1. Inledning
2. The Black Album
3. Sexdivisionen
4. Rasism och segregation
     Litteraturförteckning

1. Inledning

Homi Bhabha, en av de postkoloniala teoretikerna, uppfattar det mångkulturella samhället antigen som partikularistiskt eller som universalistiskt. Det partikularistiska samhället består, enligt honom, av flera från varandra åtskilda kulturer som t.ex. i Sydafrika under apartheidtiden. Det universalistiska samhället består, enligt Bhabha, av ett normativt centrum varifrån skilda kulturer kontrolleras, som t.ex. i USA, där WASP-kulturen (White Anglo-Saxon Protestant) utgör ett sådant normativt centrum. Enligt denna uppfattning kan England uppfattas som ett universalistiskt samhälle, precis som USA. England kan ses som det största koloniala imperiet under kolonialismens epok. Detta gör en analys av det mångkulturella samhället i just London särskilt intressant.

De postkoloniala teoretikerna analyserar det mångkulturella samhället ur två huvudperspektiv. Å ena sidan diskuterar man kulturell identitet och å andra sidan rasismen. De menar att människor från den tredje världen som lever sina liv i den första världen, har problem med den kulturella identiteten. Som invandrare hör de hemma varken i sina gamla eller i sina nya hemländer, något som leder till identitetsproblem. De postkoloniala teoretikerna behandlar rasismen som en av svårigheterna som invandrare tvingas att leva med i det mångkulturella samhället.

Arif Dirlik påpekar i sin kritik av postkolonialismen att den brukas "framför allt av 'akademiska intellektuella från tredje världen… som ses som trendsättare inom kulturkritiken'" (Eriksson m.fl. 1999 s82). Man skulle då kunna lägga till att de behandlar det mångkulturella samhället enbart ur invandrarperspektiv. Enligt dem är det de icke-vita som har problem med den kulturella identiteten och rasismen. Å ena sidan kritiserar de västvärldens eurocentriska uppfattningar. Å andra sidan kan man kritisera dem i stället, för deras "invandrarcentriska" uppfattningar. För att försöka undvika "centriska" misstag tänker jag analysera det mångkulturella samhället i England ur två skilda synvinklar. I min analys utgår jag från två skönlitterära verk. Det ena är Hanif Kureishis The Black Album, som jag analyserar i nästa kapitel. Det andra är John Kings Sexdivisionen som jag också tänker analysera i ett enskilt kapitel. Kureishis föräldrar kom till England från Pakistan, medan King är en vit engelsman. På så sätt hoppas jag undvika alla "centriska" fällor. Det som intresserar mig i dessa böcker är beskrivningen och analysen av det mångkulturella samhället och rasismen i 80- och 90-talets London. Jag avslutar denna analys med mina slutsatser om segregation, rasism och postkolonialism.

2. The Black Album

Huvudpersonen i Kureishis The Black Album, Shahid Hasan, är en andra generationens invandrare uppvuxen i en välintegrerad pakistansk familj. Att tillhöra en invandrarfamilj från medelklassen räddade inte Shahid från rasistiska angrepp, så väl de verbala som de fysiska. Jag återger här en vanlig sekvens från hans barndom så som Kureishi beskriver den:"Det handlade om de sex pojkarna som bildade den bortersta bänkraden i hans klass i skolan, de som en dag när den förtvivlade läraren hade lämnat salen skanderade mot Shahid: 'Paki, paki, paki, ut, ut, ut!'" (Kureishi 1995 s 92). Men i hans fina familj ville man inte höra ordet rasism, något som gjorde att ingen skyddade honom från rasistiska barn. Kureishi beskriver Shahids mamma som en väldigt stolt invandrarkvinna från en fin pakistansk familj. Hennes inställning till rasismen kan ses i följande sekvens från romanen.
"Mer än något annat avskydde hon all prat om ras eller rasism. Hon hade nog blivit utsatt för hån eller förakt. Men hennes far hade varit läkare. Alla - politiker, generaler, journalister, polischefer - kom till deras hem i Karachi. Tanken att någon skulle kunna kränka henne var outhärdlig." (Kureishi 1995 s 93).
Allt detta hindrade inte henne från att själv vara rasist, som vi kommer att se i slutet av detta kapitel. Trots alla olyckliga barndomsupplevelser av rasistisk misshandel lever Shahid sitt liv som vilken engelsman som helst. Han var visserligen mobbad i skolan p.g.a. sin hudfärg, men vita barn blir också utsatta för mobbing. För Shahid är skillnaden den att mobbningen fortsätter även efter skolan.

Handlingen i Kureishis bok börjar när Shahid kommer till London för att studera. Han blir medlem i en islamisk fundamentalistisk grupp även om han själv aldrig fick någon religiös uppfostran. Det som får honom att ansluta sig till gruppen är inte ett sökande efter en kulturell identitet utan sökandet efter grupptillhörighet. "Shahid ville börja om på nytt med nya människor på ett nytt ställe. Storstaden var lösningen, han skulle inte bli utestängd, där skulle han få känna tillhörighet." (Kureishi 1995 s 24).

Samtidigt inleder han ett kärleksfullt förhållande med Deedee som är hans lärarinna och dessutom vit. I början inser han inte det kontroversiella i denna omöjliga situation, eftersom han inte riktigt förstår vad hans islamiska grupp står för. Han lever egentligen i två hopplöst skilda världar, en sekulariserad och en extremt religiös. Detta leder till att han klart och tydligt kan se segregationen i det engelska samhället. Å ena sidan finns det nästan inga vita människor bland hans fundamentalistiska vänner, något som man lätt kan förstå. Å andra sidan besöker han med Deedee sådana platser där han är den enda icke-vita personen, något som man, tyvärr, också kan förstå. I ett segregerat samhälle håller sig raserna för sig själva.
"Folk kom och gick men han var den enda mörkhyade där. Så skulle det bli på de flesta ställen han besökte i Deedees sällskap." (Kureishi 1995 s 153).

Hans problem är inte saknaden av en kulturell identitet utan segregationen. Både hans uppfostran, hans utbildning och hans världsuppfattning gör att han känner sig hemma med Deedee som förr i tiden var en kommunistisk aktivist. Även om de postkoloniala teoretikerna egentligen inte bryr sig om klasskillnader, anser jag själv att detta har stor betydelse i fråga om rasism och segregation. Jag menar att just arbetarklassen kan bekämpa rasismen och bryta segregationen. Detta framgår tydligt både i Kureishis och i Kings roman. I Kureishis roman är de båda två vita huvudpersonerna, Deedee och hennes f.d. make Brownlow, ex-kommunister som kämpade för den engelska arbetarklassen. Jag tror inte att det beror på slumpen att det just är de två som har kontakt med de icke-vita. De är, för övrigt, båda besvikna på kommunismen. Deedee tröttnade på politiken och började sina studier i ett ämne som liknar den svenska kulturvetenskapen. Nu undervisar hon på ett universitet där de flesta studenterna är icke-vita. Hennes f.d. make undervisar på samma universitet, men han är också den ende vite bland de islamiska fundamentalisterna. Han försöker hjälpa dem på samma sätt som han förr i tiden försökte hjälpa arbetarklassen.

Shahids liv i dessa två skilda världar leder så småningom till oundvikliga konflikter. I början begränsade den fundamentalistiska gruppen sina aktiviteter till att ge beskydd till rasismens icke-vita offer. En fattig icke-vit familj trakasserades inte i detta fall av några extremister utan av sina vita grannar. "'Paki! Paki! Paki!' skrek hon. Hennes kropp hade blivit en krökt lem av hat med en blygrå öppning i toppen som utspydde förbannelser. 'Ni har stulit våra jobb! Tagit våra bostäder! Paki har allt! Ge tillbaks det och stick hem!" (Kureishi 1995 s 175).
Shahid hade naturligtvis ingenting emot att hjälpa den islamistiska gruppen att skydda den utsatta familjen. Men när gruppen offentligt bränner Salman Rushdies Satansverserna börjar Shahid inse att han egentligen inte har något gemensamt med denna grupp. Shahid älskar nämligen böcker, han älskar dem så mycket att han ofta läser flera böcker samtidigt. Han gillar och uppskattar bl.a. William Burroughs, Allen Ginsberg, Maupassant, Henry Miller och Dostojevskij. Han är egentligen Deedees icke-vita motsvarighet. Deedee blev i sin tid besviken på kommunismen och politiken och ägnade sin tid till kulturstudier och undervisning. Nu är det Shahids tur att lämna fundamentalister och politiken i övrigt.
Beskrivningen av det engelska samhället i Kureishis roman, är väldigt dyster och pessimistisk. Arbetarklassen är marginaliserad, rasismen är vida utspridd och segregationen är allmänt accepterad.
Shahids funderingar kring rasism och segregation känns grymt realistiska.

"Under de dagar då han gått omkring i området hade han märkt att raserna var åtskilda. De svarta ungdomarna höll sig till varandra, pakistanier gick hem till varandra, bengalierna kände varandra sedan långt tillbaka, likadant var med de vita. Även om ingen fiendskap funnits mellan grupperna - men det fanns i rikt mått, om än förtäckt; till exempel brukade hans mamma fälla nedlåtande kommentarer om svarta och påstå att de var lata, medan hon hyllade den vita medelklassen - så var uppblandningen liten. Och skulle det bli någon ändring? Föga troligt." (Kureishi 1995 s 168-169).

I detta stycke ser vi en annorlunda mamma än den som vi fick se i början av detta kapitel. Även om Kureishi i fallet ovan nämner rasismen hos de icke-vita, utvecklar han inte vidare detta resonemang, vilket jag tycker är synd. Inte heller drar Shahid senare i boken någon parallell mellan rasistiskt våld, som oftast drabbar de icke-vita, och fundamentalistiskt våld, som oftast drabbar de vita. Exempel på det fundamentalistiska våldet får vi i slutet av Kureishis roman. När Deedee försvarar Satansverserna och den litterära friheten på en av sina föreläsningar, attackeras hon i sitt hem av våldsamma fundamentalister. Shahids kriminelle bror lyckas dock slänga ut dem ur Deedees hus. Men då går fundamentalisterna och bränner ner en bokhandel som sålde Rushdies böcker.

Shahids pessimistiska slutsats om att det inte skulle bli bättre i framtiden beror kanske på hans oförmåga att inse att det finns rasister bland alla raser och inte enbart bland de vita. Den beror kanske också på att han inte ser likheter mellan rasister och fundamentalister, som alla "försvarar" sin tradition och sin kultur. Men han är så besatt av skillnader mellan raser att han helt förbiser klasskillnadernas betydelse, något som de postkoloniala teoretikerna också gör. Han verkar vara lika förtjust i den engelska medelklassen som hans mamma. Det är åtminstone så jag tolkar följande stycke, där Shahid beskriver arbetarklassen på ett nedlåtande sätt. "Vi är tredje klassens medborgare, ännu sämre än den vita arbetarklassen." (Kureishi 1995 s 262). Enligt min mening är det just arbetarklassen med sin politiska solidaritet som kan bekämpa rasismen och segregationen. Människor från arbetarklassen är de som har en bättre kontakt med andra raser eftersom det inte brukar finnas någon segregation på arbetsplatser. Shahids pessimism kan också bero på hans negativa inställning till arbetarklassen. Kureishis roman handlar mycket mer om rasism än om arbetarklassen, medan i John Kings roman är det precis tvärtom.

3. Sexdivisionen

John Kings roman Sexdivisionen handlar också om London. King skriver om en grupp vita killar, som alla har sitt ursprung i den engelska arbetarklassen. Romanen uppfattas av kritiker som den andra boken i Kings "fotbollstrilogi". Denna uppfattning är egentligen en missuppfattning. Vad detta misstag beror på tänker jag dock diskutera, eftersom John King förklarar det bäst själv. I en intervju berättar han om kritikernas ytlighet:
"Kritiker säger att böckerna handlar om fotboll, men egentligen skildrar de vardagslivet. Den engelska arbetarklassens vardagsliv. Att gå på puben, titta på fotboll och lyssna på musik. En skildring som är mycket ovanlig i England idag". (Andersson 4/1 2003)
Kings skildring av London handlar alltså inte om ras- utan om klasskillnader i det engelska samhället. Ändå kan man, enligt min mening, analysera hans roman ur ett postkolonialt perspektiv. Man kan utgå från Theodor Adornos teori om dolda budskap i masskulturen, även om jag inte uppfattar Kings roman som masskultur. Adorno tillämpar denna teori på filmkomedier där man gör en komedi av förnedrande situationer i livet. Man kan skratta åt en komedi, men man kan också se den dolda skildringen av förnedring. Ett samtida exempel på en sådan komedi är Roberto Benignis film "Livet är underbart". I Kings roman kan man hitta flera dolda budskap. Enbart frånvaron av icke-vita i det vita samhället kan tolkas som ett tecken på segregation. Ett annat dolt budskap nämner King själv i den redan nämnda intervjun. "Mina böcker är politiska. Visserligen handlar 'The Football Factory' om människor som undviker alla frågor. Men det är därför de känner att ingen representerar dem. De måste istället klara sig ensamma eller med mobben." (Anderson 4/1 2003). Sexdivisionen är, som sagt, andra delen av en trilogi, där
The Football Factory är den första av tre romaner. King säger alltså att arbetarklassen i England känner att ingen representerar dem, men det dolda budskapet om arbetarklassen kräver en annan teoretisk synvinkel. Pierre Macherey, en av Althussers efterföljare, skriver om vikten av det osagda. Han menar att en text "is a construction whit a multiplicity of meanings" (Storey 2001 s 100). Kritikerna som menar att Kings böcker handlar huvudsakligen om fotboll bryr sig tydligen inte om Machereys meningspluralism.

Huvudpersoner i Kings roman pratar med icke-vita endast när de beställer indisk mat. I deras värld existerar invandrare bara i periferin, något som bekräftar Kureishis beskrivning av segregationen i det engelska samhället. Å andra sidan är ingen av Kings huvudpersoner någon rasist. Detta kan också uppfattas som ett dolt budskap. Killarna i gruppen är Chelseas supportrar som ofta snackar fotboll på puben. Det enda de bryr sig om är fotboll, öl, musik och sex. Följande stycke är ett typiskt exempel på deras samtal:
"Gullit är från en annan planet. Han tar all världens tid på sig när han är i läge. Förlorar aldrig lugnet. Ganska likt mig faktiskt." (King 1998 s 74). Gullit i texten är Ruud Gullit, en känd svart fotbollspelare från Holland som spelade för Chelsea på 90-talet. Killarna i gruppen kallar Gullit för holländaren och tröttnar aldrig på att prata om honom. Men de nämner aldrig något om hans hudfärg eftersom det tydligen inte spelar någon roll för dem. Man skulle kunna tro att deras icke-rasistiska uppfattning om Gullit beror på hans kändisskap, men gruppen visar aldrig någon rasistisk inställning alls. När en av dem hade haft sex med en icke-vit tjej pratade de senare om detta på deras pub på samma sätt som de alltid har pratat om tjejer.
"'Indisk brud. Fin kropp, små tuttar, sjyst knull. Hon var hög som fan på E och om hon varit stark nog hade hon burit mej över tröskeln.'
'Jag trodde hon var svart. Direkt från djungeln, hoppade runt och så.'
'Nix, indisk. Men mörk.'" (King 1998 s 69).
Jag ser inget rasistiskt i denna dialog, men jag kan ha fel. Det att de pratar om "djungeln" beror, enligt min uppfattning, bara på deras grova språk och tuffa attityd. När gruppen åker ut på en utflykt till Blackpool får vi ett exempel på ett rasistiskt samtal. En av dem, Carter, blir där indragen i ett samtal med ett medelålders par och några yngre killar från Leeds. Paret pratade egentligen om Elvis Presley och deras besök i Memphis.
"Hennes man lutade sig framåt och sa att Memphis var okej men de svarta områdena var väldigt fattiga, de yngre leedsarna påstod att det lät som Chapeltown eftersom det var massor av niggers i Leeds, och stack man till Bradford så var det rena Mecca. Combat 18 skulle kanske rensa upp, och de frågade Carter hur det låg till med C18 i Chelsea, och Carter svarade att han inte fattade ett skit av all den där politiken." (King 1998 s 152).

I Kings roman, precis som i Kureishis, ser vi ett fullkomligt segregerat samhälle samt exempel på rasism. Men killarna i Kings roman bryr sig lika lite om rasism som de bryr sig om något annat. De är inte rasister men har inte mycket att säga om rasism. De är väldigt stolta över att tillhöra arbetarklassen men har inte mycket att säga om detta heller. En av dem har egentligen överskridit klassgränser genom att tjäna mycket pengar vilket gjorde att han hamnade i medelklassen. Ändå tillbringar han sin tid antigen ensam eller med gruppen. Precis som Shahid och andra icke-vita känner de sig utanför samhället, med denna skillnad att de inte har problem med någon grupptillhörighet.

De postkoloniala teoretikerna uppfattar staten och religionen som en grund för kulturell identitet, medan killarna i Kings roman hittar sin kulturella identitet i popkulturen.
"Musik var oslagbart. Den som inte gillade musiken var inte vid liv, ansåg Will. Det var något att vara stolt över, hur olika kulturer blandades så framgångsrikt i musiken. Det var så rasismen skulle brytas ned. Att bo och växa upp tillsammans med svarta ungar eller asiater, alla sorter." (King 1998 s 93).
Men killarna i gruppen tillhör arbetarklassen som verkar ha förlorat sitt inflytande på samhällets vidareutveckling. Detta är också något som både King och Kureishi skriver om i sina romaner. I Kureishis bok talar ex-kommunisten Brownlow om arbetarklassen med dessa ord: "Jag kan inte säga att de svek oss - fast jag tycker det, det gör jag. Det är inte sant, det är inte sant. Dom s-svek sig själva." (Kureishi 1995 s 304). I Kings bok pratar man politik på sitt grova och enkla språk, t.ex. säger de "hund äter hund" (King 1998 s. 254) för att beskriva det engelska samhället. När en av dem drabbas av arbetslöshet blir dock dennes funderingar lite mer välartikulerade. " Det fanns ingen fackförening för arbetslösa som kunde föra deras talan. Ingen känsla för kamratskap. Man fick klara sig själv. Oppositionen var antingen krossad eller mutad. Tog emot slanten." (King 1998 s 252).
Om det nu är sant att arbetarklassen är ute ur leken då känns Shahids pessimism i The Black Album mer berättigad.

4. Rasism och segregation

Både Kureishis och Kings romaner bekräftar de postkoloniala teoretikernas uppfattning om rasismen i det mångkulturella samhället. I Kings roman finner vi en grupp vita, icke-rasistiska killar ur arbetarklassen. Men även om de inte är rasister lever de i ett segregerat samhälle och håller sig till sina egna. Egentligen finner vi en mängd icke-rasistiska vita människor i Kureishis roman också. När Shahid följer Deedee från det ena ravepartyt till det andra, blir han aldrig utsatt för rasistiska angrepp, även om han oftast är den ende mörkhyade där. Ingen av de vita människorna på olika ravepartyn har någonting emot människor med en annan hudfärg, men ändå går bara vita på dessa partyn. Där får Shahid bevis för att det finns vita som inte är rasister. Ändå kan hans grundantagande inte brytas och han tror fortfarande att de flesta vita är rasister. Hans bedömning av det engelska samhället grundar sig enbart på de negativa upplevelserna som orsakades av en relativt liten grupp våldsamma extremister. Han verkar projicera sin rädsla för rasistiska extremister på hela den vita befolkningen. Den vita befolkningen, i sin tur, verkar på samma sätt projicera sin rädsla för en relativt liten grupp fundamentalistiska terrorister på alla muslimer i världen. Om Shahid skulle ha växt upp i ett icke-segregerat samhälle, skulle han ha fått chansen att lära känna de vita på ett annorlunda sätt. Men nu grundas hans kännedom om de vita enbart på de negativa upplevelserna, något som egentligen betyder att hans uppfattning om de vita är falsk. Han vet inte mycket om dem. I ett segregerat samhälle kommer man inte i kontakt med vanliga människor ur andra rasgrupper utan enbart med extremister. Då är det inte konstigt att han upplever det vita samhället som rasistiskt. På samma sätt får den vita befolkningen information om andra raser enbart genom sådant som media anser vara bra nyheter och sådant som ökar tittarsiffror: terrorism, kriminalitet, våld och andra excesser. Man lär känna varandra genom fakta som egentligen utgör undantag och då skapar man en falsk bild av verkligheten. Man vet egentligen ingenting om varandra men den falska bilden gör att människor håller sig med sina egna.

Man kan naturligtvis inte förklara segregationen i det mångkulturella samhället med enbart rädsla för extremister. Å andra sidan kan man ändå spekulera om det inte är någon slags rädsla som ligger till grund för segregationen. Det kan då vara rädsla för det okända eller för det som är annorlunda. Men i ett segregerat samhälle lär man aldrig känna det okända. Detta gäller så klart inte bara rasskillnader. Globaliseringsprocesser och kapitalismens utveckling har suddat ut nationella gränser bland EU-medlemmar och man håller nu på att utvidga unionen med östeuropeiska stater. Men förr i tiden orsakade just nationella och religiösa skillnader åtskilliga blodiga krig i Europa, på samma sätt som de nu orsakar olika krig i den delen av världen som ännu inte är "globaliserad".
De postkoloniala teoretikerna är medvetna om att det är bl.a. skillnader som står i grund för rasism och segregation, oavsett om det är ras- eller kulturskillnader. Ändå verkar det som om de inte gör något annat än underbygger och förstärker skillnaderna bland människor. På 60-talet På 60-talet kallades handlade det om négritude, som man skriver om i Globaliseringens kulturer. "Redan Frantz Fanon kom att ifrågasätta de tidiga antikoloniala rörelserna åberopande av särart, i synnerhet négritude, vars tankar fortfarande är levande idag, speciellt inom den 'afrocentriska' rörelserna i USA" (Eriksson m.fl. 1999 s 25). De flesta postkoloniala teoretikerna förkastar idag négritude, precis så som Fanon gjorde. Men de svarta i USA kallas nuförtiden för afrikansk-amerikaner, något som anses vara politiskt korrekt. Men jag tycker att det är helt galet. I stället för att underbygga likheter bland den amerikanska befolkningen och bekämpa segregationen gjorde man precis tvärtom. Nu skapade man nämligen en ny skillnad eftersom de svarta är nu till hälften amerikaner och till hälften afrikaner. Det enda som borde skilja åt de vita från de svarta i USA är hudfärgen.

Nu kommer de postkoloniala teoretikerna med sina idéer om "den diasporiska identiteten", som enligt min mening handlar om ännu en betoning av skillnader. "Vad som är betydelsefullt är att den [den diasporiska identiteten] skapas av både de 'imaginära hemländer' […] - länder som skapas genom bilder, berättelser och fantasier - och de faktiska platser där man nu lever." (Eriksson m.fl. 1999 s 45-46). Jag kan inte se vad som skulle skilja t.ex. den afrikansk-amerikanska befolkningen från den "diaspora-amerikanska" befolkningen. Inte heller kan jag se hur den nya kulturella identiteten skulle kunna förändra någonting i det mångkulturella samhället. Den som inte vill leva i ett segregerat samhälle bör, enligt min mening, leta efter likheter istället för skillnader.
I en tid då en människas identitet bestäms av mycket mer än bara staten och nationen skapar alltså de postkoloniala teoretikerna en "två-hemländer-identitet". Men för detta har de redan utsatts för, enligt min mening, en berättigad kritik. "Svårigheten här ligger dock i att man inte förmår begreppsliggöra de kulturella förändringsprocesser som sker idag, där individers identitet konstrueras utifrån mycket mer komplexa processer än vad man kan fånga med begreppet etnicitet." (Eriksson m.fl. 1999 s 45).

Även om det nu är så att varken postkolonialismen eller arbetarklassen kan påverka utvecklingsprocesser i det mångkulturella samhället, betyder det inte att rasismen och segregationen är här för att stanna. Just nu befinner vi oss i en allomfattande förändringsprocess, nämligen globalisering. Vi kan inte föreställa oss hur vår värld kommer att se ut när förändringstiden är över. Före och särskilt under andra världskriget kunde inte människor föreställa sig EU så som den ser ut idag. För 20 år sedan kunde inte människor föreställa sig EU så som den kommer att se ut nästa år. Vi kan inte heller föreställa oss framtiden.

Som alla förändringar stöter också globaliseringen på hårt motstånd i form av fundamentalism i länder som valde att stanna utanför. En sådan utveckling påverkar också utvecklingen av det mångkulturella samhället, eftersom en stor del av invandrare har sitt ursprung i dessa länder som motsätter sig globaliseringen. När man slutligen löser denna konflikt kommer det kanske att påverka utvecklingen av ett icke-segregerat samhälle. Globaliseringen har också stött på motstånd inifrån. Motståndarna menar att globaliseringen enbart är ekonomisk eftersom den kommer ovanför och inte underifrån. Jag skulle själv vilja se att Europa enas i frihetens, humanismens, upplysningens eller mänsklighetens namn, men frågan är om sådana idéer är alltför utopiska. Det viktigaste är att gränser mellan människor suddas ut. Det spelar ingen roll att dem inte suddas ut för människornas utan för varornas och pengarnas skull. Om man nu suddar ut gränser mellan människor i ett land så som man har gjort med gränser mellan länder, betyder det att segregationen avskaffas också. Å andra sidan är "hund-äter-hund-filosofi" (King 1998 s. 254) något som varken globaliseringen eller kapitalismens utveckling kommer att lösa. En sådan filosofi ligger nämligen till grund för det nyliberala kapitalistiska samhället. Som Thomas Hobbes (1588-1679) säger det: "Homo homini lupus est" eller "Människan är människans varg".

Litteraturförteckning

Kureishi, Hanif, The Black Album, Stockholm/Norstedts 1995.
King, John, Sexdivisionen, Stockholm/Sigma 1998.
Eriksson, C. & Eriksson Baaz, M. & Thörn, H., Globaliseringens kulturer, Nora/Nya Doxa, 1999.
Storey, John, Cultural Theory And Popular Culture. An Introduktion, Harlow 2001.
Andersson, Jonas, "En intervju med John King",
http://home.swipnet.se/~w-21081/agdv/nr1798/king17.htm 4/1 2003

<<-- KULTUR