Bilden av Sydafrika
Ett försök att forma en egen men objektiv bild av Sydafrika
är naturligtvis helt beroende av skriftliga källor som historiska
böcker, uppslagsverk, fack- och skönlitteratur, tidningsartiklar
och liknande skrifter. Vårt västerländska sätt
att skaffa kunskap har förändrats från 1980-talets uppkomst
av satellit -tv och 1990-talets informationsrevolution orsakad av Internets
framkomst. På grund av allt detta kan det tyckas att bildkulturen
har ersatt den västerländska skriftkulturen. Men när
det gäller att skaffa, bevara och även förmedla kunskap
framstår skriftkulturen som oersättlig, åtminstone
när det gäller den vetenskapliga kunskapen. Television, som
bildmedia, uppfyller absolut inte de hårda vetenskapliga kraven
på objektivitet eftersom den oftast är influerad av politiska
och ekonomiska intressen. Den som letar efter sanningen om Sydafrika
kommer följaktligen inte till denna sanning enbart genom en analys
av tv-bevakning av händelserna i Sydafrika. Men det är egentligen
önskvärt att använda sig av bildmedia som ett komplement
till de skriftliga källorna. De skriftliga källorna kan inte
heller läsas okritiskt eftersom den absoluta objektiviteten inte
kan uppnås inom de humanistiska vetenskaperna. I detta försök
att komma närmare sanningen om nutidens Sydafrika utgår jag
därför ifrån antagandet att ingen text beskriver den
sydafrikanska verkligheten utan att samtliga texter utgör enbart
tolkningar av denna verklighet. Jag använder mig i tur och ordning
av uppslags- och faktaböcker, samt av skönlitteratur och tidningsartiklar.
Min fokusering ligger på de demokratiska processerna eftersom
jag letar efter sanningen om det nya demokratiska Sydafrika.
Sydafrika är bara en av många länder som har genomgått
en demokratiseringsprocess på 1990-talet. På grund av landets
"unika" demokratisering, som genom en försoningsprocess
anses ha löst konflikter från apartheidtider, uppfattas Sydafrika
även i svensk Nationalencyklopedi som ett bra föredöme
för andra länder. I Nationalencyklopedins Internetupplaga
skriver man nämligen så här:
S. gav ett viktigt bidrag till försoningspolitik internationellt
genom den Sannings- och försoningskommission (Truth and Reconciliation
Commission, TRC) som 1995-2000, under f.d. anglikanske ärkebiskopen
Desmond Tutus ledning, arbetade för att bearbeta brotten mot mänskliga
rättigheter under apartheid.
(Apartheidpolitikens framväxt och fall, NE, 4.1.2004).
Även om Nationalencyklopedin skulle förekomma med objektiva
fakta, så som fallet för det mesta är, är dessa
encyklopediska texter inte helt fria från helt subjektiva åsikter
som i citatet ovan. Om Desmond Tutus bok Ingen framtid utan försoning
skriver jag mer senare i texten. Påståendet i Nationalencyklopedin
om Sydafrikas "bidrag" till den internationella försoningspolitiken
grundar sig tydligen på hans bok. Detta bidrag existerar nämligen
enbart i Tutus fina önskningar men i Nationalencyklopedin framställs
dessa önskningar som objektiva fakta. Texten i NE är skriven
av Åke Holmberg och Mai Palmberg och jag uppfattar påståendet
om den internationella bidragen enbart som deras tolkning men absolut
inte som sanning. Men deras text innehåller för det mesta
sanna fakta som den här: "I de första allmänna valen
i april 1994 blev ANC klar segrare, och Nelson Mandela valdes till det
fria S:s förste president." (NE, 4.1.2004). Den encyklopediska
framställningen av till exempel geografiska och demografiska fakta
ger oss också den sanna bilden av förhållandet i landet.
Om Sannings- och försoningskommissionen, som omnämns i NE,
skrev kommissionens ordförande Desmond Tutu en förmodad faktabok
Ingen framtid utan försoning år 2000. Jag kallar den för
en faktabok eftersom den tydligen uppfattades så av medarbetare
i NE men Anita Goldman ger en bättre beskrivning i sin recension
i Aftonbladet:
Gud är en av huvudpersonerna i Tutus bok, som är något
så ovanligt som ett teologiskt traktat om godhet, ondska och Guds
plan, en politisk historieskrivning av en av 1900-talets svåraste
och mest dramatiska politiska konflikter, en handbok i konfliktlösningsmetoder
och en personlig biografi i en och samma bok.
Anita Goldman Aftonbladet 6/9 2000
Desmond Tutu skriver om Sannings- och försoningskommissionens
arbete som om en tredje väg. Denna väg är "en kompromiss
mellan Nürnbergrättegångarna och den generella amnestin
eller nationella minnesförlusten" (Tutu, s. 36, 2000). Trots
alla hans fina ord om försoning och sanning uppfattar jag hans
texter enbart som ett fruktlöst försök att rättfärdiga
kommissionens arbete genom att heligförklara den. I hans bok framgår
det tydligt att denna tredje väg valdes av helt praktiska och inte
ideologiska skäl. Ett av dessa praktiska skäl beskriver Tutu
själv så här: "Ett som är säkert är
att apartheidregimens säkerhetsstyrkor aldrig skulle ha stött
den förhandlingsuppgörelse som möjliggjorde 'miraklet'
med vår relativt fredliga övergång från förtryck
till demokrati…" (Tutu, s. 26, 2000). Det framgår tydligt
att kommissionen skapades som en kompromisslösning under de politiska
förhandlingarna år 1994. Tutu skriver här om miraklet
inom citationstecken och därmed erkänner att den fredliga
övergången från förtrycket till demokratin inte
var mirakulös alls. Men han fortsätter ändå använda
detta begrepp som sanningsenlig redan på nästa sida:
Vi har i vår minnesförlust glömt att vi hölls
på sträckbänken till 1994, bara en hårsmån
från den mest förödande olycka, men att vi gudskelov
besparades allt detta. De som njuter av den nya ordningen har alltför
snabbt glömt hur sårbart och förvisso osannolikt alltsammans
var och varför världen fortfarande betraktar det mirakel som
faktiskt inträffade med häpnad.
Tutu s. 27 2000
Hans retorik i citatet ovan, så som i hela boken, kan jag inte
uppfatta som något annat än billig politisk propaganda som
påminner mig om bland andra det gamla Sovjet Unionens hotande
sättet att kommunicera med sin befolkning. De som njuter av den
nya ordningen, nämligen den sydafrikanska befolkningen, har enligt
Tutu inte förstått det inträffade miraklet, medan världen
tydligen har gjort det. Tutus försköningar av sanningen är
bara en av många fläckar som jag hittar på bilden av
det demokratiska samhället i Sydafrika. Dessutom är en fredlig
övergång från förtryck till demokrati inte unik
för Sydafrika. I de flesta europeiska länder, med Ryssland
i spetsen, utspelades samma övergång lika fredligt och till
och med några år tidigare än i Sydafrika. Tutus saga
om sanningen och försoningen uppfattar jag bara som en av demokratins
barnsjukdomar. Det ironiska är att sanningskommissionens främsta
uppgift verkar vara det att dölja sanningen. Tutu skriver också
om andra förklaringar till att Sannings- och försoningskommissionen
skapades. En av dessa andra förklaringar är de höga ekonomiska
kostnaderna som rättegångar mot dem som gjorde sig skyldiga
skulle medföra med sig. En annan är bevisproblematiken under
rättegångarna som skulle leda till att de flesta skyldiga
skulle friges på grund av bevisningsbrister. Alla dessa verkliga
anledningar för valet av den sydafrikanska tredje vägen uppfattar
jag som helt acceptabla och självrättfärdigande. Varför
Tutu skrev en egen version av sagan Kejsarens nya kläder kan jag
inte förstå. Den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen
påminner mig dessutom om Sanningsministeriet i George Orwells
roman 1984 (skriven år 1949).
Även Antjie Krog skriver i sin bok Country of My Skull (1999)
om oenigheterna med kommissionens arbete. Hon skriver bland annat om
de trettiosju viktiga ANC-medlemmar som fick en "generell amnesti"
utan något förhör av kommissionen. Men enligt Desmond
Tutu förkastades den generella amnestin av sydafrikanska "förhandlare"
(Tutu, s 36, 2000). Krog skriver också om den generella amnestin
som beviljades ANC:s viktiga medlemmar. Hon beskriver sin reaktion så
här: "Something is not right, I say over and over again. Something
is not right." (Antije Krog, Country of My Skull, s. 387, 1999).
Barnet i sagan Kejsarens nya kläder skulle ha sagt så här:
"Kejsaren är naken!" Winston Smith, huvudkaraktären
i Orwells 1984, skulle ha sagt: "Sanningsministeriet ljuger."
Men i Sydafrika, precis som i alla andra nya demokratiska länder,
verkar sanningen inte vara önskvärt.
Det som uppskattas i de nya demokratierna beskriver en sydafrikansk
journalist Colin Bower i sin text om författaren J. M. Coetzee
på ett träffande sätt.
Therefore, to the poison of Coetzee, I would recommend the antidote
of a book like Hunger, written in the late 19th century by the Norwegian
Knut Hamsun, which charts the life of a young man dying of hunger. Unlike
callow John, his suffering is suffused with joy, humour and laughter,
and he explores his misery with interest as a human phenomen, not simply
because it is his own.
Colin Bower "The art and artifice of J M Coetzee" Sundaytimes
2003
Bowers retorik i citatet ovan påminner om Tutus odemokratiska
retorik som jag har beskrivit tidigare i denna text. Journalister som
ansåg sig ha rätt att bestämma över hur författarna
borde skriva sina romaner var nämligen vanligt förekommande
i länder som forna Sovjet Unionen eller Sydafrika under apartheidtider.
Bower är ett exempel på att sådana journalister förekommer
också i de nya demokratierna. Makthavarna i det nya Sydafrika,
nämligen ANC, klassificerade redan år 2000 Coetzees roman
Onåd (2000) som "ett exempel på rasism i media"
(Stefan Helgesson, Dagens Nyheter, 4/1 2004). Det verkar som om Coetzee
har en annorlunda uppfattning om sanningen än ANC eller Desmond
Tutu. Coetzees Sydafrika är mer anarkistisk än demokratisk.
I hans beskrivning liknar Sydafrika alla andra nya demokratiska länder
i världen, något som gör att jag litar mer på
honom än på Tutu och ANC. Även andra sydafrikanska författare
beskriver landet som långtifrån demokratisk. En sydafrikansk
författare Zakes Mda skriver i sin roman Det rödas hjärta
(2000) om korruption och nepotism i Sydafrika. Hans beskrivning av "Revolutionens
Aristokrater" som bestämmer i folkets namn vittnar mer om
maktmissbruk än om demokrati. (Mda, Det rödas hjärta,
s. 206, 2000). Det är svårt att läsa följande citat
från Mdas roman utan att uppfatta den som en uppenbar allusion
på George Orwells roman Djurfarmen från år 1946:
"Och politiker som effektiv använder sina kampkreditiv för
självberikande. De har alla sina trynen djupt begravda i tråget,
och sörplar ljudligt i sig i de fattigas namn och försöker
överträffa varandra i grisighet." (Mda, s. 206, 2000)
Avslutningsvis kan jag säga att min bild av dagens Sydafrika grundar
sig på skönlitteraturen skriven av författare som Coetzee
och Mda. Deras tolkningar av den sydafrikanska verkligheten vågar
jag lita på. Retoriken i Bowers tidningsartikel och i Tutus propagandistiska
bok kan bara övertyga mig att dessa författare skriver om
det sanna Sydafrika där inget mirakel inträffade. Övergången
från förtryck till demokrati kräver troligen lite mer
tid och en annorlunda kamp än bara en kamp mot förtryck. Förändringarna
i Sydafrika har inte skapat ett demokratiskt samhälle. De skapade
bara förutsättningar för ett demokratiskt samhälle.
Det är just författare som Coetzee och Mda som med sina verk
kan hjälpa utvecklingen av demokrati i Sydafrika. Men i det nya
Sydafrika, precis som i det gamla, är det inte många som
läser böcker. Den mirakulösa övergången till
demokrati omfattar tydligen inte läsandet.
Källförteckning:
Bower, Collin, "The art and artifice of J M Coetzee", Sundaytimes
28/9 2003, http://www.suntimes.co.za/2003/09/28/lifestyle/life05.asp
4.1.2004.
Coetzee, J. M., Onåd, 2000.
Goldman, Anita, "Ingen framtid utan förlåtelse",
Aftonbladet, 6/9 2000,
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/bokbanken/recension/0,2024,91-1-300822-6,00.html
4/1 2004.
Helgesson, Stefan, "Ett komplicerat förhållande",
Dagens Nyheter, 9/12 2003,
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=212546 , 4/1 2004.
Krog, Antjie, Country of My Skul, London/Jonathan Cape, 1999.
Mda, Zakes, Det rödas hjärta, Stockholm/Leopard förlag,
2000.
Orwell, George, Djurfarmen, 1946.
Orwell, George, 1984, 1949.
Tutu, Desmond, Ingen framtid utan försoning, Stockholm
/Norstedt, 2000
Holmberg, Åke och Palmberg, Mai, "Apartheidpolitikens framväxt
och fall", Nationalencyklopedi.
4.1.2004.