4580 gr och 54 cm lång! Vilken stor kille, 1 kg mer än vad Isac och Ida vägde när dom föddes.

Jag fick upp honom på bröstet direkt han kom ut och så låg vi länge och bara kände. Han var fortfarande varm. Det fanns inga synliga fel, ingen navelsträng runt halsen, ingenting. Efter jag var sydd och allt var klart så blev vi lämnade själva med Linus en lång stund.
Kände...ja, vad kände vi? Tomhet tror jag är det ordet som bäst sammanfattar våra känslor. Från lycka till total tomhet på 12 timmar. Jag kände att även Linus var tom - att hans själ inte fanns kvar i den lilla kroppen, medans Johan hoppades att han skulle hosta till, ta ett andetag och börja leva.
Vår läkare kom och lånade Linus en stund för att ta blodprov, sen blev det skiftbyte och nattpersonalen kom. Vi ringde våra föräldrar och berättade att det blev en stor liten kille. Mamma sa att Isac hade blivit så glad när hon sa att vi var på BB så hon hade inte haft hjärta att säga vad som hänt utan beslutat att dom skulle få sova gott och sen berätta på morgonen.

  Vid ca kl 24 kom barnmorskan och hjälpte oss att bada Linus och sen fick jag klä på honom. Han fick en liten blöja, en vit body som jag köpt åt honom och ett par ljusa byxor som Ida hade när hon var liten. Vi klippte en liten hårlock som vi la i en liten ask. Sköterskan kom in med en fint bäddad säng till honom som vi bäddade ner honom i tillsammans med sin blåa snutte och en ängel som stod och vakade över honom. Det såg ut som om han låg och sov - så fridfull.

På natten fick Linus ligga i ett kylrum. Jag kan inte säga att vi sov bra. Tankarna malde och snurrade och sängen var hård. Vi fick vara ifred på morgonen och klockan var säkert 9 innan vi ringde efter frukost. Vi hade kommit överens om att mamma och pappa skulle komma med barnen på förmiddagen. Vi hade bestämt att dom skulle få komma innan vi tog in Linus till oss. Jag ville få en stund med barnen först och få förklara varför han var så kall och blå.

Jag tycker att den här bilden säger allt om hur mötet gick. Ida var mest bekymrad över Linus snutte medans Isac blev ledsen men det gick snabbt över. Ena stunden kom tårarna och andra stunden var han under sängarna och drog i spakar och pillade på allt, precis som han brukar. Jag blev glad över att han ville hålla i Linus, det var så fint. Efter ett tag var båda ute och sprang i korridoren så då kände vi att det nog var lugnast för alla om dom åkte hem igen. Det var som en virvelvind som svepte in med liv när dom kom och sen blev det så tyst när dom gick.
När dom åkt så bara var vi. Jag satt och höll Linus i mina armar och bara var nära, kände, och jag kan fortfarande, 6 veckor efter, känna hans lilla huvud i mina händer, hans kropp emot min. Vi tog många kort och det är jag så glad för nu efteråt. Fotona och minnena är ju det enda vi har nu.

Sjukhusfotografen kom och lånade honom en stund. Kuratorn kom och pratade, läkaren tittade in, vi åt lunch och hela tiden närmade sig ögonblicket - ögonblicket då vi skulle lämna honom kvar och åka hem.

Hemkomsten
Egentligen skulle jag ha skrivit ner detta långt tidigare för nu när jag tänker tillbaka så är allt som ett enda töcken, jag minns nästan inget alls. Min mamma var hemma hos oss när vi kom hem och hjälpte oss med barnen och mat och sånt. Senare kom min pappa och bror förbi en stund. Helen hade skickat med nybakade kanelbullar, det kommer jag ihåg i alla fall.
Mamma var hos oss hela dagarna i ca en veckas tid sen kom farmor och farfar hit och löste av henne lite. Det var en ovärderlig hjälp. Vi klarade inte av att ens tänka på mat och äta, leka, städa och även att vi fick möjlighet att gå åt sidan och bara vara en stund ibland.
Johan var stark, han tog sig rätt så snabbt ut i vardagen. Han kunde åka och handla, lämna och hämta barnen, ringa och styra med försäkringar etc. Värre var det för mig. Jag grät mest bara hela tiden. Mina ögon var så svullna så jag såg knappt något. Vänner ringde och kom och hälsade på, vi fick jättemycket vackra blommor och fina kort och det betydde så mycket. Det var spännande att se vem blommorna var ifrån och vem som skickat kort, det blev ett litet kort ögonblick att få le och känna något annat än sorg. Det var skönt med besök tyckte jag, det var skönt att få prata om något annat en liten stund även om vi pratade en hel del om Linus också.
Cirka en vecka efter hemkomsten började jag skriva dagbok och någonstans växte en tanke fram på att göra en hemsida för Linus. Jag hade aldrig gjort hemsidor förut och visste inte alls hur jag skulle göra men det blev ett projekt för mig, något att göra. Det har blivit en möjlighet för mig att dela med mig av mina tankar och känslor och få berätta om det som hände, få dela med mig av Linus. Och det har varit /är en bra terapi för mig, jag skriver ner det som snurrar i huvudet och "pratar" med Linus via min dagbok på ett sätt som jag inte kanske skulle ha gjort annars.
Det tog lång tid för mig att våga mig ut. Min svärmor "tvingade" med mig på en promenad till brevlådan efter ca 2 veckor. På väg dit såg jag att det stod en granne där och då ville jag bara vända och springa hem igen. Eftersom jag inte kunde göra det så kom tårarna istället, det var jättejobbigt för både hon och mig. Tårarna kom så plötsligt och det är så olikt mig. Tänk vad sorg kan göra med en.
Allt "nytt" jag ska göra har varit en kamp. Jag har planerat det långt innan och gått igenom det med min kurator; Vad kan hända? Vad gör jag då? Hur ska jag tänka? Vad tänker andra? osv. men sen när jag väl gjort en sak och klarat av det så har det känts skönt efteråt. "Yes, ytterligare en sak att bocka av på min Att Göra Lista". Men det har tagit tid att fylla listan. Det tog mig 2 månader att ta mig till Isacs skola men nu är det gjort och det var inte så farligt, nu känns det helt ok att gå dit.

Barnen
Många frågar oss hur barnen reagerat. Ida är så liten så hon förstår inte vad som hänt. Hon var väldigt mammig och ingen annan fick göra någonting med henne, hällde Johan upp saft till henne så slog hon ut det för det skulle jag göra t.ex. Men enligt barnpsykologen som vi fick träffa lite senare så var det ett helt normalt beteende. Hennes mamma var inte sig lik och då blev hon orolig och därför extra mammig. Vi fick rådet att låta henne komma till mig så mycket jag orkade och att Johan även skulle uppmuntra henne till det, "låt mamma göra det, mamma är jätteduktig på det!" och dyl. Detta för att hon inte skulle känna att hon gjorde något fel i att välja mig utan att pappa höll med henne och stöttade henne. Nu är mammigheten mycket bättre och även pappa och andra får hjälpa henne.
Ida vet att lillebror heter Linus och att han är en ängel. Hon pratar om Linus ibland och är vi ute kan hon vinka till honom i himlen.
Isac var väldigt aggressiv dagarna efter att vi kommit hem från förlossningen. Det märktes att han hade mycket inom sig som han stängde in och släppte ut det i form av ilska. Det var väldigt jobbigt att se honom så, att inte få ta honom intill sig och gråta tillsammans med honom. Han ville inte gråta utan gjorde allt för att stänga inne tårarna. Isac fick vara hemma från skolan i några dagar och efter att ha pratat länge med fröken så bestämde vi att han skulle till skolan veckan efter och att han skulle få berätta för barnen i klassen om vad som hänt. De skulle tända ljus och om Isac ville så skulle han få berätta. Han hade pratat oavbrutet och det som förvånade mig var att han kom ihåg så många detaljer. Han berättade om rummet på förlossningen, var det låg och hur det såg ut där, det fanns en dator men ingen TV. Sådana saker som jag själv inte ens tänkt på. Han hade även snappat upp en hel del "vuxenprat" för han berättade att "mamma och pappa tycker att det är jobbigast på kvällen." Och jag tror att han tyckte att det var väldigt skönt att få berätta om det för efteråt var han mycket lugnare, han hade fått ur sig en massa.
Vi fick, genom MVC, träffa och prata med en barnpsykolog och det var väldigt skönt att få höra hur barn uppfattar sorg och hur de kan reagera.
Vi har hela tiden varit väldigt öppna inför barnen med vår sorg, pratat med dom om Linus, gråtit. Vi fick rådet av barnpsykologen att vara noga med att tala om att vi alltid kommer att finnas kvar hos dom och att vi är väldigt glada över att vi har dom här hos oss. Det kan nog vara lätt att glömma att säga. Vi fick även tipset att ta med barnen till kapellet, där begravningen skulle vara, innan så de fick bekanta sig med miljön och få förklarat vad som skulle hända, var kistan skulle stå och hur den såg ut och att prästen skulle stå där och vi sitta här etc. Det gjorde vi och det var nog bra tror jag. Nu fick dom springa runt och titta bakom dörrar, klättra upp till orgelläktaren, kliva på stolar och sånt som barn gör. Nu var det avklarat till begravningen så då gick det lite lättare att sitta stilla då.

Namngivningsceremoni
Medans vi var kvar på förlossningen så nämnde vår kurator att vi kunde få ha en namngivningsceremoni för Linus. Det var ingenting vi kände att vi ville göra då men några dagar efter vi kommit hem så ångrade vi oss. Jag ville inte ha någonting ogjort, vi skulle ju aldrig få möjligheten att gå tillbaka och ändra oss så jag mailade vår kurator i Falun och hon tog kontakt med sjukhusprästen. Han ringde oss lite senare och vi bestämde tid och datum samt pratade lite om Linus och hur vi hade tänkt oss själva ceremonin. Farmor och farfar skulle komma till oss så vi anpassade dagen så dom skulle kunna vara med och få träffa Linus en stund. Anders, prästen, frågade om vi hade någon speciell musik vi ville spela men det hade vi inte men på morgonen för ceremonin satt jag vid datorn och då hittade jag "Jag vill alltid älska" med Carola så den tog vi med oss. Den är så fin och jag kan inte lyssna på den utan att gråta, den spelade vi även på begravningen.
När vi kom till sjukhuset så träffade vi Anders först en stund på hans kontor. Han berättade att han varit och tittat på Linus och berättade hur han såg ut och hur det såg ut i rummet där vi skulle vara på Patologen. Han berättade lite om själva namngivningscermonin och vi fick berätta vad vi hade för tankar runt den. Vi hade inte så mycket önskemål utan såg mest fram emot att få träffa Linus igen. På väg till Patologen så mötte vi upp med Johans föräldrar. Linus låg i sin lilla säng precis som vi hade lämnat honom 5 dagar innan. Han var lite rödare nu och det såg ut som om han hade varit ute en kall vinterdag och fått vinterröda kinder. Jag tog upp honom i min famn och tårarna bara rann. Anders pratade lite och gav Linus hans namn, Johan Linus Oscarsson, och sen spelade vi musik. Jag hade kunnat sitta där hur länge som helst med honom men efter ca timme så åkte vi hem. Det jag ångrar lite nu efteråt är att vi skulle ha bjudit med fler att delta och få träffa honom. Jag tror att det skulle vara enklare att förstå vår djupa sorg om man fått se Linus, fått hålla honom, inte bara se på kort.