Relationer till min far har bestämt mitt lynne. Jag kan ibland vara inställsam och försöka behaga med skämt och gyckel, som när jag sökte behaga honom.
Sven Delblanc Livets ax 1991 s. 13

Sven Delblanc skriver i sin bok om det vi kallar för den onde fadern. Uttrycket den onde fadern härstammar från psykoanalysens teori om barnets bipolära upplevelse av modern som både den goda och den onda. Under de första månaderna upplevs nämligen modern som tillfredsställer barnets behov som den goda modern. Upplevelsen av den onda modern förklaras oftast med den frånvarande modern, då modern inte alltid finns bredvid sitt barn. Det är på grund av den onda modern som barnet ibland inte får sina behov omedelbart tillfredsställda. Förutom psykoanalysen används uttrycket den goda och den onda modern ofta i barnsagor, där den onda modern alltid framställs som en icke-biologisk moder, nämligen som styvmoder. De klasiska folksagorna om Snövitt och de sju dvärgarna och Askungen är troligen de mest kända sagorna om den onda styvmodern. Både i sagorna och i psykoanalysen tillhör uppdelningen av den onda och den goda modern barnens värld. Att vuxna människor diskuterar i termer den "goda" och den "onda" uppfattar jag som någonting antingen barnsligt och omoget eller också som okunskap maskerad i en idiotsäker förenkling. Det finns ett undantag i tudelningen av det onda och det goda när det gäller religiösa diskussioner. De är varken barnsliga eller förenklade, utan just religiösa. Etiska diskussioner kring denna tudelning uppfattar jag däremot som annorlunda. I de etiska diskussionerna utgår man från handlingar och inte från människor. En och samma människa uppfattas nämligen som kapabel att utföra både de goda och de onda handlingarna, någon förenkling förekommer inte i det etiska tänkandet. I olika religioner och i barnsagor däremot utför onda människor onda handlingar och tvärtom.

Det roliga i diskussioner om mödrar och fäder är den patriarkala logiken som sticker i ögonen. Tudelningen hos fadern handlar nämligen om den onde och den frånvarande fadern. När modern är frånvarande då är hon ond medan fadern bara är frånvarande eller ond. Enligt den patriarkala logiken förklaras den frånvarande modern som ond, medan den frånvarande fadern inte får förväxlas med den onde fadern. Den problematiska uppfattningen av fadern behöver inte ha sitt ursprung enbart i den vidsträckta ojämlikheten mellan könen, åtminstone inte för de som kan klara sig utan dikotomiska förenklingar av verkligheten. Enligt min uppfattning har tudelningen hos modern ingen motsvarighet i faderns värld på grund av en övergripande frånvaro av den gode fadern. Den gode fadern tillhör även i dag det utopiska tänkandet.

I det inledande citatet från boken Livets ax försöker Delblanc förklara hur han påverkades av faderns våldsamhet. Han menar att hans milda karaktär och benägenhet att ibland vara inställsam har sitt ursprung i hans förhållande till den skräckinjagande fadern. Han skriver också om andra påföljder.

I ensamheten kan jag försjunka i melankoli och passivitet. Eller jag kan resa mig i vrede mot vad jag ser som grymhet, orättvisa och korruption.
Tyranner och motkolvar reagerar då som min far med rättmätig vrede. Ingen har dock skjutit efter mig med gevär.
Delblanc 1991 s.13

Den avslutande meningen om geväret syftar på en händelse när fadern ville skjuta honom med geväret. Då Delblanc skriver om denna händelse kallar han sin far för demon. På ett annat ställe, där han beskriver en vision av sin då redan döde fader, kallar han fadern för "mitt livs Jahve":

Rummet var mörkt, men han stod solbelyst i ett hörn vid fönstret. Han log hånfullt men talade inte. Jag förstod ändå hans mening.
Jag är. Jag är den som är. Du är bara min skugga.
Jag förstod att han talade sanning, mitt livs Jahve.
Delblanc 1991 s. 101

Eftersom fadern förklaras som både Djävulen och Gud blir det logiskt att samma fader får ansvar och skuld för allting. Sonen är faderns skapelse på samma sätt som världen är Guds skapelse. I Delblancs version, som i alla andras versioner av berättelser om far och son, uppfattas sonen som det gode och fadern som den onde eller den frånvarande. Några andra roller som Gud, mamma, syskon, lärare och så vidare, brukar inte existera i alla dessa berättelser. Denna förenklade version om far och son där inga andra roller är viktiga, har en betydelsefull fördel. Man behöver nämligen inte ta ansvar för sig själv och för sina handlingar eftersom fadern är orsaken till allt som sonen har blivit som stor. Nackdelen är då en kunskapsbrist. Man förblir lyckligt ovis om verkligheten som är tydligen mer komplicerad än så. Enligt min mening räcker det inte med en ond fader för att göra en son, en människa, inställsam och villig att behaga. Delblancs barndom präglades, som han själv skriver, av våldsamhet och aggression både i hemmet och i världen. I hemmet härskade nämligen en ond fader och i världen härskade en barnlös härskare som gjorde sitt yttersta för att döda andras barn, nämligen Adolf Hitler. Konstigt nog uppmärksammar Delblanc den förenklade uppfattningen om Hitler som en illusion:

Att avsky Hitler, att minnas hans grymma brott blev en tröstande illusion. Andra brottslingar än han behövde vi inte minnas. Och vi kunde glömma att folkmord begåtts så länge människor levat på vår dödsdömda planet.
Delblanc 1991 s. 20

Ändå minns alltså inte Delblanc andra "brottslingar" från sin barndom utan det är enbart och uteslutande hans far som skapade honom. För många människor räcker det däremot med en bild av andra världskrigets grymheter för att resa sig mot grymhet och orättvisor. Delblanc anser sig alltså inte vara påverkad av egna upplevelser från folkmoderns sekel. Sin melankoli, passivitet och inställsamhet fick han kanske lära sig från sin mor som med passivitet och inställsamhet försökte försvara sig själv, och sina barn, från den våldsamme maken och fadern. Som vi vet, svarade judar som drabbades av Förintelsen också med passivitet. Att kriget påverkade Delblancs barndom, och därmed också hans karaktär, framkommer tydligt i följande stycke:

Kriget bidrog till den känsla av kyla, skräck och mörker som ruvade över hemmet den sista tiden.
Landets vanmakt ökade hans egen ångest. Han [barnet Sven Delblanc] visste ju redan förut, att den värnlöse lätt blir det ondas tjänare. Man måste stå det onda emot.
Delblanc 1991 s 224

De svart-vita bilderna av det Goda och det Onda och av världen som består enbart av son och fader, som alla andra förenklingar, har ett alternativ. Man kan nämligen välja att uppmärksamma andra färger och nyanser, välja att analysera de otaliga faktorer som bidrar till en människans tillblivelse. Istället för "en tröstande illusion" kan man alltså välja ett evigt sökande. För enkelhetens skull avslutar jag med dessa två motpoler som två enda valmöjligheter.

<<-- KULTUR