Vi kom fram till förlossningen på Falu Lasarett kl 11.15 den 13/2. Eftersom vår barnmorska i Leksand hade ringt innan så visste personalen i Falun vilka vi var när vi kom. Det var skönt att slippa förklara: "Hej, det är vi som har en död bäbis i magen". Vi blev visade till ett rum som låg lite för sig självt. Efter en liten stund kom det en läkare. Jag kände igen henne nästan direkt, vi hade gått tillsammans på Folkhögskolan i Vimmerby för 16 år sedan och sen dess har jag inte sett henne och så träffas vi så här...Jag fick berätta lite om vad som hänt, när jag kände sparkar senast och så. Hon frågade om vi ville sätta igång med förlossningen på en gång eller om vi ville vänta. Jag förstår inte varför man skulle vilja vänta, vänta på vad då?? Nej, jag ville bli igångsatt på en gång. Jag kände att jag ville träffa bäbisen som legat i min mage så länge och känts så kraftfull och full med liv. När vi funderade på namn så ville jag ha ett namn som betydde kraft, liv eller liknande, kanske Leo eller så men vi fastnade för Linus som betyder skald, sångare, inte precis kraftfullt men det blev så ändå.
Läkaren gick igenom med oss om vad som skulle hända nu och gjorde en undersökning på mig för att känna på livmodertappen och om jag var öppen. Jag var öppen 3 cm och det innebar att dom kunde komma åt att ta hål på fosterhinnan för att sätta igång värkarna. Sen fick vi följa med till ett annat rum för att ta ett fostervattensprov. Det behövdes för att eventuellt kunna fastställa dödsorsaken. Fostervattensprovet gick bra, kändes inte alls faktiskt. Linus hade bajsat i fostervattnet och det tydde på att han förmodligen hade varit stressad och/eller inte mått bra.
Klockan 13.30 var det skiftbyte och den barnmorskan som skulle vara med oss genom förlossningen kom. Det var samma barnmorska som förlöste Ida, världen är bra liten ibland. Hon pratade om förlossningen och om smärtstillande. Jag visste ju sen tidigare att värkarna klarar jag okej men att själva krystningsskedet gör ONT men varför ska jag ha ont i onödan? För det kändes så, i onödan, annars har man ett litet friskt barn som mål men nu...vad hade jag att kämpa för? Så hit med allt man kan få! Hon satte nål i min hand och startade ett vätskedropp, nålen skulle de ha ifall jag behövde värkstimulerande.
Kl 14.30 så tar hon hål på fosterhinnorna.
Hur känner jag mig? Ledsen naturligtvis men samtidigt rätt så fokuserad på själva förlossningen så på sätt och vis kändes det inte så jobbigt som man kan tro. Det är svårt att sätta ord på känslorna jag hade då.
Kl 15 åker min mamma hem, det var jätteskönt att ha henne där och det hade varit skönt om hon kunde stanna hela tiden men samtidigt så ville jag att hon skulle åka hem så hon var med morfar och hämtade barnen på dagis/fritids. Strax efter att hon hade åkt så började jag känna av värkarna.
Kl 16 så började det bli mer kraft i värkarna och jag bad om Epidural vilket jag också fick rätt så snabbt. Värkarna mattades av under en halvtimma men sen satte det fart igen men inte lika smärtsamt som tidigare.
Jag kände mig fortfarande fokuserad och rätt så lugn men när jag kände att det började trycka på nedåt så fick jag panikkänslor. Då kände jag att hur ska jag klara av att krysta nu? Han är ju död! Vi ringde på barnmorskan som kom på en gång, jag fick lustgas och hon la en bäckenbottenbedövning. Då kändes det bättre och paniken släppte.
Efter att ha krystat i ca 20 minuter så föddes vår son. Han var så fin, helt perfekt förutom att det inte kom någon gråt och att hans ögon var slutna.
Vi fick aldrig se hans ögon.