Simone de Beauvoir ser på moderskapet som en hämsko som har bidragit till kvinnans underordning. Detta är ett resultat av hennes analys av kvinnans öde fram till på slutet av 1940-talet när hon publicerade sitt verk Det andra könet (1949). Hon uppfattar barnafödandet som det arbete som kvinnor i alla tider mestadels har hållit på med. Det var moderskapet som fångade kvinnorna i hemmets privata sfär. Männen, som var befriade från ansvaret för barnet, fick däremot delta i formandet av den sociala sfären. Påföljden blev, enligt de Beauvoir, att männen fick utveckla sig i takt med samhällets oupphörliga utveckling, medan kvinnorna fick stagnera genom att alltid utföra en och samma uppgift, nämligen barnafödandet och barnuppfostran. Den manliga principen förklarar de Beauvoir som transcendens eller överskridande och den kvinnliga principen som immanens eller oföränderlighet. Moderskapet blir då en hämsko som hindrar kvinnan från att själv ta del i formandet av den sociala sfären och från att skapa förutsättningar för sin transcendens. Hennes resonemang uppfattar jag som rimlig så länge man uppfattar det sociala som överordnat det privata. Enligt de Beauvoirs uppfattning tvingas kvinnorna avstå från moderskapet för att kunna uppnå den för männen självklara transcendensen.

Moderskapets inverkan på kvinnornas möjligheter i 1930-talets Sverige, så som den beskrivs i Bibi Jonssons avhandling I den värld vi drömmer om. Utopin i Elin Wägners trettiotalsromaner (2001), uppfattar jag som en bekräftelse av de Beauvoirs syn på moderskapet.

Nytt för trettiotalet var de olika kvinnoförbundens krav att det skulle vara möjligt att förena äktenskap och moderskap med förvärvsarbete. Därmed tog de avstånd från den tidiga kvinnorörelsen, som förordade att kvinnan skulle vara verksam i förvärvsarbete eller med konstnärligt skapande, men underförstod att hon valde det i stället för äktenskap och moderskap. Hilma Borelius, pionjär som kvinnlig akademiker, manade kvinnor på väg in i nittonhundratalet att söka "nyttig verksamhet", medan Ellen Key rådde dem att finna "den stora kärleken". Att förslagen ansågs komplementära framgår av att Borelius motiverar sitt råd med att kvinnorna då kunde leva nöjda utan kärlek och äktenskap.
Jonsson 2001 s. 235

Relationen mellan moderskapet och kvinnornas arbetsmöjligheter framgår tydligt i Jonssons resonemang. Enligt Jonsson kunde kvinnan välja antigen "nyttig verksamhet" eller "den stora kärleken" fram till 1930-talet. Först då kom möjligheten att förena dessa två roller. Denna möjlighet kom som ett krav från de olika kvinnoförbunden och som en utopi i Elin Wägners författarskap. Enligt Jonsson hindrade moderskapet inte bara kvinnornas offentliga arbete utan också deras kärleksliv.

Det kvinnliga och det moderliga låter sig uppenbarligen inte förenas på ett övertygande vis.
[…] Eva som bejakar synden och förförelsen utgör i mytologin. Marias dualistiska motpol Eva symboliserar häxan och horan, medan Maria representerar madonnan och jungfrun.
Jonsson 2001 s.280

I detta exempel står alltså jungfrun Maria för moderskapet medan synderskan Eva står för det sexuella. Dessa två roller är lika oförenliga som moderskapet och offentligt arbete, menar Jonsson. Enligt Jonsson "drömmer" Elin Wägner om den kvinna som förenar dessa tre roller i en. Bilden av en kvinna som står för både moderskap, kärlek och arbete uppfattar Jonsson som en utopi i Wägners trettiotalsromaner. Men enligt min tolkning av Simone de Beauvoirs resonemang kring moderskap framstår Wägners utopi snarare som science fiction.

Om kvinnans villkor i dagens Sverige skriver Pia Hintze i sin roman Baby blues från år 2000. Barnafödandet beskrivs fortfarande som kvinnlig immanens men kvinnans fångenskap i hemmet framställs nu som tidsbegränsat. Det är bara under barnets första år, eller ännu mindre, som kvinnan får avsäga sig både kärlek och arbete. Elin Wägners utopi har nämligen blivit den nutida kvinnans verklighet, med det tidsbegränsade undantaget. Om det nu inte är så att Sarah, kvinnan i Pia Hintzes roman, har en annorlunda tidsuppfattning än den som jag beskriver som "bara ett år". I ett samtal med sin man säger Sarah så här:

Trettiosex timmar på raken med ett spädbarn är JOBBIGT, jobbigt, jobbigt. Har du ägnat dig åt honom trettiosex minuter i sträck så är det väl rekord. Det är vad det handlar om, skriker jag. Du borde ha sagt att du tänkte skita i mig och mitt liv innan vi skaffade barn ihop, att jag skulle få ta hand om vårt barn helt själv, jävla svikare!
Pia Hintze Baby blues 2000 s. 130

Sarahs problem är egentligen den ensamheten som hon plötsligt hamnade in då hon genom födandet blir fången i sitt hem. Hon får nämligen inte längre delta i det sociala live som innebär möten med andra människor. Det finns inte heller några medfångar i hennes fångenskap. Moderskapet blir för henne som en lång vistelse i en isoleringscell. Hennes make Karl är för det mesta frånvarande eftersom hans arbete inkluderar ofta långa arbetsresor. På så sätt får Sarah helt ensam bära ansvaret för deras spädbarn Nils. Det enda som ger henne kraft att ta hand om sitt barn är hennes gränslösa kärlek till barnet.

Då sitter vi här igen, säger jag till min son. Samma visa. Mata, hålla, leka med, lyssna till gnäll, vyssja, byta blöja, vara tålmodig och omväxlande. Jag är tålmodig. Tappar bara detta tålamod när han gnäller och jag inte kan förstå varför. Efter tio sekunder tar jag mig samman. Han rår inte för att jag inte förstår. Och han rår definitivt inte för att jag är besviken på hans pappa.
[…] Det är ingen liten sak att han [pappa] inte förstår att han är min livlina in i det vanliga livet, att han inte förstår att jag går på knäna här ute, att min arbetsdag inte tar slut förrän hans gör det.
Hintze 2000 s. 128-130

Enligt min uppfattning är det just kvinnans kärlek till barnet som leder till att moderskapet utgör en grund för kvinnans underordning. Tack vare sin kärlek ägnar sig kvinnan helt frivilligt åt barnet, till skillnad från till exempel dagis- och skolpersonalen. Arbetet med barnet i hemmet är ett oavlönat arbete där kvinnor helt gratis skapar nya människor anpassade till samhällets normer. Arbete med barn på dagis och i skolan är däremot ett avlönat arbete som dessutom ger en viss status i samhället. Det är nämligen på dagis och i skolan som barnet lär sig att vara en självförsörjande och skattebetalande medborgare. Att "mata, hålla, leka med, lyssna till gnäll, vyssja, byta blöja", nämligen att producera en välfungerande och psykisk och fysisk frisk medborgare räknas däremot inte. Det är något som våra kvinnor ändå gör frivilligt. När de inte gör det, något som förekommer relativt sällan, får vi helt enkelt omplacera barnet till ett fosterhem, där det finns en annan frivillig kvinna. Denna frivilliga kvinna får betalt för detta arbete. Men vår tid har en utopi som motsvarar utopin i Elin Wägners trettiotalsromaner. Sarah i Pia Hintzes roman beskriver vår tids utopi med följande ord:

Mitt barn, min unge, mitt kött och mitt blod. Vi leker och han skrattar. Han står på tå i hoppgungan och dansar i vild glädje över att kunna gå själv. Jag gråter för att det är så fantastiskt att se honom glad. Så full av liv och så lycklig.
Plötsligt minns jag vad jag såg framför mig innan Nils kom: treenighet, triptyk, trio. Karl och jag och vårt barn. Tillsammans, hela tiden.
Hintze 2000 s. 227

<<-- KULTUR