Byn Józefów i Polen. En tidig måndagsmorgon den trettonde juli 1942. Nära femhundra tyska polismän står i en halvcirkel kring sin kommendant major Wilhelm Trapp. Han informerar manskapet i hans reservpolisbataljon 101 om deras uppgift för denna dag. I byn sover 1800 judar, 1800 fiender, 1800 arbetsuppgifter. Arbetsföra män, förklarar major, ska föras till arbetsläger. Resten ska likvideras. Major Trapps polismän är inga specialutbildade SS-trupper, de flesta har arbetarklassbakgrund och kommer från Hamburg, Över hälften är mellan trettiosju och fyrtiotvå år och anses för gamla för armén. Detta är deras första massmord. "Som grupp föreföll det inte vara någon särskilt lovande rekryteringsbas för massmördare till den nazistiska visionen av ett rasrent, judefritt framtidsrike.", skriver den amerikanske historikern Christopher R. Browning i sin bok Helt vanliga män från 1992
(s. 64). Major Trapp som själv ogillar uppgiften meddelar sina män att de som inte känner sig mäktade med uppgiften kan stiga åt sidan. Tolv män utnyttjar erbjudandet och resten sätter i gång. Polismännen får var sitt offer som de leder in i skogen och skjuter med ett skot i nacken. Mördandet pågår hela dagen ändå tills mörkret faller då minst 1500 lik ligger i skogen. Polismännen mördade visserligen inga siffror, men kvinnor, barn och gamla från Józefów beskrivs i historiska termer som 1500 judar. Själva förövarna beskrivs i historien som inbitna nazister och galna SS-trupper som mördade dessa oskyldiga människor. Christopher R. Browning däremot presenterar historiska fakta som tyder på att förövarna i Józefów var helt vanliga män. Browning visar dessutom att dessa vanliga män inte var tvungna att lyda order utan kunde oftast fritt välja att avstå så som de tolv polismän i Józefów gjorde en måndagsmorgon år 1942. Att de inte avstod förklarar Christopher R. Browning med karriärism och med grupptryck. Historiker Browning menar alltså att 1500 människor från Józefów avrättades av medelålders tyska reservpolismän som var karriärister eller blev utsatta för grupptryck. En karriär för barna- och kvinnomördare förknippar jag med aktiva polismän och soldater i nazityskland. Men polismännen i Józefów var reservare med arbetskarriärer i Hamburg och inte i reservpolisbataljonen. Grupptrycket som motiv för mördandet var tydligen inte tillräckligt för de tolv vanliga män som valde att avstå. Vad som skiljer dessa tolv från hundratals andra tyska polismän förklarar Browning däremot aldrig.

En annan amerikansk historiker, nämligen Daniel Jonah Goldhagen, skriver i sin bok Hitler's Willing Executioners. Ordinary Germans and the Holocaust från 1996 också om händelserna i Józefów. I sin bok, som för övrigt baseras på hans doktorsavhandling vid Harvard University i USA, försöker Goldhagen egentligen hitta svaret på frågan hur tyskarna överhuvudtaget kunde delta i massmördandet av miljoner europeiska judar. Den hittills accepterade tolkningen lyder att motvilliga tyskar dödade judar under yttre press. Man påstår för det första att om tyskarna inte lydde order skulle de själva ha blivit mördade eller straffade på något annat sätt. För det andra så påstår man att tyskarna blev utsatta för ett kolossalt påtryck från sina kamrater, alltså någon form av grupptryck. Vidare förklarar man att förövarna bara följde order eftersom människor i allmänhet, och tyskarna i synnerhet, är benägna att lyda order från auktoriteter. I den allmänt accepterade historiska förklaringen påstås det också att förövarna var småsinta byråkrater och själlösa teknokrater som tänkte på sin karriär. Man förklarar också att morden på sex miljoner människor var så fragmenterat att tyskarna som bidrog till förintelsen inte kunde förstå slutresultatet av deras handlingar. Tack vare uppdelandet av massmorden i små enskilda delar kunde tyskarna, som inte själva mördade, avsäga sig ansvaret. Alla dessa påståenden bör förklara hur tyskarna kunde överskrida den moraliska gränsen och mörda. Men det är främst dessa påståenden som Goldhagen försöker motbevisa genom sin analys av själva förövarna, av deras liv och handlingar samt av deras motivation.

Brownings förklaring om karriärismen och grupptrycket grundar sig alltså på den tidigare historiska forskningen om Förintelsen. Men Goldhagen hävdar att den akademiska uppfattningen om förövarna och deras motivation borde revideras. Frågan om motivation är avgörande för hans resonemang eftersom alla andra historiska förklaringar om hur tyskarna kunde överskrida den moraliska gränsen anser han vara felaktiga. Goldhagen anser att det är den tyska antisemitismen som ligger bakom tyskarnas villighet att mörda judar. I sin analys förklarar han den historiska utvecklingen av den tyska antisemitismen, som från en början inte skilde sig från andra kristna länders antisemitism. Kristendomens antisemitism, som hade sin grund i anklagelsen att judar dödade Jesus, utvecklades, enligt Goldhagen, till en särskild tysk antisemitism under 1800-talet. Det som bland annat särskiljer tysk antisemitism från alla andra blev teorier om den tyska och om den judiska rasen. I tyska antisemitiska teorier framställs dessa två raser som motpoler, där det tyska stod för det Goda medan det judiska representerade det Onda. Man målade upp en bild, menar Goldhagen, där den tyska och den judiska rasen ställdes mot varandra med förutsättningen att en av dem måste försvinna. Sådana teorier utvecklades i Tyskland innan Hitler kom till makten. Kristendomens antisemitism utgick ifrån att judar, precis som alla andra, kunde räddas från det Onda genom att konvertera till kristendomen. Men enligt den tyska antisemitiska teorin var räddningen inte möjlig, utan judar måste elimineras. Enligt Goldhagen delade de flesta tyskar samma åsikt att det så kallade judiska problemet bara hade en lösning, nämligen elimination. Frågan var bara hur de skulle elimineras. Den tyska elimineringsantisemitismen, som Goldhagen kallar den, ligger bakom tyskarnas villighet och ivrighet att mörda judar. De hade inga moraliska problem med detta eftersom de var övertygade om att Förintelsen var både rättvis och nödvändig. Men utan Hitler skulle tyskarna inte ha överskridit den moraliska gränsen på eget initiativ, påstår Goldhagen.

Goldhagen framställer fakta som bevisar att de tyska soldaterna hade en möjlighet att inte delta i mördandet men att bara ett fåtal utnyttjade denna möjlighet. Han bevisar att ingen tysk någonsin dömdes för vägran att döda judar. Han bevisar också att de tyska soldaterna fortsatte att mörda judar under dödsmarscher i krigets slutskede trots Himmlers order att inte göra det.

In light of Himmler's order, their killing and cruelty was also in violation of their duty. These Germans chose, against orders, authority, and all reason, to act as they did. They were voluntaristic actors.
Goldhagen 1996 s. 357

I citatet ovan skriver Goldhagen om dödsmarschen med kvinnliga judiska fångar från Helmbrechtslägret. Tyskarna fick redan den 2.3.1945. veta att Himmler har uttryckligen förbjudit att fler judar ska dödas. Ändå fortsatte dessa tyskar att döda judar fram till krigets slut i juni månad. Mördandet under dödsmarscher kan inte förklaras med karriärism eller grupptryck. Dessutom utfördes det trots den uttryckliga ordern att inte mörda.

Även om Goldhagens analyser grundas på fakta, kommer han också med påståenden och slutsatser som han inte har argumenterat för. Å ena sidan argumenterar han om tyskarnas villighet att mörda och misshandla judar. Men å andra sidan kommer han med lösa påståenden som att tyskar använde gaskammare enbart för att skydda sina soldater från en obehaglig uppgift.

The move to gassing, whether in mobile or fixed installations -contrary to the widely accepted belief- was prompted not by considerations of efficiency, but by the search for a method that would ease the psychological burden of killing for the Germans.
Goldhagen 1996 s. 157

Det problematiska i ett sådant påstående är inte bara det att han egentligen aldrig argumenterar för denna åsikt. Ett sådant påstående går nämligen emot hans huvudtes att tyskarna inte hade några svårigheter att utföra mord på judar på grund av den unika tyska antisemitismen. Goldhagens insisterande på en enda förklaring för användningen av gaskammare skiljer sig från Brownings mer pluralistiska syn:

För mordet på Europas judar ansåg man dock att det krävdes en annan metod än de arkebuseringsoperationer som riktats mot de ryska judarna - en effektivare metod som var mindre iögonfallande och mindre psykiskt påfrestande för förövarna.
Browning 1992 s.65

Även den tyska antisemitismen ser Goldhagen som den enda förklaringen för tyskarnas villighet att bidra till Förintelsen. Troligen kan de mest grymma och ivriga förövarnas agerande gentemot judar förklaras med antisemitism. Men tyskarna var inte grymma bara i förhållande till judar. Förutom sex miljoner judar mördades lika många icke-judar under Förintelsen. Mordet på sex miljoner icke-judar kan inte ha antisemitismen som motiv. En mer verklighetstrogen förklaring kräver tydligen en mer nyanserad och flersidig inblick i förövarnas motiveringar. Goldhagens förenklade version med antisemitism som ett tillräckligt motiv för alla förövare utesluter däremot alla andra tänkbara motiveringar. Brownings försök till en pluralistisk förklaring övertygar inte heller som en allmänt gällande modell även om den kan förklara somliga förövares agerande. Brownings och Goldhagens förklaringar utesluter inte varandra även om de försöker framställa det så. Deras teorier utgör nämligen bara några pusselbitar i den stora bilden av förklaringar till Förintelsen. Det viktigaste med deras arbete är deras fokusering på själva förövarna, något som är tämligen nytt för forskningen om Förintelsen.

Som Goldhagen skriver har den historiska forskningen hittills varit baserad på rent teoretiska grunder utan hänsyn till empiriska fakta. Goldhagen accepterar den tidigare forskningens slutsats att huvudansvaret för Förintelsen ligger just hos de nazistiska ledarna. Men de är inte de enda som är ansvariga, påstår han. Förutom själva ledarna har också förövarna, de som utförde folkmordet, ansvaret för mordet på dessa sexmiljoner judar. Istället för att analysera förövarnas liv och motivation skapade historikerna, hävdar Goldhagen, en allmän teori om hur människor kan tvingas göra något som de egentligen inte vill göra. Även om historikerna har liten kunskap om själva förövarna utgår de ifrån antagandet att dessa människor deltog i mördandet mot sin vilja. Från ett sådant obevisat antagande, påstår Goldhagen, utvecklade sedan historikerna ett system av förklaringar som frigör förövarna från ansvaret för deras blodiga gärningar. Browning har samma uppfattning som Goldhagen om att en analys av förövarna är viktig för förståelsen av Förintelsen.

Under de senaste årtiondena har många historiker av facket i allt högre grad sökt skildra historien "nedifrån och upp", sökt rekonstruera vad den stora massan av människor har erfarit, det som åsidosatts i den historieskrivning om storpolitik och kultur som hittills varit så dominerande.
Browning 1992 s.15

Även om Browning och Goldhagen gjorde var sin undersökning om förövarna kan man inte påstå att de försökte att "rekonstruera vad den stora massan av människor har erfarit" utan en viktig anmärkning. Det är nämligen så att offrens erfarenhet fortfarande existerar utanför den historiska vetenskapen. De 1500 hundra mördade i Józefów presenteras i historien som siffror precis som alla andra Förintelsens offer. De som överlevde har sina berättelser som av historiker anses sakna historisk distans och objektivitet. Tack vare skönlitteraturen är vi dock inte beroende av historiker med bristande intresse för den stora massans erfarenhet. Författare som Primo Levi, Elie Wiesel, Art Spiegelman eller nobelpristagaren Imre Kertész är några av de som lämnade sitt vittnesmål i form av skönlitteratur. Dessutom finns det olika arkiv i hela världen, som Video Archive for Holocaust Testimonies vid Yale University i USA, där man försöker samla in överlevarnas vittnesmål för en framtida historieforskning. Mördarna från Józefów fick äntligen sin plats i historien. Men om offren vet vi fortfarande väldigt lite. Till skillnad från förövarna har offren förblivit namnlösa. Deras namn i historien är nämligen 1500 judar från Józefów. Redan i de tyska koncentrationslägren ersattes offrens namn med tatuerade siffror. Med siffror istället för namn försökte tyskarna avhumanisera sina offer. När dessa offer fördes till gaskammarna ropade de till sina medfångar: "Glöm inte oss!" I den historiska vetenskapen är alla dessa offer visserligen inte glömda. Men i historien, precis som i koncentrationslägren, reduceras deras mänskliga öden till en rad avhumaniserade siffror.

<<-- KULTUR