I den här uppsatsen kommer jag att resonera kring representationer av kulturell identitet och kulturell tillhörighet med utgångspunkt i Salman Rushdies roman Satansverserna. Det känns logiskt att börja med en kort presentation av de allmänna teoretiska uppfattningarna om kulturen och kulturell identitet. Frågan om kulturell identitet behandlas bl.a. inom den postkoloniala teoribildningen.

Där skiljer man mellan två grundläggande kulturdefinitioner, på samma sätt som det görs inom feministisk teoribildning. Kulturen definieras nämligen som essentialistisk och som konstruktivistisk. Essentialistisk teori betonar skillnader mellan olika kulturer. Med dessa skillnader förklaras varje kultur som autentisk särart. Inom konstruktivistisk teori menar man att det inte finns några essentiella skillnader. Som Homi Bhabha utrycker det finns det egentligen inga "rena" eller oblandade kulturer utan alla kulturer är hybrida.

Dessa två uppfattningar återspeglas vidare i olika uppfattningar om det mångkulturella samhället och om kulturell identitet. Det mångkulturella samhället och kulturell identitet behandlas också i Rushdies roman. Ett mångkulturellt samhälle förklaras, enligt Bhabha, antigen som partikularistiskt eller som universalistiskt. Enligt partikularistisk diskurs lever vi i en värld med flera olika homogena kulturer med klara gränser mellan dem. Enligt denna diskurs kan man alltså räkna även apartheid eller nazityskland med sina judiska getton som mångkulturella samhällen. I den universalistiska diskursen talar man om ett normativt centrum varifrån man kontrollerar kulturella skillnader, så som man gör i USA där s.k. White Anglo-Saxon Protestant eller WASP - kulturen utgör ett normativt centrum. Enligt Bhabha, som utgår från den konstruktivistiska teorin om hybrida kulturer, behöver vi samhällen som består av olika kulturer men utan något centrum.

Kulturell identitet är i sin traditionella mening likställd med olika tillhörigheter som har med ras, nation, stat och religion att göra. En sådan identitet är anpassad till det mångkulturell samhälle som beskrivs med partikularistisk och universalistisk diskurs. Homi Bhabha använder utryck det tredje rummet för att beskriva en annan möjlig kulturell identitet som inte har med någon tillhörighet att göra. Det tredje rummet är, enligt Bhabha, varken det ena eller det andra, nämligen varken en dominerad eller en dominant kultur.

I Rushdies Satansverserna utgör identitetsproblematiken i England ett av huvudtemana. Rushdies berättelse om Saladin är inte, enligt min mening, en historia om tredje rummet. Saladin förkastar inte sin indiska kultur för att träda in i det tredje rummet med en icke-nationell kultur. Han försöker envist och modigt träda in i "det första rummet", som i detta fall är det engelsktalande rummet. Här vill jag konkretisera detta resonemang med Rushdies beskrivningar av Saladin i Satansverserna.

"Hade inte han… av hela sin själ nästan som besatt gått in för att erövra engelskheten" (Rushdie, s. 264). För Mishal och Anahita förklarar Saladin "… att han nu för tiden uppfattar sig själv som, hm, britt…" (Rushdie, s. 266). När Anahita svarar med: "Vad tycker du att vi är?" (Rushdie, s. 266), ser vi identitetsproblem i en annan belysning. Å ena sidan har vi Saladin som kan välja mellan den indiska och den engelska kulturen. Han kan mycket om båda kulturer eftersom han har erfarenhet av dem. Å andra sidan hör Mishal och Anahita hemma endast i England. Mishal utrycker det så här: "Bangladesh säger mig inte ett skit. För mig är det bara ett ställe som farsan och morsan tjatar om" (Rushdie, s. 266). De två tjejerna verkar verkligen behöva ett tredje rum. Men när Saladin föredrar det engelska rummet ställs han inför samma problem som de två tjejerna. Ingen av dem är välkommen i detta nationella rum. Precis som USA, kan England och London beskrivas som ett universalistiskt mångkulturellt samhälle med ett normativtcentrum. I en sådan stat uppfattas de inte som britter utan som de Andra, som invandrare och som främlingar.

Ett annat exempel för identitetsproblem är Allelujas far Otto Cone. Rushdie beskriver honom som "… en politisk emigrant från Polen, överlevande från ett krigstida fångläger…" (Rushdie, s. 303). Otto Cone fick uppleva både den nazistiska och det kommunistiska förtrycket. I flykten från det hemska förflutna hittar Otto sig själv också i "engelskheten".
"'Nu är jag engelsman', brukade han stolt säga med sin starka östeuropeiska brytning…" (Rushdie, s. 305). Både Saladin och Otto ändrade sina namn. Salahudin Chamchawala blev Saladin Chamcha och Otto Cohen blev Otto Cone. Ingen av dem två kan jag tänka mig i det tredje rummet. De bekräftar egentligen uppfattningen om kulturen som essentialistisk och försöker i stället ändra uppfattningen om sig själva. Enligt min mening kan inte deras val beskrivas med termer rätt och fel. Deras sökande efter kulturell identitet är tydligen begränsat av samhällets uppbyggnad, som inte innefattar begreppet tredje rummet. Bhabha definierar tredje rummet som en möjlig lösning av det mångkulturella samhällets identitetsproblem. Men när man resonerar kring det mångkulturella samhället får man inte glömma att vi befinner oss i en ännu oavslutad förändringsprocess. Det gamla traditionella samhället, som grundas på principen en nation - en stat, är fortfarande oförändrat.

Här tänker jag använda mig av Thomas Hylland Eriksens föreläsning "The World according to Castells" som han höll på K3 i september 2002. I sin föreläsning utgick Eriksen från Manuel Castells The Network Society. Enligt Eriksen finns det idag ett traditionellt och ett modernt samhälle. Båda är lika viktiga eftersom inget av dem kommer att försvinna. Den kulturella identitetens grunder i de två olika samhällena framställer Eriksen ungefär så här:

Ambivalens är ett viktigt begrepp inom de postkoloniala analyserna. Man förklarar att oförmågan att hantera ambivalens leder till skapandet av stereotyper som ligger i grund för nyrasism och för främlingsfientlighet. Men jag använder mig av Eriksens föreläsning eftersom hans förklaring av identitetsbegreppet i det moderna samhället liknar min föreställning om det tredje rummet. Enligt min uppfattning om både Otto, som avsäger sig sin "judiskhet", och Saladin, som avsäger sig sin "indiskhet", önskar de inträde i det traditionella samhället. Allt de vill är att det öppnar sig bara så mycket som det behövs för att de två också kommer in. De som jag uppfattar som det moderna samhällets och därmed också det tredje rummets invånare, är Saladins fru Pamela i England och hans indiska kärlek Ziny Vakil. I Satansverserna beskriver Saladin sin idealistiska uppfattning om England för Pamela. Hennes reaktion kan vi se i följande citat:
"Pamela hade alltid haft en sarkastisk syn på sådan lyrisk extas .'Det där är museala värderingar', brukade hon säga till honom… Hon hade aldrig något till övers för det bestående. Förändra allt! Riv det i stycken!" (Rushdie, s. 407).
Detta uppfattar jag som Pamelas bestämda avståndstagande från det traditionella samhället. Ziny Vakil kan jag, som sagt, också tänka mig i det tredje rummet, eftersom hon förkastar den essentialistiska teorin om kulturen.
"Hon [Ziny Vakil] var konstkritiker och hade skrivit en bok om den insnörande myten om autenticitet, denna folkloristiska tvångströja som hon kämpade för att ersätta med en historisk betingad eklektisk etik, för byggde inte hela nationens kultur på alla möjliga lån av passande kläder, ariska, moguliska, brittiska, på principen kassera-det-mesta-men-behålla-det-bästa? …" (Rushdie, s. 62).

Identitets problem uppstår, enligt min mening, först när omgivningen i form av samhälle, nation, stat o.s.v., försöker omvandla en människa till ett objekt. Det är så jag uppfattar Althussers teori om att "ideologin interpellerar individen till att bli ett subjekt". Som jag ser det kan ideologi bara göra en människa till ett objekt. I Franz Fanons ord ser jag en bekräftelse av min uppfattning.
" 'Skitneger!' Eller helt enkelt: 'Titta, en neger!'
Jag kom till världen med en brinnande vilja att avtäcka en mening hos tingen, med min själ uppfylld av längtan att nå fram till världens ursprung - och fann mig vara ett objekt bland andra objekt." (Globaliserings kulturer, s.15).

Jag uppfattar hans ord som ett tydligt exempel på ett subjekt, en individ, som omgivningen försöker omvandla till ett objekt. Det krävs egentligen mycket kraft för att enbart försvara sig själv som ett subjekt och vägra bli förvandlad till objekt. Den amerikanska feministteoretikern Patricia J. Williams försöker göra det genom att använda "den personliga identiteten".
"Hon placerar sig mitt i den virvel av olikartade och motstridiga diskurser som hon, som svart, som kvinna, som professor i juridik, som syster, föreläsare, konsument, kollega, dotter etc., möter dagligdags" (Lisbeth Larson, s.16). Dessa "olikartade diskurser", som Althusser kallar för ideologins "material existence", uppfattar jag som de objekt som omgivningen oavbrutet förvandlar oss till.

Homi Bhabhas tredje rum uppfattar jag också som en strategi för att ifrågasätta de fasta identiteterna som omvandlar människor till objekt. I Globaliseringens kulturer kan man läsa att de flesta postkoloniala tänkare söker "… möjligheten att göra anspråk på en identitet som är baserad 'både' (eller 'varken') i det afrikanska och det västerländska" (Globaliseringens kulturer, s.47). Enligt min mening gäller det inte bara de flesta postkoloniala tänkare utan också alla människor oavsett om dem befinner sig i diaspora eller inte. Alla de som identifierar sig med Eriksens och Castells moderna samhälle står för ungefär samma värderingar som de som p.g.a. sin "olikhet" behöver det tredje rummet. Rushdies kvinnor, Pamela i England och Ziny Vakil i Indien, gör tydligen anspråk på en annorlunda identitet i sina "verkliga" hemländer.

Källor

Satansverserna, Salman Rushdie, 1989
Globaliseringens kulturer, Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz, Håkan Thörn (red.), 1999
feminismer, Lisbeth Larsson (red.), Studentlitteratur, Lund, 1996
"The World according to Castells", Thomas Hylland Eriksens, En föreläsning på K3 i september 2002

<<-- KULTUR