Först och främst är de Beauvoir intresserad av psykoanalysens förklaring av kvinnor och därför fokuserar hon Freuds beskrivning av den fallisk-oidipala fasen. I denna fas börjar pojken och flickan att utvecklas i olika riktningar. Freud förklarar denna utveckling med oidipuskomplexet hos pojkar och elektrakomplexet hos flickor. Båda komplex förklarar Freud utifrån den sexuella driften. De Beauvoir menar däremot att denna fas är bestämd av yttre påverkan och inte har något med sexuella drifter att göra. I denna fas upplever barnet världen som osäker och oberäknelig, förklarar hon. "Barnet har fällt ett yttrande som de vuxna skrattar åt men en annan gång rycker de bara på axlarna åt samma sak" (de Beauvoir, 1986, s. 164). Enligt henne blir barnen "rädda för att bli vuxna" (de Beauvoir, 1986, s. 165) och upplever ångest. När barnet flyr från ångesten och sig själv, alienerar (eller inkarnerar) sig pojken i sin penis, medan flickan kan alienera sig i sin docka. Det är först genom uppfostran som penisen får sin betydelse eftersom pojken uppfostras till att bli en aktiv och självständig man, medan flickan inte erbjuds samma utveckling. Hon får veta att det är "männen som är världens herrar" (de Beauvoir, 1986, s. 175) och hon får finna sig i att vara passiv och underkastad mannen. Simone de Beauvoir menar att först i denna fas kan det pratas om "penisavund". "Flickan avundas pojken hans penis endast som symbol för de privilegier pojkar utrustas med" (de Beauvoir, 2001, s. 76). För henne är "penisavund" inte något sexuellt, eftersom penisen är bara en symbol för allt detta som flickan får ge upp. "Det s.k. 'elektrakomplexet' är inte någon sexuell drift, som Freud påstår, utan att ett subjekt ger upp för att i ödmjuk beundran bli ett objekt" (de Beauvoir, 1986, s. 176). Flickan uppmuntras att acceptera sin kvinnoroll som förvandlar henne från ett aktivt subjekt till ett passivt objekt, menar de Beauvoir.

Ibland verkar det som om de Beauvoir erkänner psykoanalysen. Hon använder Freuds utvecklingsfaser som t.ex. den orala och den anala fasen utan att kritisera dem. Hon förklarar det med att "den existentiella situationen är lika för alla existerande" (de Beauvoir, 2001, s. 70). Hon förnekar inte heller drifter som lust och olust men hon menar att människan inte kan förklaras enbart med dem. Skillnaden mellan det manliga och det kvinnliga är inte psykologiskt eller biologiskt förutbestämd, menar hon. Denna skillnad beror, som sagt, på uppfostran som förbereder pojken och flickan till av samhället förutbestämda roller.

Hennes kritik av psykoanalysen handlar egentligen om mycket annat som jag inte har skrivit om. Hon menar att det i Freuds driftsteori inte finns någon förbindelse mellan individen och samhället. Hon påpekar att han använder sig av den undermedvetna symboliken utan att förklara var den kommer ifrån. Hon menar också att Freud skapade begreppet normalitet men att psykoanalysen "möjligen kan förklara det som är mindre men aldrig det som är mer" (de Beauvoir, 2001, s. 83). Med Freuds uppfattning av normaliteten förklaras det i psykoanalysen av de stora männen att "en eller annan överföring eller sublimering aldrig kunde fullföljas hos dem" (de Beauvoir, 2001, s. 83). Den delen av hennes kritik av psykoanalysen har enligt min mening större betydelse för psykologins utveckling än för de Beauvoirs teori om kvinnan. I den här psykologins utveckling har psykoanalysen för länge sedan förlorat sin ledande roll. Å andra sidan modifierades den existentiella psykologin snart efter sin uppkomst av den humanistiska psykologin, och idag går det inte att skilja dem ifrån varandra.

<<-- KULTUR