Martha Nussbaum skriver om det etiska i litteraturen som enligt henne kan användas för att skapa ett bättre, mänskligare samhälle. Hon menar att litteraturen får oss att känna empati och medlidande som i sin tur påverkar vår moral och vår syn på samhället. Hon eftersträvar en litteratur som ska vara delaktig i den offentliga diskussionen eftersom det inte har varit så på den senaste tiden, åtminstone inte i USA. Hon påpekar själv att det har varit annorlunda i många europeiska länder där filosofin har länge varit involverad i det offentliga livet. Detta är något jag själv anser som oerhört viktigt i den samtida kulturteorin, nämligen vikten av skillnaden mellan Europa och USA. Man kan lätt nämna flera europeiska intellektuella som var eller är högt aktiva i den allmänna debatten. Namn som Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir eller Umberto Ecco eller Jan Guillou… Det vad Nussbaum saknar i USA har länge varit en självklarhet i Europa. Det gäller också Harold Bloom som kan uppfattas som hennes motsvarighet eftersom han inte accepterar att litteraturen bedöms med de etiska kriterierna. Han påstår samtidigt att litteraturen inte kan göra oss till bättre medborgare utan hjälper oss bara att bättre handskas med vår ensamhet. Blooms kanon behövs kanske i USA men för Europa är den ingenting nytt utan också en självklarhet. Men i Europa har vi inte haft någon "amerikansk dröm" som går ut på att meningen med livet är att bli rik. Jag menar bara att man ska vara kritisk i bemötandet av Nussbaums idéer. För inte så länge sedan skrevs det mycket i Europa om den frapperande tomheten i USA, nu kommer jag ihåg t.ex. Jean Baudrillards liknande reaktion vid hans första möte med USA.

Men klart har både Bloom och Nussbaum helt rätt i sina observeringar, även om det kan låta paradoxalt. Jag menar att de inte alls står på motsatta poler. Bloom vill att det estetiska förblir en avgörande bedömningsgrund för god litteratur medan Nussbaum gärna vill använda det etiska i litteraturen som grund för moral och politik. Hon vill alltså använda sig av lämplig litteratur men hon säger aldrig att litteraturens lämplighet för etisk diskussion ska vara någon bedömningsgrund för litteraturen. Bloom å sin sida vill enbart skydda litteraturens frihet i förhållandet till politiken eller moralen eller allt annat. När han däremot påminner oss om Oscar Wildes uttalande om att "konsten är fullständigt oanvändbart" (H. Bloom, Den västerländska kanon, s. 27) är det någon väldigt relevant för Nussbaum. Men hon är inte omedveten om svårigheter som hennes tämligen utopiska idéer stöter på i verkligheten. Hon menar att litteraturens goda exempel kan bli en fin sak som står bredvid en ful sak. Sen kan vi hoppas att den ska segra, menar hon.

Denna inställning påminner mig om upplysningens öde, eftersom där gjorde man något liknande. Man försökte och fortfarande försöker sprida ljuset i hoppet på att på så sätt besegra mörkret. Litteraturen har länge varit ett varmt ljus i människans utveckling och det verkar som att många har blivit bättre människor. Eller också har litteraturen enbart varit till tröst för "bättre" människor på så sätt som Bloom beskriver det. Nussbaum säger också själv att endast litteraturen inte kan göra allt. Enligt henne är det viktigt att litteraturens goda exempel inte accepteras enbart av individen utan också av institutioner som kan ändra tillståndet i ett samhälle. Enligt min mening gör Nussbaum något verkligen stort när hon betonar känslornas betydelse för vår rationalitet. Litteraturens insats är lika viktig som filosofins, sociologins eller vetenskapens. Nussbaum påpekar med rätta att vi påverkas mer och djupare av litteraturen än av teorier. När t.ex. humanistisk psykologi utgår ifrån att "människan är unik" är det fortfarande många som vägrar acceptera att det gäller också "de Andra", nämligen svarta, judar, kvinnor eller mer aktuellt muslimer. Å andra sidan är det näst intill omöjligt för oss att inte känna medlidande och empati med en speciell jude när vi läser böcker skrivna av Primo Levi, Elie Wiesel eller Imre Kertész, årets Nobelpristagare.

Eller om jag utgår från svensk litteratur där Torbjörn Flygts Underdog förklarar Malmö för alla som inte har växt upp i staden bättre än historien eller samhällskunskapen eller ideologin någonsin kan göra. Eller om jag utgår från engelsk litteratur där författare som Nick Hornby, John King eller John McCabe beskriver England på ett sätt som gör att vi alla känner oss som vanliga engelsmän. Nussbaum menar att det är först och främst litteraturen som hjälper oss att förstå andra människors värdighet men hon erkänner att filmen också kan göra det. Där kommer vi åter till skillnaden mellan USA och Europa eftersom hollywoodfilmer handlar mer om drömmar och fantasi medan europeisk film fortfarande håller sig vid den sociala verkligheten. Som jag ser det har populärkulturen också stor betydelse. Företeelser som t.ex. Live Aid handlar just om empati och medkänsla tillämpade i verkligheten. Nussbaum menar att musiken är mer drömlik och därför inte kan ge oss det goda exemplet. Men å andra sidan kan de stora stjärnorna göra det, så som Madonna gjorde för feminismen eller Bob Geldof för humanismen eller John Lennon för freden eller fotbollspelare för kampen mot aids. Mörkret finns kvar både omkring oss och inom oss, som Nussbaum påpekar. Vi har inte råd att ignorera det som hjälper oss att hitta den rätta vägen. Litteraturen hjälper oss att fortsätta hoppas på Jean Antoine de Condorcets ord från 1793: "En dag kommer det ögonblick då solen lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft…" Genom att bara dela hans tro gör vi kanske vårt eget liv meningsfullt och värd att leva. Om vi nu uppfattar förnuftet så som Nussbaum gör det. Nussbaums uppfattningar är därför lika viktiga för både Europa som för USA och, förresten, för hela världen.

<<-- KULTUR