Detta citat kommer från Oriana Fallacis roman Inshallah. I sin roman skriver hon om inbördeskriget som pågick i Beirut från år 1975 till år 1990. Romanens utgångspunkt är den tragiska krigshändelsen då fyrahundra amerikanska och franska soldater, som var en del av en fredsbevarande internationell styrka, mördades i den kända massakern i Beirut i oktober 1983. Självmordsbombarna som utförde dådet beskrivs i romanen som anhängare till sekten Guds Söner, medan skulden för detta illdåd egentligen tillskrevs en grupp heter Islamic Jihad och den kända organisationen Hizbollah. Eftersom vi idag lever i en värld då uttalanden om korståget inte kommer från litteraturen utan från den nuvarande amerikanska presidenten George Bush, känns den avslutande frågan i det ovannämnda citatet väldigt levande och aktuell. Om Bushs uttalande kan man läsa i Aftonbladet. John Pilger, författaren till Den dolda dagordningen (svensk utgåva 1999), citeras så här: "President Bushs stridslystna uttalanden som 'vi är i krig' och 'detta är ett korståg' är extremt ansvarslösa." (John Pilger, 1/11 2003). Skulden för den tragiska episoden från den elfte september 2001 i New York, då nära tre tusen människor dog i troligen historiens största terrordåd, tillskrevs vår tids Guds Söner, nämligen Usama bin Ladins terrororganisation Al-Qa'ida ("basen" på arabiska). Medan Berlinmurens fall år 1989 uppfattas som slutet på det långa kalla krigets era, markerar terrorattacken från den elfte september 2001 början på ett nytt krig. Det nya kriget kallas i västvärlden för "Kriget mot terror" medan man i den islamiska världen använder benämningen "Jihad" eller "Det heliga kriget". Dessa två helt skilda uppfattningar om kriget påminner starkt om likadana skiljemeningar mellan Väst och Öst i frågan om Hizbollah. I vår del av världen uppfattas Hizbollah som en terroristisk organisation, medan denna organisation i den islamiska världen uppfattas som "an Islamic resistance movement responsible for liberating Lebanon" (Hizbollah 1/11 2003). Det nya kriget som vi får leva med förklaras av de så kallade neutrala teoretikerna som en konflikt mellan två stora, dominerade idéer i vår tid, nämligen mellan globaliseringen och fundamentalismen. Vår tids stora konflikt förklaras alltså som ett krig mellan den islamiska fundamentalistiska världen och den västerländska sekulariserade världen. Den islamiska fundamentalismen beskrivs då som en strängt religionsbunden världssyn som förknippas med olika former av förtryck och avsaknad av frihet. Den västerländska världen beskrivs å andra sidan som fri och demokratisk. Enligt denna neutrala förklaring framställs det pågående kriget som en konflikt mellan det goda västerlandet och den onda islamiska världen. Det verkar nästan som om alla dessa neutrala teoretiker och analytiker arbetar på Georg Bushs propagandaavdelning. President Bush talar så här om hatet mot USA i den islamiska världen: "They hate our freedoms: our freedom of religion, our freedom of speech, our freedom to vote and assemble and disagree with each other." (George Bush, 1/11 2003). Frågan är här hur någon kan tro på denna meningslösa propaganda om onda människor som hattar frihet. Problemet med propagandan ligger i Josef Goebbels, nazitysklands propagandaminister, devis att en lögn skall upprepas tills den tas för sanning. Efter otaliga upprepningar uppfattas nu den meningslösa och tomma propagandabilden av den islamiska världen som sann av många i vår världsdel. Å andra sidan så målar Usama bin Ladin och hans anhängare upp en bild av USA som Ondskans stat. Det borde inte vara så svårt att föreställa sig att propagandan mot USA uppfattas som sann i den islamiska världen. Västvärldens svar på bin Ladins propaganda kan hittas i begreppet Ondskans axelmakter vilket innefattar Irak, Nordkorea och Iran (Säkerhetspolisen, 1/11 2003). Den logiska påföljden av dessa två propagandistiska uppfattningar kan inte vara något annat än krig och våld. Denna påföljd kan vi bevittna inte bara i Irak utan också i Israel och i andra länder drabbade av terrorism, som till exempel i Indonesien. Enligt min uppfattning är vår bild av den islamiska världen falsk och felaktig på grund av den propagandistiska demoniseringen av fienden. Den islamiska världens bild av USA och Västerlandet är lika falsk och felaktig på grund av den andra sidans (till exempel bin Ladins) propaganda. Dessa felaktiga bilder av aktörer i konflikten är inte obetydliga eftersom de leder oss till felaktiga slutsatser om de grundläggande värderingar som orsakade konflikten. Jag kan varken uppfatta den ena eller den andra sidan i konflikten som Ondska. Den redan nämnde nazistiske propagandaministern Josef Goebbels var inte heller ond. Goebbels var en vanlig människa och utbildad akademiker. Den svenska författaren och historikern Peter Englund skriver om Goebbels så här: "Bland alla de medelmåttor, busar och opportunister som omgav Hitler var Goebbels nog den ende som visade upp verklig intellektuell begåvning." (Peter Englund, 1/11 2003). Begreppet ondskan förknippas med Bibeln och religionen och borde inte användas som argument i vår sekulariserade del av världen. I propagandistiska syften används detta begrepp för att underbygga uppfattningen att vi i vår tid bevittnar ett riktigt korståg, ett krig mellan kristna och muslimer. En annan uppfattning kan då vara att vi bevittnar ett krig mellan forna kolonier och forna koloniala stormakter, något som i mina ögon ser ut som en mer verklighetstrogen förklaring. Krigets orsaker ligger inte i någons ondska. De nitton arabiska terrorister som utförde illdådet den elfte september 2001 var nämligen inte onda. Men vår oförmåga att hantera hemska och tragiska händelser gör att vi inte orkar analysera dessa händelser eller själva förövarna. Vi vägrar att förstå sådana händelser eftersom vi inte kan acceptera att de orsakas av något mänskligt och inte av någon abstrakt djävulsk ondska. Påföljden av denna vägran är den att vi än idag inte vet mycket om de nitton nämnda terroristerna. Vår respekt för offer, för de nära tre tusen begravda i World Trade Center i New York, hindrar oss för att analysera förövarnas mänskliga sidor. Respekt för nazismens otaliga offer under andra världskriget gör att vi föredrar bilden av Goebbels som en ond nazist framför bilden av honom som en akademisk utbildad västerländsk man. På samma sätt föredrar vi bilden av de nitton förövarna som enbart onda, även om vi vet att många av de var vanliga välutbildade akademiker, som man anser borde veta de gjorde. Å andra sidan kan jag inte förstå varför vi i västvärlden än idag vet så lite om den islamiska världen. Med kulturvetenskap som min intellektuella bakgrund och med de postkoloniala teorierna som metod försökte jag analysera bilden av den så kallade Orienten som Oriana Fallaci framställer sin roman Inshallah. En författare och journalist som Fallaci, med egen erfarenhet av kriget i Beirut, borde enligt min mening kunna erbjuda oss en mer verklighetstrogen bild av den islamiska världen än vad hon gjorde. Hennes bok skulle då kunna utgöra ett exempel på sådan litteratur som moralfilosofen Martha C. Nussbaum skriver om.
Fallacis roman kunde alltså, enligt Nussbaums resonemang, stå som en rätt bild av den islamiska världen bredvid alla de falska, propagandistiska bilder som jag har skrivit om. Men min postkoloniala analys av hennes roman visar att hon inte gav oss en verklighetstrogen bild av Beirut. Precis som en äldre generation av författare som Joseph Conrad (1857-1924), Rudyard Kipling (1865-1936) och Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) skriver också Fallaci om den inhemska befolkningen enbart ur ett västerländskt perspektiv. När Fallaci skriver om de italienska fredstyrkorna i Beirut får vi veta allt om dessa soldater, om deras förhistoria i Italien, om deras drömmar och om deras innersta tankar. Varje soldats livshistoria beskrivs på flera sidor för var och en. De kristna och de muslimska libaneserna samt palestinska flyktingar beskrivs kort i några få meningar och då antigen som offer eller som förövare. De italienska soldaternas handlingar motiveras i minsta detalj medan den inhemska befolkningens uppträdanden oftast beskrivs med attribut som kaotiskt, obegripligt, ologiskt eller fanatiskt. Den inhemska politiska scenen beskriver Fallaci som "kaoset av fraktioner". De olika aktörernas roll i de internationella fredsbevarande styrkorna beskriver hon däremot inte som kaotiskt. (Oriana Fallaci 1992 s 138). Hon påstår också att ingen kan förstå den inhemska befolkningen: "Du ska inte tro att du kan förstå. Processen för att förstå kräver ett minimum av logik, och logik existerar inte här." (Fallaci 1992 s 171). Hennes bild av den inhemska befolkningen kan som bäst ses i följande exempel:
Istället för att analysera bilden av den inhemska befolkningen som Fallaci ger oss tänker jag jämföra denna bild med bilden av Auschwitz som den kände franske filosofen Emmanuel Lévinas ger oss i sitt verk Difficile Liberté :
Enligt min uppfattning beskriver Fallaci väldigt ofta den inhemska befolkningen i Beirut som en flock ologiska, kaotiska och obegripliga apor. Själva handlingen i romanen ökar stegvis i intensitet för att kulminera i en scen då Angelo, nämligen en italiensk soldat som är en av huvudpersonerna i boken, mördar en muslimsk fjortonårig barnsoldat. Barnsoldaten som hela tiden har sin Kalasjnikov hängande över axeln upprepar i denna scen flera gånger: "Skjut inte, italienare, skjut inte!" (Fallaci 1992 s 526). Vi får reda på allt som finns att veta om Angelo. Den muslimske pojken däremot kallas inte ens med sitt rätta namn. I romanen använder Fallaci namnet som de italienska soldaterna gav honom, nämligen Passepartout (huvudkaraktären Phileas Foggs betjänt i Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar). Mordet på Passepartout motiveras från två olika synvinklar. Å ena sidan har vi en humanistisk västerländsk soldat som vill hämnas sin svårt skadade italienske kamrat och sin mördade libanesiska flickvän. Å andra sidan har vi en barnsoldat som Fallaci beskriver som ondskan själv och som skadade Angelos kamrat och mördade Angelos flickvän. Ändå kan jag inte få ihop den västerländska humanismen som Angelo representerar i romanen med det kallblodiga mordet på ett fjortonårigt muslimskt barn. Jag undrar dessutom hur den här mordscenen skulle tolkas av läsaren om det var så att Angelos handlingar inte motiverades samtidigt som barnsoldatens agerande beskrevs med mer inlevelse och empati. En bild på en nazisoldat som siktar med vapen på en judisk pojke dyker upp som min första association. Men som det framställs i Fallacis roman får hämnd alltså rättfärdiga mordet. Ett sista exempel från Fallacis roman kan visa oss vad som kan rättfärdiga ett terrordåd som det i Beirut i oktober 1983 då fyra hundra människor dog. Samma italienska soldat Angelo funderar över det vad han fick lära sig i skolan om den italienske hjälten Pietro Miccas heroiska handlande då han "sprängde en mina och flög i luften tillsammans med fienden" (Fallaci 1992 s 25). Angelos funderingar ser ut så här: "Skulle de muslimska barnen i Beirut en dag få lära sig samma ramsa om den av Guds Söner som massakrerat trehundra marinsoldater." (Fallaci 1992 s 25). Angelos slutsats blir då att dessa två liknande handlingar inte kan jämföras eftersom de tre hundra marinsoldaterna "inte belägrade någon stad" (Fallaci 1992 s 25). En sådan slutsats skulle då rättfärdiga alla terrordåd som nästan dagligen utförs i Irak eftersom Bagdad är en belägrad stad idag. Hur som helst får vi inte någon rättvis bild av den islamiska världen i Fallacis roman heller. Den mänskliga bilden av den islamiska världen som jag letar efter kan däremot hittas i en artikel i Aftonbladet. I artikeln som publicerades i tidningen den 4.10.2003 står det bland annat: "27-åriga juridikstudenten Hanadi Taysir Jaradat tog 18 människor med sig i döden" (Aftonbladet 25/10 2003). Förutom Hanadi Taysir Jaradats namn och en bild på henne som illustrerar artikeln får vi också veta om motivet för hennes handlande. Hon hämnades nämligen för morden på hennes bror och kusin som utfördes av israeliska soldater. Även om jag inte håller med Fallaci om att hämnd kan rättfärdiga mord kan vi i Hanadi Taysir Jaradats fall se att det handlar om en begriplig hämnd och inte om en obegriplig ondska. Hon hämnades på samma sätt som Angelo hämnades i Fallacis roman. Med denna kunskap om begripliga handlingar får vi en möjlighet att skaffa oss en verklighetstrogen bild av detta så kallade kaos som råder i den islamiska världen. Den verklighetstrogna bilden är nödvändig för en analys av de verkliga värderingar som ligger bakom det pågående kriget mellan globaliseringen och fundamentalismen, mellan västerlandet och den islamiska världen. Men för att vi ska skaffa oss denna verklighetstrogna bild av den islamiska världen krävs det att vi ser på islam och på muslimer med andra ögon. Emmanuel Lévinas filosofi om varje människas ansvar för den andre uppfattar jag som en oumbärlig byggsten i etiken i en högt utvecklad civilisation. Till att börja med räcker det med att tillämpa mänskliga rättigheter också på de andra och inte bara på västerlänningar. Som det är nu gäller inte mänskliga rätigheter för Khadeer Abass, en tioåring som de amerikanska styrkorna i Irak har hållit i fängelse i en månad (Peter Kadhammar 21/10 2003 s 14). Dessa rättigheter gäller inte heller för de så kallade Kubafångar, alltså de nära trehundra krigsfångar från det senaste kriget i Afghanistan. Kubafångarna har varit fångar i två år utan att någon rättprocess mot dem någonsin har ägt rum. Dessa två fall utgör bara en del av bilden av vår frihet och demokrati som serveras den islamiska världen. De andra bilderna är till exempel motstånd mot moskébyggen, som den i Växjö den 25.10.2003, eller nedvärdering av muslimska kvinnor på grund av sjalen de bär på huvudet; dessa två bilder är för övrigt vanliga i nutidens Europa. Att vanliga människor i Europa reagerar så negativt på moskén, sjalen och andra muslimska symboler beror troligen på den felaktiga bilden av islam som vi har indoktrinerats med en längre tid. Påföljden av denna indoktrinering, förutom krig och terrorismen, är segregationen av muslimer i dagens Europa och i det svenska samhället.
Fallaci, Oriana (1992). Inshallah. Bonnier Alba. Lévinas, Emmanuel (1982). Etik och oandlighet. Pilger, John. "I stället för krig". Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,90682,00.html. 1/11 2003. "Hon sprängde 19 till döds". Aftonbladet. Hizbollah, http://www.hizbollah.org/english/frames/index_eg.htm. 1.11.2003. Bush, George. "President Bush Addresses theNation".Washingtonpost.
"Utvecklingen i omvärlden 2002". Säkerhetspolisen.
http://www.sakerhetspolisen.se/Publikationer/omvarlden2002.htm.
1/11 2003. Kadhammar, Peter. "Tio år och inlåst bland mördare".
Aftonbladet, s 14, 21/10. 2003. |