Var inte arg lilla mamma, jag var tvungen att gå. När de nästan var dax, orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa, mitt liv blev så kort. Ta hand om varandra, när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst, men lyssna till era hjärtan och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er men jag finns ändå, jag hör era böner och älskar er så!
 

På tisdagskvällen, den 12/2, satt vi i soffan och tittade på TV. Vi såg en film - Wallander. Det var väldigt lugnt i magen, jag kände inga sparkar alls och det brukar vara ett himla liv i magen när jag, på kvällen, lutade mig tillbaks i soffan och slappnade av. Jag minns att jag tänkte att nu kanske det äntligen är dags för förlossning och att bäbisen vilar och laddar för det. Med tanke på att jag var 9 dagar över tiden så borde det ju verkligen vara dags nu.  Jag tyckte att det var jobbigt att vänta och vänta och vara tung, otymplig och trött.
När jag gått och lagt mig var det också stilla i magen och det var inte heller som det brukar. Jag vaknade flera gånger på natten och låg och kände efter, försökte buffa och knuffa på magen för att väcka dig, för att få känna åtminstone bara en liten spark så jag kunde somna om, men ingenting. Tankarna virrade runt, allt från försök att lugna sig själv till tankar att du var borta. I mina tankar låg jag och formulerade din dödsannons - de första raderna i dikten på förstasidan "skrev" jag den natten.
På morgonen skjutsade Johan barnen till dagis/skola och jag gick och tog en dusch. Nu var jag riktigt orolig och nästan slog på magen för att få känna något. Jag hade tid på MVC kl 12.00 den dagen men när Johan kom hem så var jag jätteledsen och han insisterade på att vi skulle åka in till MVC på en gång för att jag skulle kunna lugna ner mig. Han ringde och lyckades efter några samtal, få tag på en barnmorska som sa att vi fick komma på en gång. Jag vet att jag tänkte att hjärtljuden kommer att ligga på 144 (fråga mig inte var jag fick den siffran ifrån) och då skulle vi åka in till Falun så dom fick sätta igång förlossningen och allt skulle vara bra. Men innerst inne så visste jag att det inte skulle ske, att något var fel, man känner nog det som mamma tror jag.
Framme på MVC fick vi komma in till "min" barnmorska på en gång och jag fick lägga mig på britsen. Hon frågade på vilken sida hon lyssnade förra gången och satte ditt "avlyssningsapparaten". Det susade och brusade men inget mer, inga hjärtljud, inget sus från blodet i navelsträngen. Hon lyssnade runt lite och sen fick vi gå in i ett annat rum och hon och en läkare tittade på ultraljud. Hjärtat stod stilla! Vår lilla bäbis var död.
Jag har så svårt att beskriva vad jag kände, på något vis så visste jag redan att det var så, så det blev ingen direkt chock för mig. Vi pratade lite med barnmorskan, hon ringde till Falun och meddelade att vi skulle komma, sen åkte vi hem för att hämta lite saker. Tårarna rann men jag var ändå rätt samlad, jag packade om väskan, la ur amningskuporna, uteoverallen och andra saker vi inte skulle behöva och sen ringde vi våra föräldrar och berättade. Min mamma ville så gärna följa med oss till förlossningen och det fick hon så gärna så när hon kommit så åkte vi. Bilresan dit är som i ett töcken, vi sa knappt någonting på hela resan. När vi kom in i Falun önskade jag att vi inte skulle vara framme, att jag fick sitta där bak i bilen ett tag till.