Jag och några vänner satt på en filt ute i vår trädgård och jag minns att jag skämtsamt sa -"Och jag har gått över tiden i en vecka jag". Trodde inte på det själv då eftersom vi inte kan få barn och våra barn har kommit till genom provrörsbefruktning. Efter ytterligare en vecka var vi rejält fundersamma, vad är det som händer...? På min pappas födelsedag, den 18/6, gjorde jag testet och ett tydligt plustecken visade sig innan jag ens han kissa färdigt. Oj vad häftigt!! Men det här hade vi inte räknat med. Visst hade jag en längtan i hjärtat efter ett barn till men vi var nöjda med de två vi hade och en provrörsbefruktning till ville jag inte gå igenom. Så detta var verkligen en mirakelgravidet. När jag var i vecka 8 ca började jag bli trött och må lite illa och en dag var jag riktigt risig och spydde flera gånger. Jag tyckte riktigt synd om mig själv men fick sen höra av en kompis att hon spytt nästan varje dag i 10 veckor, då var det inte så farligt längre. Den värsta tröttheten och illamåendet var under min semester så det blev en rätt tråkig semester. Det är jobbigt när man inte orkar ta sig för något och aldrig mår riktigt bra. Med mina andra 2 barn så har jag knappt märkt att jag var gravid. Jag minns att jag tänkte när jag var gravid med Isac, att jag önskade att jag kunde må lite illa, så jag verkligen skulle förstå att jag faktiskt var gravid. Hmm, lite visste man då.
Men efter ett tag försvann illamåendet, trött var jag väl fortfarande, men med heltidsjobb och två vilda små barn hemma så blev det ju inte så mycket vila.
Sov mig dock igenom Bolibompa varje kväll.
Eftersom jag passerat 35 år så fick vi frågan om vi ville göra fostervattensprov. Jag var väldigt tveksam eftersom jag visste att risken för missfall fanns. Johan tyckte att vi skulle göra det. Vi var till Falun till en läkare på specialistmödravården och pratade om det och gjorde ultraljud för att tidsbestämma graviditeten. Efter samtalet och efter vi sett vår lilla bäbis på ultraljudet kände jag att jag inte ville riskera missfall och Johan höll med så vi bestämde oss för att inte göra fostervattensprov. Jag undersökte även möjligheten att göra Nupptestet men det görs i Stockholm och man fick bekosta det själv så vi hoppade över även det. Någonstans inom mig så kände jag på mig att vår bäbis var frisk.

I september var vi till Falun igen och gjorde ultraljud och allt såg normalt ut.

Graviditeten fortlöpte normalt. Vi funderade mycket på det praktiska, hur det skulle fungera att vara 5 i familjen. Vi bytte bil till en minibuss för att få plats med alla barn, barnvagn och hund. Redan när jag var i vecka 20 så köpte vi en ny barnvagn. Den vi hade sen tidigare var så trasig och jag hittade en jättefin vagn på rea så jag kunde inte låta bli att köpa den. Bilbarnstol behövde vi också en ny för vi hade hunnit att sälja den som Ida hade. Vi skulle ju inte ha fler barn. Av olika anledningar så avvaktade vi med att köpa en stol och hann aldrig göra det innan Linus kom. Det kanske var någon mening med det...

På slutet så var jag helt säker på att det skulle bli en pojke. När jag var gravid med Isac så fick jag ett ensamt mörkt hårstrå på magen och det hade jag även nu. Med Ida så hade jag det inte. I slutet av graviditeten med Ida så var jag jättekänslig mot lukter och höll på att kräkas av det mesta illaluktande, bland annat så klarade jag inte av hundmaten och Isacs bajs. Så kände jag inte nu.
Isac ville att det skulle bli en pojke för han tyckte att det var fullt nog med en lillasyster. Ida ville ha en lillasyster och rent praktiskt skulle det väl vara bättre med en tjej, då kunde dom två minsta dela rum. Men vi var glada med vad än det blev.

De sista veckorna var jobbiga. Jag orkade knappt gå uppför trappan och mina åderbråck gjorde ont. Jag var trött och otymplig och längtade tills förlossningen skulle vara över. Även fast jag var rätt så inställd på att gå över tiden, eftersom jag gjort det med de två andra, så var ändå väntan jobbig. Jag vet att flera kvällar var jag säker på att det skulle ske på natten och packade ner necessären och la fram kläder men inte då.
Och sen händer det ofattbara som man aldrig tror ska hända.
 

Bilden är tagen den 6 februari, 2 dagar över tiden.