|
Kvinnoporträtt - 1800-tal Rösten kvävs i klänningen. Hennes ögon följer gladiatorn. Och sedan står hon på arenan själv. Är hon fri? En guldram gastkramar tavlan. I min tolkning av dikten Kvinnoporträtt - 1800-tal fokuserar jag på själva texten som ett konststycke nästan helt friställd från sin skapare. Författaren betraktar jag i allmänna drag som en av vår tids stora diktare (som enligt många förtjänar Nobelpriset i litteratur). Detta betyder att jag inte kommer att resonera kring författarens personliga intention med denna dikt. Eftersom dikten, enligt min mening, omfattar tre skilda tidsepoker utgår jag från antagandet att författaren betraktar sitt personliga motiv som något både tidlöst och allmänt mänskligt. Innehållet eller berättelsen i dikten kan kort beskrivas som en betraktares (diktarens) beskrivning och tolkning av en målning. Betraktaren står alltså framför en målning och beskriver den med egna ord. Samtliga fem meningar i denna haikuliknande dikt kretsar kring dikotomin mellan frihet och fångenskap. Enligt betraktarens/berättarens beskrivning föreställer målningen en kvinna och en gladiator på en arena. I första meningen kvävs rösten i klänningen, alltså en ofri, fångad röst. Andra meningen förmedlar att ett kvinnans ögon följer gladiatorn, något som jag uppfattar som gladiatorns mångfaldiga fångenskap. Han är bl.a. fångad i kvinnans blick. I tredje meningen framgår det att kvinnan själv står på arenan. Hon är fångad både i själva arenan och i den antagna publikens blick. I fjärde meningen aktualiseras frågan om kvinnan är fri. Denna undran uppfattar jag då som betraktarens/diktarens försök till tolkning av målningen. Hans fråga inkluderar fångenskap som ett av två möjliga svar. I den femte och avslutande meningen beskrivs målningens skräckfyllda fångenskap i en guldram. En känsla av fångenskap ökar i volym från mening till mening. Den inledande och den avslutande meningen beskriver dessutom en dödsbringande fångenskap med utryck som "kvävs" och "gastkramar". I båda meningar beskrivs den grymme fångaren som något estetiskt vackert, d.v.s. som skönhet, nämligen en kvinnoklänning och en guldram. Även kvinnans och publikens ögon kan uppfattas som vackra fångare eftersom det är i ögonen som vi ser en människans själ. < Jag har redan nämnt att dikten omfattar tre skilda tidsepoker. Dikten är skriven i slutet på 1900-talet. Diktens titel Kvinnoporträtt - 1800-tal implicerar en bild av kvinna på 1800-talet. Från innehållet i dikten framgår det att målningen föreställer en scen från det antika romerska riket. Detta skapar den känsla av tidlöshet som jag nämnde i inledningen. Ideologiskt sett förmedlar dikten, enligt min uppfattning, den eviga fångenskapen och avsaknaden av frihet i människans historia. Den lilla möjligheten att kvinnan på bilden är fri försvinner med den avslutande meningen. Hon verkar ingå i en allomfattande fångenskap. Detta kan ses som den manliga dominansens katastrofala påföljd, nämligen fångenskapen som öde ( även den manlige gladiatorn är en fånge). Man skulle kunna tro att betraktaren i dikten är fri, men denna tanke förlorar sin trovärdighet med en oundviklig association. Kvinnan på målningen kan, som sagt, uppfattas som fångad både i målningen och i sin tid. På samma sätt kan då betraktaren uppfattas som fångad både i dikten och i sin tid. En vidareutveckling av denna tanke leder till slutsatsen att även läsaren är fångad i sin situation och i sin tid. Denna tolkning skulle då överrensstämma med vår tids dominerande människosyn, nämligen konstruktivismen. Enligt konstruktivismens synsätt är människan nämligen inte fri utan hon är fångad i olika konstruktioner. Å andra sidan kan dikten också uppfattas som författarens egen känsla av fångenskap. Men frågan återstår då hur människan reagerar på sin livssituation. Bilden av kvinnans röst som kvävs påminner om en annan målning, nämligen "Skriket" av Edvard Munch. Jag tolkar denna målning också som en kvävd röst. Det är inte mannen på målningen som skriker. Hans röst är kvävd av fasan av skriket som kommer från omgivningen. Kvinnans kvävda röst i Tranströmers dikt tolkar jag också som stum fasa. Betraktarens/diktarens reaktion som förmedlas i dikten kan då uppfattas som uppgivenhet över människoödet. |