Lasse Rabenius blogg om texter

anteckningar om texter
mina och andras
(c) Lasse Rabenius

______ Lämna kommentar: lasse.rabenius@minpost.nu ________

Anteckningarna är uppställda i datumföljd
   start: 2008.1229     Selma
           2009.0101     Tiden och Verklighetens Selma
           2009.0102     Blyton och könsupproret
           2009.0105     Tre systrar
           2009.0107     Ur-Pippi
           2009.0121     Selma vill bränna breven
           2009.0121     Min kära Selma: hands off
           2009.0123     Selma Lagerlöfs författarskap
           2009.0209     A comment to Pullman: Lyra and Mrs Coulter
           2009.0221     Berättarteknik hos Philip Pullman
           2009.0406     Don Carlos på Dramaten
           2009.0413     Maria Stuart på Hipp
           2009.0521     Wittgenstein och Popper i filosofisk brottningsmatch
           2009.0628     Anne Charlotte Leffler i det fria
   senaste: 2010.0107    Tjechovs psykologi i Måsen

2008.1229 Selma
Åsa Lantz har skrivit manus, inspirerad av Selma Lagerlöfs brevväxling med Sophie Elkan och Valborg Olander. Erik Leijonborg regisserar.

Jag är tagen av Selma. tv-filmen om henne alltså. Ett skickligt hopsatt manus byggt på Selma Lagerlöfs korrespondens med Sophie Elkan och Valborg Olander. Ett dramatiskt fokus på en aspekt av hennes liv – i tiden. Så här svarar manusförfattaren Åsa Lantz Krister Persson på Borås Tidning (2008.0427)..
De här tre kvinnorna hade ett förhållande som kan beskrivas som ett triangeldrama. En mycket nära vänskapsrelation.
Hade de ett sexuellt förhållande?
– Det vet man inte. Och det går inte att utläsa av breven heller.
Man ska alltså vara medveten om att manusförfattaren, trots förtrogenhet med breven (inklusive arkivstudier på KB), inte kan bestämma karaktären på Selmas relation till dessa kvinnor.
Om man sedan detta är sagt bedömer filmens kvaliteter kan man uppskatta den för vad den är: ett försök att testa bärkraften i tanken att Selma hade ett intensivt erotiskt förhållande till sina närmaste vänner. Alltså, att brevens ömma kärleksbetygelser kan tolkas bokstavligt. Och som detta görs: virtuosa skådespelare gestaltar hennes omgivning på Sicilien 1895, året då Gösta Berling kom ut (nix! – 1891), och i Stockholm 1909 inför Nobelprisutdelningen. Jag gillar starkt Helena Bergström i denna roll som Selma, fast hon avviker mycket från den bild jag har av verklighetens Selma. Och så är det: man måste hålla verklighet och detta filmiska experiment noga isär. Samtidigt kan jag undra om det kommer att bli möjligt att hålla kvar bilden av sagotanten efter detta. Så förföriskt är denna film genomförd.
Dramatiskt kopplas de två tidsplanen ihop. Selmas och Sophies kärlek på Sicilien laddar Selmas förberedelser inför Nobelpriscermonien; hur ska hon formulera sitt tacktal vid banketten? Ska hon utnyttja förhållandet att hon som första kvinna får ett Nobelpris i litteratur? Nervositeten i Nobelkommittén är stor – så även August Strindbergs Selmaförakt. Här har Åsa Lantz använt Selmas livshistoria till bristningsgränsen, men det må vara hänt; spännande blir det.

2009.0101 Tiden och Verklighetens Selma. Kritiska synpunkter.

Låt mig börja så här: Åsa Lantz har infogat ett deckartema i berättelsen om Nobelpriscermonien. I närmast Sherlock Holmesk anda förföljer Selma en man som stulit hennes och Sophie Elkans mest intima korrespondens. Det är ett ganska djärvt grepp och inte särskilt trovärdigt, men det ökar förstås dramatiken.
   Först det elementära: att låta en man ur underklassen fly fältet i en hästdragen droska lär inte hans kassa tålt. Möjligen skulle han haft råd att ta spårvagnen, men de flesta ur hans klass gick genom stan vid denna tid.
   Men utpressningsscenen belyser samtidigt en viktig aspekt av Selma och Tiden: bär Selma i sitt hemlighållna privata kärleksliv på ett radikalt budskap som hotar familjens grundvalar; och är det detta som hon har i beredskap för Nobelbanketten? Denna vinkling av Selma belyses också i en saftig scen med August Strindberg; August spyr galla över tribaderna runt Selma.
   Allt detta är mycket intressant; det ger en belysning av den Tid Selma är en del av och som annars inte riktigt infinner sig när man läser henne. Och det är här problemen med att sammanfoga fiktion och verkligheten uppstår. Manuset är smart, men känns lite väl häftigt konstruerat. Det radikala temat må ha funnits i hennes närhet, men fanns det verkligen hos henne själv? Man måste i alla fall fråga sig om det funnits så närvarande som i filmen.

2009.0102 Blyton och könsupproret

Omkring 1990 skrev jag på ett manuskript som har beröringspunkter med det om Selma. Också i mitt fall handlar det om en kvinnlig författare, men i en annan division, Enid Blyton (1897-1968). Hos Blyton fanns ett personligt trauma som hon nogsamt uteslöt i sitt offentliga liv, men som man kunde ana sig till i hennes böcker (Barbra Stoney, 1992). Mellan raderna glimmade ett uppror mot vuxna och ett könsuppror. O.D Edwards skrev 1978: Enid Blyton is the most savagely anti-parent author of her generation. Samma tema finns i Pippi Långstrump (1944), och det var nog ingen slump att Astrid Lindgren tog Blytons Fem-boksserie till Sverige 1954.
Jag ville fördjupa Blytons problematik. Detta kunde jag uppnå genom att spränga en gräns, ett Blytonskt tabu – mitt experiment bestod i att ta Fem-böckernas barn in i puberteten, och se vilka konsekvenser det fick.
Här två avsnitt ur min text. Fokus ligger på Blytons ’idealjag’: pojkflickan Georg/ina.

# Inledningen till min bok Den förlorade ön.
Enid Blyton; sommartid kom det från verandan: hennes skrivmaskin kunde låta som en avlägsen kulspruta i ett före detta krig. Det aldrig upphörande knattret tycktes vara bortom all kontroll; resultatet var fruktansvärt:
- Vi tänkte ro ut till ön, sa hon.
Vädret var lämpligt. De kunde ta med sig proviant.
- Vad säger du om det, sa hennes mor vänd till fadern.
- Visst kan de åka, svarade han. Det gäller att passa på, för snart lär det inte vara möjligt.
De stirrade undrande på honom.
- Ni förstår, vi har fått ett lysande anbud på ön. En herre tänker köpa Kirrin Island och göra om ön till en trevlig semesterort.
Hon gav ifrån sig ett kvävt skrik. Ögonen brann.
- Du kan inte sälja min ö! Jag vill inte sälja.
Fadern höjde ögonbrynen.
- Var inte dum, sa han. Den är egentligen inte din egen, det vet du. Den tillhör din mor. Vi är i stort behov av pengar. Du kan få många andra fina saker, om vi avyttrar ön.
- Jag vill inte ha några fina saker. Ön är det enda jag vill ha. Mamma! Mamma! Du sa att det var min, du vet att du sagt att den var min. Och jag trodde dig.
1942 skrev hon Five on a Treasure Island. Sedan skrev hon tjugo till. Det var en besvärjelse. Den kunde tyckas framgångsrik, men krävde ständigt nya offer. Hennes slakt på språket väckte uppseende, och Litteraturens gamar kände förruttnelsen lång väg. Så 1968, skrevs ett sista kapitel - trodde de. Men de hade fel; helt fel.
(citatet ovan min översättning, ’Five on a Treasure Island’, 1969 års upplaga, s.99-100)

#Ytterligare ett avsnitt..
Här möter vi Georges kusiner Dick och Julian, samt hennes föräldrar Quentin och Fanny.
På aktertoften framför honom satt George orörlig. Nadja hade lagt en arm om henne. Dick rodde båten. Han såg ön glida bort för varje årtag. Det var en alldeles speciell plats. Var det rätt att lämna den?
De landade vid en brygga i fiskeläget och fortsatte till fots mot Kirrin Cottage. Huset syntes snart bland träden; det tycktes uråldrigt inbäddat i vildvin och klängrosor. När de steg in i huset verkade det vara tomt. Men i matsalen fann de Quentin, Fanny, Julian och flera okända män. Med blickarna i bordet, eller på den lunch de hade framför sig. Det var overkligt; som att stiga in i Törnrosas sovande slott.
De vid bordet såg upp; stirrade förhäxade på dem.
- Gode gud, var kommer ni ifrån?
Så bröts förtrollningen och ersattes av ett tumult av kroppar och röster.
Quentin avskydde oväsendet. Han klarade inte dessa känslor i falsett. Han såg att inte heller Georgina deltog i det. Hon stod avsides vid en vägg. Quentin erfor en plötslig frändskap med den ensamma flickan.
- Georgina, sa han och tystnade.
Quentin befann sig i en mycket ovanlig situation; han ville säga något uppskattande.
- George, sa han försonligt, du har gett oss ett och annat bekymmer. Hm... jag har kanske inte gjort det hela enklare precis. Men, jag vill säga att det är förlåtet.
George hörde sin far. Hon stod med böjt huvud; försökte förstå vad han egentligen sa.
- Skulle vi inte kunna... glömma alltihop, fortsatte han.
Hon stirrade på honom. Hon kunde inte... kunde inte hålla tillbaka sina tårar. Hon kände hur hans blick stelnade. Hon vände sig bort. Åh gud, hon uppträdde som en flicka; kunde inte behärska sig. Han tvingade henne, förlora sig.
George tog ett steg; drog sig, förtvivlat långsamt, bort; ut. Ut ur huset.
Havet där ute; tårarna. Och mitt däri, Kirrin Island. Hon hade aldrig velat lämna ön.

2009.0105 Tre systrar

Vi lyckades få biljetter till Stadsteaterns Tre systrar. Mørk-Eidems uppsättningen av Tjechovs pjäs har utsetts till en av teaterårets bästa, rent av den bästa och går för utsålda hus. Jag går därifrån med en lätt besvikelse; det kan vara att svära i kyrkan, men jag skriver ingen recension, bara mina privata intryck. Mitt intresse här är att fundera på vad texten som den framträder på denna scen kan tillföra mina egna ambitioner.
   Jag tror inte jag sett pjäsen tidigare. Det enda jag känner igen är det upprepade: vi måste arbeta – ett revolutionärt slagord en epok senare (nåja, 17 år senare – och i denna uppsättnings 1960-tal). I detta sammanhang är filosoferandet kring människan och (fram)tiden en av pjäsens trådar.. antingen är hon oföränderlig: trots tekniska framsteg (som hiss till månen) måste hon gå igenom samma lidanden nu och om hundra eller tusen år – eller så bidrar hennes förkovran och små förbättringar idag (som att behärska sju språk i en kulturlös landsortshåla) till en stegrat bättre framtid; även om vi just inte märker någon skillnad för stunden. Nå, vi sitter ju med facit, så vem hade rätt, pjäsens baron Travenfelt eller överste Versenius? Vem bryr sig, utbrister Sten Ljunggrens läkare (Janne Tjernström) i slutet.
Pjäsens huvudtema är längtan bort från denna regementshåla, till Stockholm (Moskva). Man begriper bara inte varför de inte kommer iväg. I denna uppsättning är familjen Sohlman (Prozorov) inte förankrad i miljön; snarare är de fyra syskonen främlingar på en norrländska tundra. Intressant här är Tjechovs figur Natalie, den enkla flickan av skoterfolket. Hon behandlas illa i pjäsens inledning, men tar en grov, men helt omedveten hämnd på familjen. Här ser vi en variant av Jeppe på berget, mannen utan börd och bildning som tar över och blir en självgod tyrann. Strök man den karaktären ur rollistan efter 1917?
   Men varför ger sig syskonen inte av? Ett svar finner man hos Dodo, en CP-skadad pojke i denna uppsättning. Pojken ockuperar både de andra i pjäsen och pjäsen själv. Värst råkar väl Irene ut. Ingen tycks förmögen att sätta en gräns, utom den burduse kapten Solioinen. Men vad som borde varit ett rimligt värnande om den egna integriteten, en sund självbevarelsedrift, blir hos honom bara ännu en brutal batalj. Så detta alternativ sköljs ut med badvattnet. Det märkliga är att pojken inte finns i Tjechovs rollista. –Så varför reser de inte till Moskva?
   Själv längtar jag bort från Stockholm, och det är väl ett lika farligt självbedrägeri det, förmodar jag. Ett pjäsämne så gott som något. Kanske är det i själva verket en sådan pjäs jag just sett? Tjechov tycks lämna oss med vår oro, vår ofullbordan.

2009.0107 Ur-Pippi

I utkanten av en stor saluhall i den stora staden stod fyra bokbord uppställda. Här låg böcker uppdukade, precis som de fågelhjärtan, grisnjurar och dyra lammfiléer man kunde beskåda på diskarna intill. Och precis som djuren försökte författarna här sälja en del av sig själva, något smaskigt eller något med en kulinarisk knorr. För det var böckernas egna upphovsrättsinnehavare som kommit till saluhallen vid juletid för att sälja sig.
   På ett av borden lades just upp böcker med bilder på ett försvinnande skepp, en bredbent grosshandlare, en flicka med ett ljus, en grann musketör. En hand strödde ut snäckskal mellan böckerna, fäste ett dokument på väggen: Graf Schlippenbach leidet Schiffbruch... , och knäppte så fast en väska med växelpengar vid midjan. Det var en man med ett spetsigt, grått hakskägg. Han kunde påminna om Lucifer, som ju enligt vissa var en nedstörtad ängel, enligt andra Ljusbäraren. Hans blick for över de övriga borden.
   Till bordet intill hade just anlänt en äldre dam med stora ögon, som tydde på begynnande ögonproblem. Hon la upp en bok om fotboll för pojkar, en bok om flickor för flickor; och något alldeles extra: det återgivna originalmanuset till Pippi Långstrump, barnböckernas barnbok, med kommentarer – Lucifer var redan framme och bläddrade i boken:
   Inneliggande tillåter jag mig översända ett barnboksmanuskript, som jag med full förtröstan emotser i retur snarast möjligt.
   Pippi Långstrump är, som Ni kommer att finna, om Ni gör Er besvär att läsa manuskriptet, en liten Uebermensch i ett barns gestalt, inflyttad i en helt vanlig miljö.
Dessa ord skickades till Bonniers 27 april 1944. När inget svar syntes till skrev Astrid Lindgren den 9 augusti:
   Härmed får jag i all vänlighet efterhöra hur lång tid det egentligen tar att få en bok refuserad på Edert v. förlag. ... Jag vore mycket tacksam för ett meddelande, huruvida manuskriptet kommit Eder tillhanda.
   Lucifer log inåtvänt; förlags behandling av manuskript var en sluten process. Bakom Förlagets väggar försiggick något som var prisgivet åt författarens fantasier; hade förlaget alls fått manuskriptet; hade det försvunnit på vägen? Tonen i det andra brevet känner man igen som läsare av hennes böcker. Men här har hon inte ens debuterat! Ändå vågar hon sig på att driva gäck med den osynlige redaktören. Sådana extravaganser vänjer man sig av med efter några refuseringar. Men än mer anmärkningsvärt: Astrid Lindgren frambesvärjer refuseringen! Märkligt.

Jag kan inte komma ihåg att jag läste Pippi Långstrump när jag var liten; kanske läste inte pojkar en bok med en flicka i huvudrollen, även om hon var av ett så säreget slag som Pippi, eller så tilltalades jag inte av henne. Däremot fanns hon som offentlig person, så att säga; i skolan fick vi spela en liten pjäs med Pippi – avsnittet med inbrottstjuvarna. Jag minns fortfarande att jag förtrytsamt påpekade för de andra att Pippi bara behövde peta på tjuvarna för att de skulle åka i backen – men flickan som spelade Pippi tog i av alla krafter; det tyckte jag svor mot allt vad Pippi stod för. Hur rätt hade jag inte:
På en gång, Blom, skrek Dunder-Karlssson, och så ... störtade de sig över Pippi ... Men Pippi petade till dem med pekfingret, så att de satte sig i var sitt hörn.
Kanske hade jag läst de där raderna trots allt.

Jag citerar alltså ur boken Ur-Pippi (2007), med kommentarer av Ulla Lundqvist. Jag läser det hela med stor behållning. Här ser man hur ett författarskap så när växer fram på boksidorna. Efter refuseringen hos Bonniers går nämligen Astrid igenom hela manuskriptet och gör rätt stora ändringar. Ulla Lundqvist menar att texten därigenom blivit bättre i åtminstone två avseenden: vi ser en skärpt språklig disciplin och en finare anpassning till barnen. Förändringen drabbar också Pippi-gestalten: mer av finess, hon hemfaller inte åt vanliga människors tarvligheter; och får därmed nära nog mytiska dimensioner. För fyrtiotalets Ulla Lundqvist var Pippi en kamrat, suverän, fantastisk – men också varmhjärtad, trygg och mild.
Och minsann; en mer kavat och driven försäljare vid ett bokstånd än Ulla Lundqvist har jag sällan sett. Hon slänger ut en replik till någon som står i folkhavet med nummerlapp till systemet. Håvar in dem med att hon har julklappar för alla barn, pojkar, flickor, och jag får knappt en syl i vädret. Som en framfusig Pippi avbryter hon plötsligt mitt samtal med en intresserad kund, men är också varmhjärtad nog att hänvisa människor till mina böcker när åldersgruppen inte är den rätta. Det blir en blandning av konkurrens och kollegialitet. Kort sagt: vi har kul där i folkvimlet!

2009.0121 Selma vill bränna breven

Låt oss se.. vi vet hur hon ser ut; bilden av Selma Lagerlöf bär vi med oss i våra plånböcker, en vördnadsvärd äldre dam i stor hatt som tronar på sina historier: Ändtligen stod presten i predikstolen. Bilden av Selma Lagerlöf har varit sagoberättaren, knuten till de värmländska skrönor med fantastiska inslag som vi läst. Selma Lagerlöf kring 1890
   Det var därför en mindre chock att betrakta den bild som inleder Bengt Eks biografi om hennes genombrottsår.. en ung kvinna med shinglat hår; jag tittar igen.. kortklippt som en pojke! Och under bilden förklaras: Selma Lagerlöf under 90-talets första år. Hon har klippt av sig barndomens långa fläta och poserar som suffragett. Hur går det ihop med den etablerade bilden? Är Åsa Lantz radikala grepp i tv-filmen Selma korrekt trots allt? Är Selma sexualpolitiskt radikal på ett sätt som vi inte kunnat föreställa oss?
   Är det så här Selma möter Sophie Elkan nyåret 1894 och blir förälskad – för hennes ögons skull: Jag har haft dina ögon med mig hela tiden. Jag kan se dem när jag vill… Lite senare skriver Selma: Men jag tänker att eftersom jag ej för närvarande kan skrifva till dig utan att tala dårskap och ej se dig utan att kyssa eller smeka dig, så är det bäst att du vet, att det ej är så farligt med den saken bara lite champagnebrus.
Hur ska vi läsa dessa rader och liknande? Hur ska vi förstå de kärleksord vi finner i breven mellan Selma och Sophie? Vi kan inte förutsätta att vår tids förståelse gäller i en annan tid.
   De återgivna citaten hittar jag i en biografi om Sophie Elkan skriven av Eva Helen Ulvros (2001). Texten är välskriven och tycks mig genomtänkt. Jag ska följa hennes framställning ett stycke.
   Det är i en brytningstid som mötet mellan Selma och Sophie utspelar sig. Fram till 1800-talets mitt/slut har sexualiteten knutits till äktenskap/barnalstring. I anslutning till den rollen har funnits en kvinnosfär av intim vänskap. Mellan 1850-1920 är kvinnoöverskottet stort; och successivt öppnas ett yrkesliv för kvinnor. Kvinnosfärens vidgas härvid mot nya fält. Begreppen homosexualitet och lesbisk finns inte; man tänkte antagligen inte heller i sådana banor. Enligt Ulvros introducerades begreppen hetero- och homosexualitet inom medicinen 1893. Detta medför en ny syn på den kvinnosfär som tidigare uteslutande setts som ett fält för känslor. Medicinen introducerar biologiska drifter och tankar om normalitet. Då har vi kommit över i moderniteten. Med den övergången förlorar vi samtidigt föreställningar som var mycket annorlunda än dem vi känner idag. Denna brytning är förmodligen vad som syns i det brev Selma skriver till Sophie april 1894:
   Våra bref borde vi allt ordna om, så att de blefve ordentligt brända. Jag kan ej bränna dina nu genast, men jag skall göra det. Det är farligt för oss som det nu är.
   Vad var det då som var farligt? Nu blir det svårt, eftersom vi läser ord som hämtar sin betydelse från en annan mentalitet än dagens. Så hur ska man förstå Selmas kyssar och smekningar? Är de uttryck för vänskap enligt en äldre tids konvention? Är de platonska – eller finns det ett outtalat fysiskt element? Är de uttryck för en allmän sinnlighet eller är motivet till sin natur (för)sexuellt? Rent ut sagt, är Selma lesbisk, enligt dagens definition? Det börjar kännas obehagligt att ställa dessa frågor. Är frågorna överhuvudtaget relevanta; korresponderar de alls med något som fanns i tidens eller hennes föreställningsvärld?

2009.0121 Min kära Selma: hands off

Jag fortsätter läsa i Ulvros biografi över Sophie Elkan, där biografen haft tillgång till närmare 6000 brev mellan dem. Dock saknas Sophies brev till Selma från den första tiden av deras vänskap. Sophie Elkan skriver (Ulvros s.93-4):
   Min kära /Selma/! … På det du säger om kärleken kan jag ej svara. Du är ingen man och det är en stor skillnad. Det skulle aldrig kännas så för mig att älskas af en man, som af en kvinna – Och det är något som stöter mig tillbaka hos dig och det finns ju – så är detta det svåraste. Om denna sorts kärlek vill jag inte tala eller resonera – Det är mig omöjligt – Kan för Guds skull inte med detta nu. Härvidlag får du aldrig jämföra dig med Nathan eller S. Men om allt annat och i allt annat.
   Och: Menar du att du skall få smeka mig så där som förr – nej det kan jag inte – men jag skall visa dig hur jag håller av dig och du skall få vara så kär som du vill, endast ’hands off’.
   Det framgår att Selma önskar en djupare relation till Sophie, men Sophie säger hands-off när det blir för närgånget. Samtidigt blir Sophie fruktansvärt svartsjuk när hon märker att Selma flyttar över sitt intresse till Valborg.

Ju mer jag läser om denna problematik, desto mer växer mitt intryck att tv-filmen om Selma gestaltar något relevant. Och gör inte dessa frågor kring starka känslor och sexualitet personen Selma intressantare – de placerar henne i tiden, och kan samtidigt ge ett nytt perspektiv på hennes texter. Kanske kan vi om vi letar (och vet vad vi ska leta efter) finna hennes svar på en livsproblematik och på tidens frågor.
Vilken betydelse har då privatlivets Selma för det som är hennes verk, litteraturen? För till slut är det ändå i relationen mellan privat/brev/personen Selma och författaren Lagerlöf som de väsentliga frågorna måste ställas.

2009.0123 Selma Lagerlöfs författarskap

Jag har försökt komma närmare 'Selma's författarskap med en avhandling: Bengt Eks studie från 1951 över tiden efter hennes genombrott 1891 med Gösta Berling. Ek tar bland annat upp resan till Sicilien och betydelsen av Sophie Elkans vänskap för författarskapet. Studien har inte haft tillgång till korrespondensen Lagerlöf-Elkan/Olander, men är förvånansvärt aktuell trots det.
Bengt Ek skriver (s.139-40) att Man kan ej undgå att lägga märke till hur Selma Lagerlöfs diktning från och med 1894 genomgår en stark förvandling. En helt ny berättarton växer nu fram. De tidigare mer med möda sökta berättelseproblemen försvinna så småningom ur hennes noveller, nya motiv fånga hennes intresse, och en mer personlig ton och känsla bryter igenom i hennes författarskap. …orsaken till denna förvandling, (är) den djupa vänskapen med Sophie Elkan…
Vidare: Den intensiva vänskapen under olika skeden av Selma Lagerlöfs liv har för hennes verk fått så vittgående betydelse att en underlåtenhet av en dylik granskning skulle omöjliggöra en allsidig tolkning av ett verk som exempelvis Antikrists mirakler.

   Ek skriver om intensiv vänskap; Åsa Lantz går rakt på sak och sätter brutalt strålkastarna på Selmas sexualitet. Hur väsentlig är den aspekten för hennes författarskap?
   Man kan jämföra framställningen av personen Selma hos Åsa Lantz med den som finns hos P.O Enquist i hans teaterpjäs Bildmakarna (iscensatt av Ingmar Bergman på Dramaten 1998). Det blev debatt … kring P O Enquists tes att Selma Lagerlöf, som en ’medberoende’ dotter kände sig ansvarig för faderns alkoholism och blev författare för att kapsla in skulden och sorgen i vackra sagor och berättelser (Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter 2000.1116). Här finns alltså en annan typ av livsproblematik, den kring faderns alkoholism och förlusten av Mårbacka inklusive hennes påföljande flykt ut i världen. Det förefaller mig som detta tema satt djupare spår i hennes författarskap än Åsa Lantz:s feministiska tema.
   Jag finner att man kan gå ytterligare ett steg på Enquists väg: genom att utvidga temat om faderns alkoholism, till ett tema om återupprättandet av familjens heder. Hos Bengt Ek (s.158-9 och s.171) beskrivs illusionens betydelse hos Ibsen och hos Lagerlöf. Hos Ibsens är det fråga om livslögn och halvliv (t.ex i Vildanden); hos Selma Lagerlöf vänds detta till en föreställning om illusionens positiva makt. I Selmas nobeltal ser vi hur faderns storhet målas upp. Effekten blir ändå den att sanningen om faderns förfall döljs.
   Ek skriver(s.141): Det synes som Selma Lagerlöf tidigt fastlåsts på det intensiva svärmeriets något skolflicksaktiga stadium. Detta är en nyckelmening. Den nålar fast Selmas dubbla predikament som privatperson och författare. Som hos en Faust tycks författarskapets odödlighet vara förbundet med ett finstilt villkor: att stanna kvar i barnets magiska perspektiv. För naturligtvis skulle en mer realistisk framställning helt enkelt krossa illusionen!
   Är detta förklaringen till det sagoaktiga i Selma Lagerlöfs författarskap? Finns här hemligheten bakom legenderna, det magiska och drömska som genomsyrar hennes berättelser? Jag vill tro det. Sannolikt utesluter också en sådan livshållning ett agitationstal för kvinnoemancipationen (även om temat må anas i hennes texter). Jag misstänker alltså att Selma Lagerlöfs nobeltal avspeglar den betydelse det sociala upprättelsemotivet hade framför det kvinnoemancipatoriska för privatpersonen Selma. Och för författaren Lagerlöf.

2009.0209 A comment to Philip Pullman: Lyra and Mrs Coulter

This address will be in English, so help me God. I woke up this morning with a exceptionally vivid dream: a dialogue still evolving in my head, between the head character Lyra and Mrs Coulter in Philip Pullman's work: His dark materials, the northern light. I had been reading that first part of the trilogy, after having watched Chris Weitz' film the Golden Compass. I was surprised by the excellent quality of the film, surprised since I had previously read the Swedish translation of the book. To be blunt: that translation (by Olle Sahlin) lacks the distinguished style I find in Pullman's original work. I simply could not read the translation - it destroys every sensibility you might have for your languish.
After having watched the film I was naturally curious about the book itself. The high quality of the original work by Pullman is the more satisfying since he received the 2008 ALMA award (Astrid Lindgren Memory Award) - and I had questioned that decision. So, in this introduction I would like to give all my compliments to Mr Pullman. Before I start being critical.

But then what is my dream dialogue /subconscious noise/ about? Chapter 7, 'John Faa', to be precise. Here we learn the truth about Lyra, about her childhood. But I will not comment on that chapter until you've had the chance to read my version of it. In a sense the text below is my way of practicing a comment or critique proper..

***
   Mum, Lyra began, but stopped, caught by the impropriateness of her address. Or rather by the offensiveness of it, since it simply was not true. Mrs Coulter had looked at her in surprise. Then there was a mixed expression in her face - as if she, a proficient woman, had been caught with an improper attitude. But a keen observer would have seen the amusement produced by the girl’s fault, rather than rapprochement.
   Lyra could not understand why this weird word had slipped out of her mouth. Maybe Mrs Coulter represented some yearning for a mother, though the girl never had had that kind of sensation before. It was a puzzle.
   Whatever made you say that, asked Mrs Coulter after quite a while.
   I’m sorry Mrs Coulter.
   It’s all right Lyra, Mrs Coulter then said forgivingly, but added: as long as you don’t say it in public.
   Oh, what was this? Lyra had a strange feeling, of something choking her.
   You really mean that… I can say it… to you. Lyra was pondering what it would mean to say it and say it quite deliberately.
   Yes, just between the two of us, said Mrs Coulter, or ‘mum’.
   Thank you… but I didn’t mean to really, Lyra said frightened of the perspective of this admission. You mean, we could make-believe that you are my… mum.
   Mrs Coulter smiled sweetly at her. She seemed determined not to stop this little game.

   Lyra looked at Mrs Coulter in the pretence of the woman being her mother. There were some similarities between them no doubt. Her nose and eyes were quite like Lyra’s, for example. And Mrs Coulter had said herself that Lyra was too much of a stubborn girl; just like what Mrs Coulter had been as a child – something they would have to deal with. Actually, to Lyra that did not sound too threatening.
   This Mrs Coulter seemed a very special person; was always treated as a great authority at the Royal Arctic Institute, and elsewhere – even by men. Lyra in a sense admired her ‘mum’. But there were also things she did not understand with this woman, mum or not.
   Mrs Coulter could be harsh; not like a mother at all. Therefore the following episode came as a great surprise.
   One night, when Mrs Coulter was saying the good-night to Lyra, she also said: I see you have a birthmark down your neck, just as I do. Lyra must have looked at her in disbelief, so Mrs Coulter opened up her dress by the neck, bent down and there it was; Lyra could see it clearly. Mrs Coulter’s unexpected act was not a social manifestation only, but also presented a material fact. What was the girl to make of it?
   Are you in fact my mum? Lyra said simply. That’s what we are pretending, are we not? answered Mrs Coulter.
   Yes… but are you?
   Then, do I feel like a mum to you?
   Lyra had to think. I don’t know what a mother should feel like, she said.
   Did they treat you badly at the College? Mrs Coulter continued to ask.
   Not really, but none of them were my mother. And not a bit like you. They cared for me, for how terrible I looked and my wearing and that sort of things. But I never really was their daughter.
   Poor child, said Mrs Coulter, I did not realize. Her eyes were blank, when she added: I never thought of that.
   Well, why should you have, said Lyra. Anyways, I was all right, and taking care of myself, you see. I could do what I wanted without anyone interfering, unless it was too obvious...
   Mrs Coulter had bent forward and folded Lyra in her arms. Then Lyra felt wet on her shoulder. It took a while for her to realize that it was Mrs Coulter’s tears.