Det var en helt annan känsla när hösten kom att få gå ut i skogen som jägare och inte bara vara åskådare. Den här dagen började ganska lugnt, Tessie hade bekymmer med att reda ut slagen. Plötsligt dök ett hundspann med ett tiotal slädhundar upp efter vägen. Jag hann precis få fast Tessie innan hon hann börja driva dem längs vägen.
Efter ett tag så hittade hon äntligen haren, jag rusade till platsen som jag trodde haren skulle ta, och mycket riktigt där kom han längs vägen. Jag smög försiktigt upp bössan och väntade att han skulle komma närmare, och ännu närmare...
Nej, jag hade väntat för länge, plötsligt tog haren ett jätteskutt och försvann igen. Efter en stund kom Tessie och det bar av in i skogen. Jag väntade bara på att höra skottet från maken Tomas som befann sig därinne. Men då skymtade något grått i ögonvrån, haren dök upp igen, den här gången gällde det att inte tveka.

Skottet gick av, haren markerade träff, men fortsatte in i skogen. Jag rusade dit och kastade mig över den skrikande haren, fick tag i bakbenen och med några väl riktade karateslag i nacken så var det hela över.
Vilken tur att inte barnen var med denna gången, de skulle nog förvånas över att se mamma springandes jaga upp haren för att avliva den med bara händerna.

Vilken obehaglig upplevelse kan många tycka, men tvärtom så känner jag mig lugnare nu när jag går ut i skogen. För nu vet jag hur jag reagerar, jag gjorde ju precis enligt boken, istället för att drabbas av panik. Det var bara Tessie som misstyckte, det luktade ju matte över hela hennes hare när hon fann den.

Harjakt är för övrigt en utmärkt jakt där hela familjen kan delta. Vi har flera gånger haft med oss barnen och de har fått uppleva tjusningen vid upptagen, drevet och slutligen när skottet gått av. Min dotter läser nu för att ta jägarexamen.

Vi har nu utökat flocken med ytterligare en Beagle, en jakthund till matte!