2009.0121 Selma vill bränna breven

2009.0121   Min kära Selma: hands off

Jag fortsätter läsa i Ulvros biografi över Sophie Elkan, där biografen haft tillgång till närmare 6000 brev mellan dem. Dock saknas Sophies brev till Selma från den första tiden av deras vänskap. Sophie Elkan skriver (Ulvros s.93-4):
   Min kära /Selma/! … På det du säger om kärleken kan jag ej svara. Du är ingen man och det är en stor skillnad. Det skulle aldrig kännas så för mig att älskas af en man, som af en kvinna – Och det är något som stöter mig tillbaka hos dig och det finns ju – så är detta det svåraste. Om denna sorts kärlek vill jag inte tala eller resonera – Det är mig omöjligt – Kan för Guds skull inte med detta nu. Härvidlag får du aldrig jämföra dig med Nathan eller S. Men om allt annat och i allt annat.
   Och: Menar du att du skall få smeka mig så där som förr – nej det kan jag inte – men jag skall visa dig hur jag håller av dig och du skall få vara så kär som du vill, endast ’hands off’.
   Det framgår att Selma önskar en djupare relation till Sophie, men Sophie säger hands-off när det blir för närgånget. Samtidigt blir Sophie fruktansvärt svartsjuk när hon märker att Selma flyttar över sitt intresse till Valborg.

2009.0123 Selma Lagerlöfs författarskap

Jag har försökt komma närmare 'Selma's författarskap med en avhandling: Bengt Eks studie från 1951 över tiden efter hennes genombrott 1891 med Gösta Berling. Ek tar bland annat upp resan till Sicilien och betydelsen av Sophie Elkans vänskap för författarskapet. Studien har inte haft tillgång till korrespondensen Lagerlöf-Elkan/Olander, men är förvånansvärt aktuell trots det.
   Bengt Ek skriver (s.139-40) att Man kan ej undgå att lägga märke till hur Selma Lagerlöfs diktning från och med 1894 genomgår en stark förvandling. En helt ny berättarton växer nu fram. De tidigare mer med möda sökta berättelse­problemen försvinna så småningom ur hennes noveller, nya motiv fånga hennes intresse, och en mer personlig ton och känsla bryter igenom i hennes författarskap. …orsaken till denna förvandling, (är) den djupa vänskapen med Sophie Elkan…
Vidare: Den intensiva vänskapen under olika skeden av Selma Lagerlöfs liv har för hennes verk fått så vittgående betydelse att en underlåtenhet av en dylik granskning skulle omöjliggöra en allsidig tolkning av ett verk som exempelvis Antikrists mirakler.

2009.0209 A comment to Philip Pullman: Lyra and Mrs Coulter

This address will be in English, so help me God. I woke up this morning with a exceptionally vivid dream: a dialogue still evolving in my head, between the head character Lyra and Mrs Coulter in Philip Pullman's work: His dark materials, the northern light. I had been reading that first part of the trilogy, after having watched Chris Weitz' film the Golden Compass. I was surprised by the excellent quality of the film, surprised since I had previously read the Swedish translation of the book. To be blunt: that translation (by Olle Sahlin) lacks the distinguished style I find in Pullman's original work. I simply could not read the translation - it destroys every sensibility you might have for your languish.
   After having watched the film I was naturally curious about the book itself. The high quality of the original work by Pullman is the more satisfying since he received the 2008 ALMA award (Astrid Lindgren Memory Award) - and I had questioned that decision. So, in this introduction I would like to give all my compliments to Mr Pullman. Before I start being critical.

   But then what is my dream dialogue /subconscious noise/ about? Chapter 7, 'John Faa', to be precise. Here we learn the truth about Lyra, about her childhood. But I will not comment on that chapter until you've had the chance to read my version of it. In a sense the text below is my way of practicing a comment or critique proper..
  

   Lyra looked at Mrs Coulter in the pretence of the woman being her mother. There were some similarities between them no doubt. Her nose and eyes were quite like Lyra’s, for example. And Mrs Coulter had said herself that Lyra was too much of a stubborn girl; just like what Mrs Coulter had been as a child – something they would have to deal with. Actually, to Lyra that did not sound too threatening.
   This Mrs Coulter seemed a very special person; was always treated as a great authority at the Royal Arctic Institute, and elsewhere – even by men. Lyra in a sense admired her ‘mum’. But there were also things she did not understand with this woman, mum or not.
   Mrs Coulter could be harsh; not like a mother at all. Therefore the following episode came as a great surprise.
   One night, when Mrs Coulter was saying the good-night to Lyra, she also said: I see you have a birthmark down your neck, just as I do. Lyra must have looked at her in disbelief, so Mrs Coulter opened up her dress by the neck, bent down and there it was; Lyra could see it clearly. Mrs Coulter’s unexpected act was not a social manifestation only, but also presented a material fact. What was the girl to make of it?
   Are you in fact my mum? Lyra said simply. That’s what we are pretending, are we not? answered Mrs Coulter.
   Yes… but are you?
   Then, do I feel like a mum to you?
   Lyra had to think. I don’t know what a mother should feel like, she said.
   Did they treat you badly at the College? Mrs Coulter continued to ask.
   Not really, but none of them were my mother. And not a bit like you. They cared for me, for how terrible I looked and my wearing and that sort of things. But I never really was their daughter.
   Poor child, said Mrs Coulter, I did not realize. Her eyes were blank, when she added: I never thought of that.
   Well, why should you have, said Lyra. Anyways, I was all right, and taking care of myself, you see. I could do what I wanted without anyone interfering, unless it was too obvious...
   Mrs Coulter had bent forward and folded Lyra in her arms. Then Lyra felt wet on her shoulder. It took a while for her to realize that it was Mrs Coulter’s tears.
  

2009.0221 Berättarteknik hos Philip Pullman

2009.0406 Don Carlos på Dramaten

2009.0413 Maria Stuart på Hipp

2009.0521 Wittgenstein och Popper i filosofisk brottningsmatch

   Hamadi Khemiri: Moral Science Club
      på Judiska Teatern, Stockholm
   Medverkande:
      Hamadi Khemiri, Hannes Meidal, Jens Ohlin

På scenen agerar tre skådespelare. De kommenterar skeendet och varandra; ikläder sig rollerna Bertrand Russel, Ludwig Wittgenstein och Karl Popper. Russel står för det brittiska värdskapet för de landsförvisade kollegorna från Wien; han är också den som upphöjer dem och ser dem höja sig på det filosofiska firmamentet. Alla tre har anknytning till den riktning som utgick från den så kallade Wien-kretsen: den logiska empirismen.
   Redan i inledningen varseblir vi teaterstyckets karaktär. Russel presenterar Fakta.. det är fredag den 25 oktober 1946, klockan är 20:30. Vi befinnor oss i universitets­staden Cambridge strax norr om London. På King’s College, i rum H3 väntar cirka trettio personer på.. på tre nördar. De andra protesterar mot beskrivningen, men får ge sig inför de argument ’Russel’ anför: hur normalt är det att samlas en helgafton, efter en veckas föreläsningar och filosfiskt resonemang, till ytterligare ett seminarium i något esoteriskt ämne, i stället för ta ett glas öl på puben och hångla.
   Just med ett sådant avstamp definierar sig föreställningen: som om vi befunne oss i ett klassrum för ovuxna där ingen får utmärka sig - varje typ av engagemang som luktar kunskap och originalitet är misstänkt. Västerlandets filosofi finns liksom inte på schemat. Förr talade man om genier, men de är inte mycket värda idag. Nördar alltså – trots att det inte är mycket mer än så spelets deltagare har gemensamt; inte i termer av filosofisk horisont, inte som personligheter. Så, det är detta nördskap föreställningen demonstrerar mer än exakta filosofiska brytpunkter. Vi får alltså se hur försöken till ett filosofiskt samtal kraschar. Mötet blir ett stycke absurd teater, vilket det kanske också var i verkligheten. Men meningarna går isär också om detta; om själva fakta. Och det är här det filosofiskt intressanta blir till i föreställningen; som föreställning. Förkroppsligat, roligt och intensivt skickligt.

2009.0628 Överraskningarnas friluftsteater

   Anne Charlotte Leffler: Skådespelerskan
      på Kullehusteatern, Stockholm-Roslagen

Parkteatern i Stockholm spelar Beaumarchais pjäs Figaros bröllop. Lite regnstänk och en trilskande ljudanläggning bidrar till upplevelsen – till publikens förtjusning parerar skådespelarna en frånvarande bröllopsmarsch genom att nynna den, och förhöjer därmed det lätta anslaget som finns i uppsättningen. Men annars är det inte mycket man får ut av det hela. Det är en pang- i-byxan-buskis (eller pang-i-busken-byxis) och det blir bara tonårspojkars påfrestande föreställning om kärlek. Att få fram något sublimt ur detta skulle kräva ett geni, Mozarts kanske (och där ligger regissören Philip Zandén i lä, trots tidigare instser i genren).
   Figaros bröllop skrevs 1778. Jag trodde pjäsen skulle gestalta människors föreställningar i brytningstiden mellan feodalt adelsvälde och borglig revolution. Kanske detta finns i originaltexten.

2010.0107 Tjechovs psykologi

   Tjechov: Måsen
      på Stockholms Stadsteater

Jag påminner mig att Tjechov karaktäriserar de egna pjäserna som komedier Jag vet inte om det också gäller för Måsen. Stadsteaterns sätt att spela pjäsen ger ingen anledning till ett sammanfattande skratt eller ens ett leende. Människorna på ett jordgods i Ryssland före första världskriget har det eländigt. Och det avslutas med ett självmord. Knappast lustigt.
   I fokus agerar pjäsens Konstantin, främst i egenskap av oförlöst författare och dito son till godsets ägare, Irina Arkadina. Han spelas av Sven Ahlström, inte särskilt nyanserat. Kanske texten inte medger något annat spel. Konstantin är mer självupptagen än de övriga i sällskapet; han projicerar sina egenskaper och känslor på vem som helst som råkar befinna sig i närheten. Överhuvudtaget är var och en upptagen med sitt eget liv, sina plågor – ingen hör eller lyssnar på någon annan. Inga möten uppstår. Och sker det, så är det inte grundat på någon ömsesidig förståelse, endast på missförstånd eller förhoppningar som inte delas. Ingen förstår den andre. Sorgligt.
   På godset finns en uppburen författare, Boris Trigorin (fint spelad av Jakob Eklund), som har ihop det med Irina Arkadina; så lösligt får väl förhållandet beskrivas. Trigorins berömmelse medför att han attraherar andra, förälskelse hos kvinnor, föreställningar om själslig upphöjdhet hos flera, avundsjuka hos Konstantin. Detta gensvar står Trigorin främmande inför, han förstår det inte. Han ser sig själv som blyg iakttagare som inte vågar leva; hans texter når inte upp till Pusjkin nivå.

2010.0222    Den banala kärleken

   om Hannah Arendt och Martin Heidegger
   på Uppsala Stadsteater
      Text: Savyon Liebrecht
      Regi: Voula Kereklidou

Först kort om teaterinsatsen, sedan en diskussion av innehållet.

Sofia Berg-Böhm (i rollen som den unga Hannah) är något överdriven i sin tonårsnaivitet och entusiasm inför den store filosofen. Men detta kontrasterar förstås mot den mogna Hannah, spelad av Anna Carlson med den auktoritet som krävs. Överlag imponeras jag av hur väl skådespelarna fyller sina olika inkarnationer på scenen. Främst njuter jag av Rikard Turpins spel som ung förförisk professor respektive åldrad, men obruten ’off-sider’ under efterkrigstidens denazifiering.

2010.0226    Gustaf Gründgens i rollen som Mefistofeles

      Scen: Stockholms Stadsteater
      Text: Klaus Mann i dramatisering av Christoffer Mellgren
      Regi: Ragnar Lyth

Åter ett exempel på en medlöpare under nazitiden: Mefisto – en karriär, dramatiserad efter Klaus Manns roman. Förebild är författtarens tidigare vän, älskare och svåger Gustaf Gründgens (1899-1963), även om Klaus Mann tonar ned likheterna. I boken/pjäsen heter han Hendrik Höfgen och spelas här väl av Björn Kjellman. Trots allmänt goda skådespelarinsatser känns stycket tamt. Med tanke på ämnet hade jag väntat mig en mer diabolisk inkarnation av Mefistofeles – här betonas snarare den normala (och fåfänga) människan och påminner därför om den arendtskt banale Eichmann (se föregående anteckning). Hannah Arendt har fått kritik för denna nedgradering av ondskan och en liknande anmärkning må prövas här. De individuella utgångspunkterna för Eichmann respektive Gründgens är motsatta och konsekvenserna en skillnad mellan krigsförbrytare och medlöpare. Problematiken är dock likartad i moralens passning till karriären i denna politiskt turbulenta tid. För Eichmann var det kanske ett mindre problem. I detta pjässtycke är det fråga om en gradvis anpassning.

För att ta en sak i taget. Av programhäftet framgår att Klaus Mann velat skapa ett typfall..
Gründgens individuella problem intresserade mig inte. Men den ’kultiverade’ medlöparens, den talangfulle opportunistens, den åsiktslösa begåvningens problem – det syntes mig vara värt intresse! Som exempel därpå hade likaväl en annan kunnat tjäna – den omtyckte dirigenten Furtwängler eller den inte mindre ansedde komponisten Richard Strauss.
Den här hållningen till pjäsens huvudperson kan ha bestämts av Klaus Manns önskan att inte behöva stå till svars för att ha skrivit en nyckelroman. Man ska veta att den publicerads 1936 men kom att förbjudas i en dom 1966 efter Gründgens död. Jag tror att dramat tagit stryk av detta förallmänne­ligande syfte (med reservation för att detta omdöme gäller Mellgrens version av texten; István Szabós filmatisering från 1981 av samma text har jag något annorlunda men osäkra minnen av). Slutsatsen förefaller vara att de individuella detaljerna krävs för skapa dramatik och publikengagemang.
     En annan möjlig orsak till den bristande laddningen kan vara att Klaus Mann uteslöt eller inte såg den konflikt som Gründgens bar på. Den är kanske lättare att få syn på i ett fall som Heisenberg: för honom gällde det att försöka rädda den frontställning tysk vetenskap uppnått, institutioner och nyckel­personer. Nazismens angrepp på den moderna fysiken och personer som Heisenberg var reella och förödande: han anklagades för att vara en vit jude som försvarade Einsteins relativitetsteori. Heisenberg lyckades försvara sin sak (om det var av godo måste förstås diskuteras). I Gründgens fall kan det ha handlat om tysk Kultur, något som motiverade flera att acceptera nazismens ’avigsidor’; Hamsun till exempel. Var det så i detta fall?
     I denna pjäs räddas Höfgen från undergång i en Parisexil genom att kallas till Konstnärliga Teatern i Berlin. Det sker genom ministerpresidentens goda minne (riksmarskalk Göring). Och i fortsättningen håller regimen Höfgen i korta tyglar, även om Höfgen själv förespeglar sig att han genom sin position kan rädda medarbetare från likvidering. Bakgrunden är nämligen den att han före Hitlers Machtübernahme tillhört avgrundsvänstern. Höfgen har till och med ansett Brecht alltför borglig för att vara värd att spelas; som under 1970-talet ville men spela plakatteater för tidens (depresionens) arbetarmassor. Denna ungdomsförseelse blir han naturligtvis tvungen att avsvära sig..

Höfgen: Ni sa det själv, herr ministerpresident; det bor en liten djävul i oss alla, särskilt oss konstnärer...    jag var socialist. Jag uppträdde på kabaret Sturmvogel, kan ni tänka er det?
Ministerpresidenten: …det var en ond och normlös tid; det viktiga är var vi står idag.
Höfgen: Tack, herr ministerpresident!