eftersom definitioner och beskrivningar är begränsande). Det enda är att det betraktas som vår och hela skapelsens allra innersta medvetandegrund.

Härigenom framställs det stora gudomliga medvetandet som universellt, tillhörande alla, tillgängligt för alla. Enligt vedisk/indisk uppfattning kan inget folk eller religionssystem ha ensamrätt till detta det stora universella gudomliga medvetandet - lika lite som någon kan ha ensamrätt till luften vi andas. Detta är enligt såväl den vediska som de naturnära traditionerna den allra innersta "kärnan" i all religion, i allt liv. De lägre gudomligheter som tillbeds av olika folk kan ses som i människans medvetande och i skapelsen framträdande aspekter av det gudomliga. Det stora gudomliga medvetandet tillbeds genom dessa personifieringar av gudomen.

Att lägga beslag på Gud

Häri tror jag den avgörande skillnaden ligger mellan dessa religioner och de s.k. "monoteistiska" religionerna, där man i stället personifierar och gör sig en föreställning eller bild av det stora gudomliga medvetandet i sin helhet. Därmed begränsar man detta, "lägger beslag på det" för egen räkning och tvingar sedan andra folk till underkastelse. Däri ligger, som jag ser det, det sorgliga med dessa religioner från Mellanöstern.

När människan träder i förbindelse med det gudomliga skapar hon sig en föreställning om det, varigenom det gudomliga framträder för människan i personlig skepnad. Eftersom människor och folk är olika och  lever under olika omständigheter, uppstår också olika föreställningar om "Gud", olika "personliga" gudar.

Varje sådan personlig gud är naturligtvis mer "begränsad", mer definierad, än vad det stora gudomliga medvetandet är i sin - för oss icke uppfattbara - helhet. Själva ordet "personlig" kommer från latinets 'per sona', "ljuda genom", och ordet 'persona' avser en (teater)mask genom vilken man talar eller uppenbarar sig. Självfallet är en sådan ansiktsmask "mer begränsad" än individen bakom masken. På samma sätt måste det stora gudomliga medvetandet vara "större", "mer" än den i personlig skepnad framträdande Guden.


En universell Gud

Genom att framställa det stora gudomliga medvetandet som icke-personligt vinner man någonting mycket viktigt och värdefullt. Eftersom man inte tilldelar det några personliga drag, inte i sin föreställning begränsar det, kan det i stället uppfattas som universellt, tillhörande allt och alla, tillgängligt för alla, för hela skapelsen, i alla tider. Ingen kan då lägga beslag på det och säga, det här är "min" eller "vår" Gud (så som faktiskt skett i judisk/biblisk tradition). Gör man det, skapar man sig ett oerhört men orättmätigt maktmedel att underkuva alla andra med.

Så länge tillbedjarna inser att det är det stora universella gudomliga medvetandet man tillber genom den personifierade guden, "ansiktsmasken", så kan det inte sägas vara någon "avgudadyrkan". En urartning sker först om tillbedjarna övergår till att dyrka symbolen, bilden, den personifierade guden i stället för det bakomliggande stora gudomliga medvetandet, om man förväxlar symbolen med verkligheten. Då uppstår "avgudadyrkan". Symbolen blir viktigare än verkligheten och får "eget liv".

Dyrkan av Bibelns Gud blir därför också avgudadyrkan. Att personifiera hela det stora universella gudomliga medvetandet - det indierna kallar Brahman - och göra det till "sin egen Gud", har sina allvarliga risker. Glömmer man bort att symbolen är en symbol - slutar uppfatta den bakomliggande verkligheten - då får symbolen eget liv och man ägnar den ”avgudadyrkan”. Tydligast märks det i att man då anser den ”egna” guden som överlägsen alla andra eller som den enda sanna guden överhuvudtaget.

När jag var barn brukade vi säga att "den som sa´et han va´et", dvs det man anklagar andra för kanske man själv gör sig skyldig till utan att man inser det. När man i judisk/biblisk/”kristen” tradition anklagar alla de andra folken och nationerna för att vara "avgudadyrkare", är det då kanske i själva verket så att man själv är den största avgudadyrkaren av alla? Har man alltför lätt att ”se grandet i sin nästas öga” och samtidigt vara ”blind för bjälken i det egna ögat”?

Mats Bergman © 2005

Vill du kommentera artikeln eller diskutera direkt med författaren? 
Gör ett besök på Galaktiska caféet eller skicka ett mail till masseman@hotmail.com

Tillbaka till:

Funderingar

2006
elcarlsson@hotmail.com