Pettersson resonerar i sin text kring litterära verk som vi finner etiskt eller ideologiskt oacceptabla. Han utgår från att litterära verk "kan gestalta en verklighetsförståelse och därigenom påverka sina läsares verklighetsförståelse" (Litteratur och verklighetsförståelse Torsten Pettersson sid. 32). De som inte utgår från samma antagande menar bl.a. att litterära verk är fiktioner av enbart estetiskt värde. Dessa fiktioner har då ingenting med verkligheten att göra. Det viktiga i sammanhanget är det att även Pettersson utgår från det estetiska värdet i litteraturen. Det är därför han menar att vi behöver "hålla det förflutna levande, men också hålla det i schack" (Petterson sid. 14). Det estetiska är det som ska hållas levande, medan det etiskt oacceptabla ska hållas i schack. De strategier som han beskriver i sin text känner jag ofta igen från egen läserfarenhet. Läsningen av Les 120 journées de Sodome av Marquis de Sade (1740-1814) underlättades inte av maningen i förordet att uppfatta texten som ett utforskande av det extrema i människans natur. Denna bok har jag aldrig läst färdigt, mer p.g.a. leda än moralisk upprördhet. Leo Tolstojs Anna Karenina är däremot en bok som jag inte har läst färdig just p.g.a. indignation. Det som retade mig var bl.a. det att boken handlade mer om Levin och Kitty än om Anna. Jag avslutade min läsning i ögonblicket då Anna begick självmord.
Jag kan säga att jag har samma uppfattning som Pettersson när det gäller uppfattningen att litterära verk kan gestalta en verklighetsförståelse samt att de också har ett estetiskt värde. Däremot uppfattar jag litteraturens påverkan på läsarens verklighetsförståelse i en mer begränsad mening. Petterssons resonemang kring litteraturens påverkan på läsare uppfattar jag som en grov underskattning av läsaren. Å andra sidan tycker jag att han överskattar litteraturens förmåga att skapa och omskapa människor. En påföljd av hans resonemang blir då uppfattningen om att "det förflutna skickar ut farligt budskap" ( Pettersson sid. 39). Då blir jag inte förvånad att en strategi inkluderar utdömande av hela verken genom bl.a. "att de förbjuds, censureras eller redan före utgivningen tvångsrevideras till oigenkännlighet" (Pettersson sid. 31). Sådana uttalanden uppfattar jag som etiskt och ideologiskt oacceptabla, medan de andra strategierna motsvarar bättre mina åsikter. En text säger ofta mer om författaren än om verkligheten. Genom förbud och censur skyddar man, enligt min uppfattning, inte läsare utan författare.

<<-- KULTUR