Förvandling är ett viktigt och betydelsefullt begrepp. Tänk bara på den äckliga larvens förvandling till en älskvärd, färgrik fjäril. Tänk på stackars Clark Kent som i sin blå-röda kostym förvandlas till den oövervinnlige Stålmannen. Tänk på Askungens och Hulkens förvandlingar. Eller tänk på djur som förvandlas till människor och tvärtom. Grodkungen var en prins förvandlad till en groda som efter en kyss av en prinsessa förvandlas tillbaka till en prins. Den förvandling som jag skriver om har med en annan fiktiv hjälte att göra, nämligen med Gustav Henck i Hjalmar Söderbergs novell Pälsen. Jag uppfattar Gustav som Grundkungens motsats. Gustav var en groda från början som tack vare en magisk päls förvandlades till en prins. Prinsessans kyss förvandlade honom sedan tillbaka till den groda som han alltid hade varit. Söderbergs novell är ju inte en saga så den magiska pälsen och grodan använder jag bara som symboler. Den berömde franske psykoanalytikern och teoretikern Jacques Lacan (1901-1981) förklarar om symbolernas värde i människans liv och det är Lacans teorier som jag också utgår ifrån i min analys av Gustav Henck. Men denna saga bör börja från början och Lacans symboler kommer in i bilden först med den lånade pälsen.

Det var en gång en djupt olycklig människa som redan hade givit upp allt hopp utom ett, nämligen förhoppningen om att dö innan "den förbannade livförsäkringspremien skall betalas". Men efter att hans bäste vän hade lånat honom sin päls (och hundra kronor, förresten) förvandlades han mirakulöst. Hans förhoppningar blev genast ljusare och nöjsammare, något som han uttrycker så här: "Det ska bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra." Visserligen var det ingen magisk päls, men den orsakade denna förvandlig av Gustav till en symbolisk prins (i novellen nämns också en riktig prins). Gustavs tillvaro blev ljusare, han började må så bra som han inte hade gjort ändå sen han var ett foster i mammas mage. Visst kan den tillfredställelse som pälsen skänkte honom jämföras med den fullständiga tillfredställelsen som man, enligt Lacan, upplever som ett foster i mammas mage. Värme och trygghet får man både i mammas mage och i en päls, lånad eller inte. Lacan menar att vi, efter födelsen, får leva i ett tillstånd av ständig saknad och evig brist, där vi saknar det förlorade paradiset, dvs. mammas mage. Denna saknad är så stor och så betydelsefull att vi hela tiden måste leta efter ett substitut som ska göra oss hela igen. Lacan menar att också kärleken kan vara ett sådant substitut. En päls eller en kvinna/man uppfattas alltså som något som kan tillfredsställa ens alla behov, så som mammas mage gjorde det en gång i tiden. Både pälsen och kärleken har, enligt Lacan, ett symboliskt värde. Det är det symboliska värdet som ger en vanlig päls magiska egenskaper. I den symboliska världen blir pälsen lika värdefull och önskvärd för Gustav som mammas mage är för ett foster. Men en man som har sin vackra frus kärlek bör nog inte behöva en anan symbol eftersom hans frus kärlek räcker nog för att tillfredsställa den eviga bristen. Ändå förvandlade pälssubstitutet Gustavs trasiga tillvaro till en varm, trygg och optimistisk tillvaro. Frågan är då varför inte kvinnans kärlek lyckades ge Gustav denna prinskänsla. Svaret på denna fråga hittar vi i en tillbakablick som också ska förklara min uppfattning om Gustav som en groda.

Gustav Henck hade en vacker fru, Ellen. Han visste om att hon inte hade gift sig med honom av kärlek. Han visste också att hon var förälskad i hans bäste vän John Richardt. Richardt vågade inte gifta sig innan han hade ordnat sin ekonomiska situation, något som både Gustav och Ellen visste innan de gifte sig med varandra. Men Gustav vågade däremot, eftersom han också visste om att Ellen var en fattig flicka som gärna ville bli gift. Som fattig kvinna var Ellen tvungen att gifta sig men Richardt kunde inte gifta sig med henne på grund av sin dåliga ekonomi. Efter en kall, rationell beräkning vågade Gustav utnyttja både Ellens och Richardts situation. En sådan själlös kalkyl och egennyttigt tänkande kan jag inte förknippa med de etiska värdena som förväntas av en prins. Detta Gustavs kalkylerande får mig att se på honom som på en groda som oförskämt intar någon annans plats för att skaffa sig ett substitut för kärlek. Jag har redan nämnt att, enligt Lacan, är kärlek självt ett substitut för det förlorade paradiset. Men Lacan säger också att ett substitut för ett redan substitut kan omöjligt fungera. En sådan dubbel illusion måste avslöjas förr eller senare, menar Lacan. Det var något som Gustav missade i sin kalkyl. Gustav bekänner att han var medveten om att Ellen inte älskade honom: "Jag tror inte att hon var kär i mig, hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek?" Nu vet vi att Ellens kärlek inte tillfredställde Gustavs behov eftersom kärlek inte ingick i hans kalkyl. I sitt kärlekslösa äktenskap kände Gustav ingen tillfredställelse utan hoppades bara på döden. Alla sina problem skyllde han på sin inbillade fattigdom. Men en människa, som fullastad med julklappar kommer till sitt hem där en stor brasa flammar i arbetsrummet, där whisky står på bordet och frun och barnen tänder julgranen, en sådan människa kan jag aldrig definiera som fattig. Oberoende av en vacker fru och tre barn, oberoende av sitt respekterade läkaryrke och av en vän som hjälper när det behövs, oberoende av allt detta så var Gustav olycklig. Hans kärlekssubstitut fungerade inte, även om han försökte bevara sin illusion.

Den lånade pälsen, som för en sista gång gav liv åt hans illusion, kom nu att spela en avgörande roll i illusionens död. Pälsen orsakade nämligen ett missförstånd då Ellen gav Gustav en kärleksfull kyss "i tamburens mörkaste vrå". Den magiska kärleksupplevelsen var som en klimax före fallet. Kyssen, som var ämnad åt pälsens ägare, Gustavs vän John Richardt, avslöjade skoningslöst hans illusion och förvandlade honom slutligen till den groda han alltid hade varit. Han insåg klart att han hade lånat vännens kvinna på samma sätt som han hade lånat hans päls. Pälsen fick honom att känna sig som en prins och för en sista gång få känna den med födelsen förlorade fullständiga tillfredställelsen. Ellens kyss fick honom att för första gången uppleva kärlekens magiska påverkan på människor. Denna kärleksupplevelse förvandlade honom tillbaka till en groda som aldrig ens vågade försöka hitta den riktiga kärleken. "Den lilla räven i skogen", som Gustav själv kallar sig för, begick ett tragiskt fel i sin småsluga kalkyl. Istället för att satsa på ett substitut för kärlek borde han ha satsat på pälsen. Att en päls skulle ha varit ett passande substitut för Gustav anar han själv då han funderar över pälsen under sin korta prinsperiod.
"Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit."

Hans sista ord i novellen förklarar hur starka hans upplevelser av pälsen och kyssen var.
"Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet."

Lyckan han pratar om är både den prinslycka som en lånad päls skänkte honom och den kärlekslycka som han fick uppleva i en kyss han fick av misstag. Men just dessa två upplevelser av lycka visade honom vad han hade gått miste om i livet. Nämligen den tillfredställelse som, enligt Lacan, både en päls och en riktig kärlek kunde ha givit honom. I slutscenen kan man se att Lacans funderingar kring mammas mage som det förlorade paradiset är passande för att förklara Gustav Henck. I den avslutande scenen intar Gustav en fosterställning. "Doktor Henck satt hoppsjunken i ett soffhörn …", här sitter han alltså som ett försvarslöst foster som aldrig har hittat ett passande substitut för sitt förlorade paradis.

Gustav har valt en idealiserad bild av sig själv som en prins framför den rätta bilden av sig själv som en groda. Detta är något som vi alla gör och får då problem med spegeln som visar vårt sanna jag. I sagan om Gustav var Ellen spegeln som ständigt visade Gustavs sanna ansikte som han vägrade att se. Pälsen gav honom en illusion om att den idealiserade bilden av honom var sann. Men kyssen han fick av misstag gick inte att blunda för. Att Gustavs förvandling tillbaka till en groda orsakades av Ellens kyss är något som man inte kan klandra henne för. Hon var lika oskyldig som vilken spegel som helst. Men det fanns tider då man faktiskt beskyllde spegeln. Det var ofta just kvinnor som inte kunde bekräfta mannens idealiserade bild av sig själv som man beskyllde. För att slå sönder spegeln och försvara den inbillade bilden gjorde mannen allt från att förklara kvinnan för omyndig och oförnuftig till att bränna henne på bål. Förr i tiden skulle Ellen förmodligen ha förklarats skyldig som häxa för att ha förvandlat en prins till en groda. I min saga, precis som i söderbergs novell, får Gustav själv bära ansvaret för sina förvandlingar så som grodan i sagan Kon och grodan. Både Gustav och grodan i den sagan ville vara något som de inte var. För båda slutade det illa.

Anmärkningar:

Alla citat kommer från novell Pälsen av Hjalmar Söderberg.
Tolkning av Jacques Lacans teori grundas på följande verk:
Cultural Theory and Popular Culture, John Storey, 2001, 75-77.
Enjoy Your Symptom, Slavoj Zizek, 1992, s. 1-27.

Sagan om kon och grodan återges här i korthet

Kon och grodan

Det var en gång en ko och en groda som träffades i en gård.
Grodan sade till kon att hon ville bli stor som kon.
Då sa kon:
- Vad ska du göra för att bli så stor som jag?
Grodan sa : Jag kan blåsa upp mig.
Men kon sa: Det kan vara farligt!
Grodan lyssnade inte alls på vad kon hade att säga, så den sprängdes.
Då sa kon :
- Man ska vara nöjd med den man är.